Tidigt på morgonen den 6 november 1942 sänder Finlands statspolis iväg åtta judiska flyktingar med s/s Hohenhörn till Tallinn, och därifrån till Auschwitz. Bland de åtta finns Georg, Janka och deras ettåriga son Franz Olof Kollman. De har nu fått tre snubbelstenar med namnen ingraverade utanför hemmet vid Munksnäs allén 18 B. Men vem var Georg, Janka och Franz Olof Kollman? Det här är deras berättelse.
Den tyske konstnären Gûnter Demnig har hittills gjort över 60 000 ”stolpersteine”, snubbelstenar, så att vi inte ska glömma de judar runt om i Europa som nazisterna tog livet av. Demnig kom själv till Helsingfors 2018 och göt de tre första i Finland, i trottoaren utanför ytterdörren till Kollmans forna hem på Munksnäs allén 18 B.
Här bodde den lilla familjen Georg Kollman, Janka (kallad Jenny) Kollman och deras son Franz Olof Kollman, född i Helsingfors 1941.
Med från Wien till Finland kom 1938 också Georgs yngre bror Stefan Kollman, även han via Berlin och Stettin, därifrån de reste till Finland ombord på fartyget Ariadne.
Georg var på slutrakan med sina studier i medicin. Stefan skulle bli tandtekniker. Men i Finland kom det mesta att förändras.
Enligt en intervju med Stefan Kollman, gjord för boken Kuolemanlaiva s/s Hohenhörn av journalisten och forskaren Elina Sana (f.d. Elina Suominen), föll valet på Finland efter att Stefans vän hade sagt: Finland är ett bra land, åk dit!
Här kan du lyssna på serien "Varför måste de dö?"
En tid då få tycks bry sig om judarna
I ett radiotal 1939 säger inrikesminister Urho Kekkonen att Finland 1938 har tagit emot 276 flyktingar. Redan några månader senare ser det helt annorlunda ut:
- Efter att regeringen 19 augusti 1938 förhindrade över femtio flyktingar att landstiga har större mängder flyktingar inte ens försökt komma till vårt land, redogör Kekkonen.
Finlands beslutsfattare är orubbliga i sitt beslut. Detta trots att många flyktingar redan har biljetter för att fortsätta vidare till något annat land, exempelvis USA.
Sökte skydd, fick blödande fingrar - en vändpunkt för Kollmans 1941
När det blir krig i Finland inför landet arbetsplikt för alla dem som kan arbeta. När Finland under fortsättningskriget söker stöd av Tyskland, besluter statspolisen plötsligt att sända iväg många av de judiska flyktingarna från Helsingfors.
Som orsak anger man risken att tyskar kan stöta ihop med judar på huvudstadens gator, något statspolisen inte vill att sker. Raskt sänds så en grupp iväg med buss till Tavastland.
Det är obekant och obegripligt på vilka grunder just dessa flyktingar valts ut
Ragni Karlsson
Redaktören, agronomen Ragni Karlsson beskriver senare arrangemangen:
- I juli 1941 genast då kriget hade brutit ut kommenderades en del av de judar som bodde i Helsingfors att inom fyrtioåtta timmar vara redo att bli evakuerade. Det är obekant och obegripligt på vilka grunder just dessa flyktingar valts ut.
Bland de evakuerade fanns Georg, Janka och Stefan Kollman.
Framme lämnas de på landsvägen. Inga förberedelser har gjorts. De ska bara klara sig på egen hand, utan att vare sig kunna språket eller känna till sederna på landsbygden.
På något sätt lyckas de skaffa sig bostad som på många sätt är under all kritik, kall, för liten och på allt sätt obeboelig, enligt Karlsson.
Ortsbefolkningen agerar också fientligt, många förmodligen påverkade av en IKL-tidning som utkommer i Tavastehus
Sylvi Kyllikki Kilpi
Riksdagsledamöterna Sylvi-Kyllikki Kilpi och Atos Wirtanen, som hörde till dem som aktivt kämpade för judarnas rättigheter, berättar att det hette att flyktingarna kunde vara farliga för landet, att de kunde tänkas spionera och att de borde vara isolerade så att man kan övervaka dem.
De får till exempel inte åka med postbussen, vilket gör deras butiksfärder svåra.
Men också vänskapliga och rentav kärleksfulla band knyts. Stefan Kollman gifter sig här med en finsk kvinna och de får en dotter. Tillsammans med sin fru omvandlar Stefan en liten tidningskiosk till en bokhandel och han och hans fru blir bokhandlare, berättar Stefan Kollman senare för Elina Sana.
Och också för Georg och Janka Kollman innehåller livet goda stunder. 1941 föds deras son Franz Olof Kollman.
Öga mot öga med tyska militärer
Men så en dag 1942 är det slut. Kvinnor och barn lämnas att klara sig själva, medan cirka fyrtio judiska flyktingar - däribland Georg och Stefan Kollman - förs till skyddskårshuset och därifrån in i en igenbommad boskapsvagn utan att få veta vad som ska hända och vart de förs.
När dörrarna flera timmar senare öppnas, befinner de sig livrädda bland tyska soldater. Tyska trupper finns överallt i Lappland och enligt Elina Sana upptäcker tyskarna genast att de här är judar och börjar hota dem och ropa försmädligheter.
Om ni är flitiga och snälla så kan det hända att ni inte behöver skickas tillbaka till Tyskland
Det visar sig i alla fall vara ett finskt arbetsläger med finsk övervakning. Statspolisen är närvarande och likaså finska soldater.
För de judiska affärsmännen, läkarna och övriga intellektuella börjar nu ett pinoläger med boende i tält och tungt kroppsarbete. Utan rätt klädsel, emellanåt i rentav -40 grader, ska de bland annat lyfta stenar för ett järnvägsbygge.
Det ska göras så att blodet sipprar fram under naglarna, uppmanar en finsk officer som har övergått i Gestapos tjänst. Han fortsätter med att säga att den som inte vill arbeta, han får dö.
- Men om ni är flitiga och snälla så kan det hända att ni inte behöver skickas tillbaka till Tyskland, hotar han.
Till och med lägrets befäl kallar emellanåt detta arbetsläger för ett koncentrationsläger.
Till krigsområdet Hogland
I juli 1942 förflyttas Georg Kollman, Stefan Kollman och de andra judiska flyktingarna från Lappland till ön Suursaari – Hogland mitt ute i Finska viken, under den här tiden krigsområde.
I Sanas intervju med Stefan Kollman framgår det att deras arbete är att bända taggtråd med bara händer, för också här ska de blöda.
Nu bor de inte i tält som i Lappland, utan i baracker. Enligt Stefan Kollman är människorna här verkligt elaka, ja, i Elina Sanas intervju så gott som viskar han när de talar om Hogland.
Efter månader i total isolering kommer plötsligt i slutet av oktober 1942 en kommendering till nio av dem, Georg och Stefan Kollman bland dem, att göra sig klara för avfärd. Man kan säga att här inleds den tragiska händelsekedja som leder till att Finland deporterar de åtta judiska flyktingar som efteråt kommer att finnas i vårt lands allmänna medvetande.
Under överfarten finns en besättningsman som lider av gonorré. Han känner igen en av de nio, läkaren Walter Cohen, en flykting som kom till Finland 1939 med avsikten att arbeta som ambulansläkare för Röda Korset.
Walter Cohen går med på att skriva ut ett recept åt besättningsmannen ifall han i sin tur postar ett vykort för Cohens del. Det kan besättningsmannen tänka sig att göra.
På vykortet står inget mer än: ”Nio man i dag till Bangatan, hoppas ni kan träffa oss”. Det är adresserat till Abraham Stiller, de judiska flyktingarnas främsta hjälpare från den judiska församlingen.
Framme i Helsingfors förs flyktingarna med polisbil direkt till Bangatan, in i statspolisens celler. Stefan Kollman berättar senare för Elina Sana att han hålls inlåst här i ett par dygn, med strömming som det enda han får att äta.
Stefan Kollman förhörs av Valpo-chefen, juristen Arno Anthoni, som vill veta när Stefan har ringt Moskva. Under förhöret sitter Anthoni och snurrar en pistol på sitt finger. Då Stefan svarar att han inte har ringt Moskva säger Anthoni att han inte ska ljuga, och kör ut honom.
Också läkaren Walter Cohen förhörs och i samband med att han tvingas skriva under sin utvisningsorder får han träffa sin lille son och sin fru en kort stund. Elina Sana tänker sig att det samma sannolikt sker Georg Kollman, då även Janka och Franz Olof har arresterats och hämtats till statspolisen nu i slutet av oktober.
Deras utvisningsorder är undertecknad av inrikesminister Toivo Horelli och avdelningschef Arno Anthoni. Det är en order som ska verkställas med omedelbar verkan och som inte kan överklagas, som slutklämmen lyder.
Ett vykort som räddar liv
Samma dag som de sista förhören görs för veckan på Bangatan, alltså fredagen den 30 oktober, dimper Walter Cohens vykort ner genom flyktingvännen Abraham Stillers brevinkast.
Eftersom han är vän med Walter Cohen från tidigare känner Stiller igen Cohens handstil och förstår genast att det nu är allvar.
Hektiska dygn börjar för bland andra Stiller, Sylvi-Kyllikki Kivi, Ragni Karlsson och de andra flyktinghjälparna. De rusar i kapp med tiden under sina försök att rädda flyktingarna.
För Walter Cohens, hans fru Rosi Cohens och deras son Williams del samlas flera hundra namn in under en räddningsaktion i Jakobstad, där Walter Cohen före sin fångenskap har arbetat som läkare.
På statspolisen är bland andra Arno Anthoni och inrikesminister Toivo Horelli på älgjakt över veckoslutet, och Stiller lyckas få finansminister Väinö Tanner att skjuta upp utvisningen åtminstone över veckoslutet.
Tillbaka från älgjakten blir Horelli förgrymmad över att ha blivit sidsteppad och hotar att avgå från regeringen. Regeringen får inte falla nu under krigstid och statsminister Jukka Ragnell sätter igång en omröstning, där majoriteten röstar för en utvisning.
Till Auschwitz-Birkenau
Den 6 november sänds en första grupp flyktingar iväg med s/s Hohenhörn, bland dem finns Georg, Janka och Franz Olof Kollman. De tvingas först stå ute på däck i den iskalla vinden, som enligt en av följeslagarna från statspolisen går genom märg och ben.
- Låt dem stå där ända till Tallinn. Om de fryser ihjäl, då sparar vi gas, svarar en av de tyska militärerna ombord när statspolisens följeslagare efter en timme i snålblåsten ute på däck ber tyskarna föra in flyktingarna i fartyget.
I Finland är det länge oklart vad som hände med de deporterade. En teori var att de sköts i Tallinn, en annan att de till och med släpptes fria i Estland och kunde återvända till sina hemländer.
För sin bok Kuolemanlaiva s/s Hohenhörn (1979) var Elina Sana i kontakt med Auschwitz museiarkiv. Där fick hon ett konkret bevis på att de åtta hamnade i Auschwitz, berättar hon och läser högt ur den så kallade transportlistan: Kollman Georg Israel, Kollman Janka Sara, Kollman Franz Israel. (De fabricerade namntilläggen Israel och Sara var nazisternas sätt att peka ut en person som jude).
Från Tallinn har resan gått till Berlin. Därifrån tillsammans med över tusen andra judar vidare till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.
Genast på stationen skiljs unga och arbetsföra från barn och arbetsoförmögna och de senare styrs till krematorier för bränning.
Vad Georg Kollman arbetar med är inte klart. Elina Sana skriver i sin bok att han enligt en del uppgifter har torterats i samband med att han lider av en öroninfektion.
Bakom hans öron har djupa hål slagits. I nästan två år arbetar Georg Kollman i Auschwitz innan han förs till andra läger.
Två som inte är med på s/s Hohenhörn
Efter förflyttningen till Stapos högkvarter, möjligen måndagen den 2 november, förs Stefan Kollman till fängelset på Skatudden, där han rädd för de många kriminella sitter i cirka nio dygn utan att igen få veta vare sig varför han hålls inlåst eller vad som kommer att hända. Men så plötsligt får han komma ut och tillbaka till arbetslägret på Hogland.
I något skede kan Stefan Kollman kort återvända till familjen i Hauho. Framme undrar han var hans bror är, men en ämbetsman svarar bara: ”Vad angår det er.”
Då åker Stefan Kollman tillbaka till statspolisen där han ställer samma fråga till Arno Anthoni. I Elina Sanas intervju med Stefan Kollman redogör han så här för Anthonis svar:
- Menkää helvetti ulos, muuten joudutte samaan paikkaan. (Gå för helvete ut, annars hamnar ni på samma ställe.)
Enligt journalisten och företagaren Rony Smolar, som gett ut boken Setä Stiller, Valpon ja Gestapon välissä, undkom Walter Cohen att bli deporterad bland annat för att han fick ett så stort stöd från allmänheten. Medan Smolar tänker sig att Stefan Kollmans räddning hade att göra med att han var gift med en finsk kvinna.
Elina Sana uppfattar att mycket hade att göra med att den allmänna opionen emot deporteringarna var så stark.
Rollerna blir de ombytta
När det 1944 står klart att Tyskland kommer att förlora kriget, börjar det brinna under fötterna på flera av Finlands beslutsfattare – bland dem vår tyskvänliga inrikesminister Toivo Horelli.
På Stapo (på finska Valpo) känner sig statspolisens chef Arno Anthoni hotad.
Nu börjar man frenetiskt bränna upp det material som hänför sig till de judiska flyktingarna. Till grannarnas förvåning stiger det länge rök ur statspolisens skorsten, trots att det är sommar.
- Det var ganska klart att de inte ville att deras efterträdare skulle se någonting av materialet om de judiska flyktingarna och vad som hände med dem, konstaterar Sana.
Sana berättar också att Arno Anthoni besöker sin före detta stridskumpan, flyktinghjälparen, riksdagsledamot Sylvi-Kyllikki Kilpi, för att vädja till hennes känslor om att det nu är han som behöver hjälp. Han är rädd för att de sovjetiska officerare, som anländer till Finland med övervakningskommissionen, ska ta hand om honom och skicka honom till Sibirien.
Anthoni blir också efterlyst när han efter kriget, med falska identitetshandlingar, flyr till Sverige. Nästan hela vintern går innan statspolisens nya personal lyckas återbörda honom till Helsingfors, berättar Sana.
Befrielsens dag
Och samtidigt som Anthonis dagar i rädsla inleds, är det en annan person som blir befriad - Georg Kollman.
Så här berättar Elina Sana om honom efter befrielsen:
- Georg Kollman låg på sjukhus i över ett år i Wien när kriget tog slut. Innan kriget var han en normalt byggd, ganska stor man. När han togs in vägde han trettiosju kilo.
- Men så småningom blir han normal och frisk, fysiskt, säger Sana.
1946 sänder han ett telegram till Abraham Stiller. Rony Smolar citerar det i sin bok Setä Stiller – Valpon ja Gestapon välissä.
Jag lever STOP Jag har blivit befriad från koncentrationsläger STOP Hustrun och sonen mördade STOP Om möjligt, kontakta min broder Stefan och sänd mig vänligen hans adress i Finland STOP Bästa hälsningar och tack STOP Georg Kollman STOP
Georg Kollman är alltså den enda som överlever av de åtta judar som Finlands statspolis utvisade den 6 november 1942.
Rättegången som går fel
1947 inleds en rättegång vid Åbo hovrätt. Sju av åtta personer har förts i döden från den största grupp statspolisen utvisat – en av de åtta har mirakulöst överlevt.
Samma år rättegången i Åbo inleds blir Arno Anthonis tyska kollega SS-Oberfûhrer Friedrich Panzinger förhörd medan han väntar på sin dödsdom i Königsberg, numera Kaliningrad.
Panzinger är under rysk övervakning och han berättar bland annat om den lista med alla judar bosatta i Finland som han säger att Anthoni hade med sig till Gestapo i Berlin 1942.
Judarnas försvarsadvokat, juris doktor Mikael Livson, tar fram ryssarnas förhörsprotokoll med Panzinger, ett protokoll som visar avtal som Anthoni gjort med Gestapo.
Med finns även brevväxlingen mellan Anthoni och Gestapoledaren Heinrich Mûller, skriven på tyska. När den tas till behandling i rätten säger sig Anthoni plötsligt inte kunna någon tyska.
Lika lite vidkänns Anthoni graverande reseberättelser trots att han själv tidigare har markerat sig ha läst dem. Under ed säger Anthoni att han uppfattade att flyktingarna kunde återvända till sina hemländer.
Judarnas försvarsadvokat Mikael Livson säger med eftertryck i en intervju för Elina Sana att han i rätten 1942 kunde visa att alla Arno Anthonis påståenden var osanna och att Anthoni var fullt medveten om vad som pågick.
Kollman vittnar
Huvudvittnet i rätten är utan tvekan Georg Kollman, som kommer resande från Wien. Nu förväntar man sig att äntligen kunna skipa ens någon sorts rättvisa.
Men det som händer är fortfarande i dag något av en gåta: Georg Kollman säger nämligen att om Arno Anthoni döms till straff önskar Kollman att det ska vara så lindrigt som möjligt, för han vill inte hämnas.
Förvåningen är enorm, den judiska församlingens besvikelse likaså. De hade förväntat sig att Kollmans vittnesmål ska få Anthoni dömd. Pressen skriver om hur chockerande det är att en person som varit på koncentrationsläger inte kräver något straff för Arno Anthoni.
Man misstänker att Georg Kollman hade blivit mutad eller hotad. I dag kan Rony Smolar tänka sig att han inte ville öppna såren och komma tillbaka till de gamla, förfärliga minnena.
- Och han hade ju dåliga minnen av finska myndigheter också. Han var säkert rädd för att hamna i problem igen om han talade emot de finländska myndigheterna, tänker sig Smolar och tillägger: Men det var helt, helt otroligt!
Elina Sana konstaterar att Arno Anthoni alltså egentligen inte straffas alls, han får bara en anmärkning om att han varit ansvarslös i sin tjänsteutövning.
-Och det är allt som händer med Arno Anthoni - efter allt det här, säger Elina Sana.
Samtidigt konstaterar hon att Anthoni är den som överklagar till Högsta domstolen, vilket leder till att han får många tusen mark i kompensation för att han hållits i häkte. Medan det enda Georg Kollman yrkar på är att få sin reseräkning ersatt.
- Men man kan också säga att juristen Arno Anthoni så att säga var bland de sina i Åbo Hovrätt och dess tyskvänliga ordförande. Ordföranden var rentav medlem i en finsk-tysk vänskapsförening, berättar Sana.
Utlämningarna i själva verket bara toppen av isberget
Allmänt har man talat om åtta judar som Finland överlät till tyskarna under andra världskriget. 2003 publicerade Elina Sana boken Luovutetut, som handlar om krigsfångar som Finland lät deportera, judar också bland dem. Efter boken kom Wiesenthal centrets första förfrågning till Finlands president om att hade Finland de facto gjort sig skyldigt till att ha utlämnat långt fler.
Räknar vi ihop utlämnade krigsfångar och dem som statspolisen förvisade kommer vi upp till närmare 3 000 personer, av dem något på 70 judar, som man känner till – för folk sade ju ofta inte sitt rätta namn när de tillfångatogs, säger Sana.
Rony Smolar berättar att Georg Kollman hade svårigheter att anpassa sig till ett så kallat vanligt liv. Hans barn i andra äktenskapet, dottern Orna Kollman-Grinberg har berättat hur nervös han blivit när de besökt bror Stefan Kollman och hans familj i Finland – Stefan stannade nämligen kvar.
Ett möte med Georg Kollman
För sin bok Kuolemanlaiva s/s Hohenhörn ville Elina Sana intervjua också Georg Kollman. Efter många om och men möts de i Israel i slutet av 1970-talet.
Kollman är mycket ovillig att tala om det som varit, han tycker att det inte är någon mening med att ta upp allt detta, för människan kommer ändå inte att förändras. Sana uppfattar att han är mycket traumatiserad.
Efter många turer fram och åter, där Sana får intrycket att han ändå på något sätt skulle vilja berätta, ställer Sana frågan om Kollman verkligen sagt i rätten att Arno Anthoni inte ska straffas, eller om han straffas att det ska göras så lindrigt som möjligt?
Då svarar Kollman alldeles rasande att det inte är sant, att det har han aldrig sagt, hur är det möjligt att Sana påstår det?
Båda är lika chockade över vad den andra sagt… Samtidigt håller Kollman fast vid att han inte vill minnas någonting och att det inte är någon idé att prata om allt detta eftersom människan ändå aldrig kommer att förändras, ingenting hindrar henne från att göra det på nytt och på nytt igen.
Viktigt att analysera om och om igen
Elina Sana tycker för sin del att det är hemskt viktigt att vi nu försöker förstå varför och hur nazisterna kunde göra allt det hemska de gjorde.
- Idag har vi samma motsättningar i dagens Europa med nynazistiska, antisemitistiska och högerpopulistiska rörelser som upprepar nazisternas sloganer, påpekar Sana.
- Vi lever med ambivalensen att vi inte är klara med vår historia utan lätt förnekar den och är blinda för många saker som en människa är kapabel att göra en annan människa. I stället borde vi i lugn och ro kunna analysera ondskan, den organiserade ondskan, upplever hon.
- Och jag tror att det därför är så viktigt att analysera historien om och om igen, säger Elina Sana med eftertryck.
Därför kommer vi också i Helsingfors att få se flera snubbelstenar än Georg, Janka och Franz Olof Kollmans på Munksnäs allén 18 B. Meningen är att även de andra fem i denna största enskilda grupp ska få varsin sten:
Hans Edward Szybilski, Heinrich Huppert, hans son, tioårige Kurt Huppert, Elias Kopelowsky och Hans Robert Martin Korn – frivillig i finska vinterkriget.
Blickar ner mot hamnen
Uppe på Observatorieberget i Helsingfors avtäcktes år 2000 minnesmärket ”Hjälpsökande händer”, för de åtta. Det är skapat av Nils Haukeland och Rafael Wardi och dåvarande statsminister Paavo Lipponen bad om förlåtelse å finska statens och finländarnas vägnar för utlämningen år 1942.
Rony Smolar berättar om hur den judiska församlingens medlemmar varje år den 6 november möts vid minnesmärket, nu senast med bland andra Tysklands ambassadör med. Smolar beskriver minnesstunden som mycket gripande.
- Alla står tysta där för att någon alltid i sitt tal beskriver de här omständigheterna 1942 och hela det där läget … hur tråkigt det faktiskt var. Och nedanför den här minnesstenen är ju hamnen varifrån fartyget gick. Så vi har alla liksom en blick ner mot hamnen, berättar Rony Smolar.
Mi Wegelius historiepodd om Familjen Kollman och utvisningen 1942:
