Koko-di Koko-da. Så lyder refrängen till en gullig barnvisa. När den sjungs av tre udda gestalter i en mörk skog förvandlas den till årets mardrömssignatur. Äter sig igenom duken för att bygga bo i din själ.
Denna vår är det exceptionellt många filmer som gör sitt bästa för att störa ens sinnesro.
Lars von Triers The House that Jack Built testar gränserna för hur mycket publiken tål ifråga om misshandlade kroppar.
Jordan Peeles US speglar klassgränser och samhällstrukturer via ett skräckinjagande dubbelgångarperspektiv.
Stephen Kings Jurtjyrkogården får en att snegla oroat på den egna katten och lagom till påsk går en olycklig kvinna igen i The Curse of La Llorona.
Det intressanta är att skräckgenren allt oftare öppnar för analyser som sträcker sig bortom det emotionella.
Den popcornsdoftande fredagsskräcken finns visserligen kvar, men den har fått sällskap av mer konstnärligt utmanande dimensioner.
Ett exempel på det här är den svenska filmen Koko-di koko-da som blev en av de största framgångarna under den senaste upplagan av skräckfilmsfestivalen Night Visions.
Trots att den inte är någon renodlad skräckfilm.
Vem är rädd för Johannes Nyholm?
Johannes Nyholm är en av de regissörer som visar att det är något på gång inom den svenska filmvärlden.
En av dem som i likhet med Ruben Östlund, Isabella Eklöf, Katja Wik och Ali Abasi intar duken med ett personligt berättargrepp.
Och historier som är obekvämt träffsäkra.
För sin långfilmsdebut Jätten (2016) belönades Nyholm med guldbaggar för både bästa film och bästa manus. Nu håvar skräckdramat Koko-di Koko-da in lovord ute i världen.
Många har kommit fram och sagt att de fått mardrömmar efter den.
Historien om de mystiska händelser som tilldrar sig kring ett tältande par lämnar ingen oberörd och det är omöjligt att inte vara nyfiken på mannen bakom den.
Och visst känns det väldigt lämpligt att vi möts på ett hotell som tidigare varit ett fängelse, en mysig miljö med ett mörkt förflutet.
Lika lämpligt som att hans laddade relationsdrama visas inom ramen för en skräckfilmsfestival.
Johannes Nyholms visuella värld är nämligen full av dubbla lager.
Koko-di, Koko-da – whaat?!
Nyholm är inte särskilt pigg på att placera in sina filmer i tydligt avgränsade boxar, men det betyder inte att han skulle ha svårt för att verbalisera vad de består av.
— Om man vill ha en kort beskrivning som säger något om Koko-di Koko-da kan man säga att den är en ond saga. En fabel med en sorts sagosymbolik på ett plan, men med väldigt mörka sidor.
— Den är naivistisk på vissa sätt, men otroligt ondsint och avgrundsdjup på andra sätt. Folk har kommit fram på spårvagnen i Göteborg och sagt att de inte längre kan sova, säger regissören på tal om sin skildring av en dysfunktionell relation.
Även om filmen fungerar som en skräckfilm är det uppenbart att skräcken sitter i uttryckssättet medan själva innehållet utgörs av ett drama.
I centrum står en familj vars tillvaro går från idyll till katastrof och där föräldrarna snart får svårt att stå ut med både sig själva och varandra.
Kärnan var en mardrömslik feberdröm man inte kan komma ur.
Frågan är om en tältnatt i en mörk skog kan bota en relation där all egentlig kommunikation upphört och en allmän handlingsförlamning trängt ut alla andra reaktioner?
Och vad händer när det utanför tältet plötsligt uppenbarar sig en äldre herreman i stråhatt, en yngre man med en död hund i famnen och en kvinna vars ansikte inramas av långt, svart hår?
Mellan verklighet och mardröm
Inspiration till filmen har Nyholm hämtat ur egnas och andras relationer och helheten har vuxit fram under flera år. Men tonfallet – det hade han klart för sig från första stund.
— Jag hade en kärna som var en slags mardrömslik feberdröm man inte kan komma ur. En jagad, paranoid feberdrömskänsla.
Feberdrömmen beskriver Nyholm i det här fallet som att vada fram i sirap. En utdragen kamp, ett förtvivlat försök att fly.
Det är ingen tvekan om att filmen är klaustrofobisk och jag undrar om det är den känslan regissören uppfattar som mest skrämmande?
— Det som är mest skrämmande här är väl att se drag hos dig själv som du inte visste fanns, att tvingas bli en människa du inte vill vara.
— Det är skrämmande att hitta saker hos sig själv som man vill dölja. Primaldrifter du försöker tvinga tillbaka, men som bubblar upp till ytan när du är hårt ansatt och pressad.
Parallellen till de känslolägen som även Ruben Östlund brukar spela på är uppenbara. Men Östlund är inte den enda regissör Nyholm flitigt jämförs med.
Efter bara två filmer nämns han redan i samma andetag som David Lynch, Lars von Trier och Pasolini.
Varför skräck?
Det finns helt uppenbart en efterfrågan på filmskräck, men vad är det som gör att så många frivilligt utsätter sig för att bli rädda på bio?
— Jag tror att det alltid finns en fascination i att bli upprörd, dras med i något, leva ut något. Det är tråkigt med filmupplevelser som lämnar dig helt oberörd.
— Bra skräckfilmer rör ju upp ordentligt inom dig och blir till en slags prövning. På samma sätt som att åka bergochdalbana känns det farligt och hisnande, men du vågar ändå utsätta dig för det, säger Nyholm som spelar med många klassiska skräckelement.
Från en gammaldags speldosa via en tjatig barnramsa till kaniner och katter. Och så har vi skogen – den stora, täta, djupa skogen.
Den allra första bilden som Nyholms började jobba med var en liten skogsglänta mitt i en mörk skog. Här skulle skräcken släppas lös.
— Gläntan blir en teatralisk skådeplats, ett upplyst rum, en grekisk amfiteater där skådespelarna sitter fast och inte kommer loss.
— Här tränger mörka krafter in och utnyttjar huvudkaraktärerna, förnedrar dem och låter dem utstå olika prövningar, berättar Nyholm som också beskriver en annorlunda skogsscen.
En scen där kvinnan leds in i en grönska som inte längre verkar hotfull.
— Där fungerar skogen som en sorts vandring in i ditt eget sinne, ett utforskande av dig själv och dina egna drifter.
Fler symboler, mindre blod
Koko-di Koko-da är en skrämmande film utan att för den skull frossa i blod. Här finns gott om våld och brutalitet, men vi behöver inte se allt.
Regissören som gärna uppfinner nya sätt att berätta har inga problem med att nämna gamla klassiker som skrämt honom. Filmer som hör till hans favoriter - alla kategorier.
— Hitchcocks Psycho (1960) är fantastisk. Den såg jag när jag var åtta och sedan spelade jag och mina vänner upp scener ur den som en slags teater.
— När man varit med om något riktigt otäckt måste man spela upp det för sig själv för att hantera rädslan, för att förstå den och komma ur obehagskänslan.
Andra favoriter Nyholm nämner är Kubricks The Shining (1980) och Polanskis Hyresgästen (1976). Han sticker inte under stol med att han föredrar existentiella skräckdimensioner framom splatter.
Vilket förklarar varför han själv är så sparsam med blodet i Koko-di Koko-da.
— Här arbetar sig skräcken in under huden på ett annat sätt, den är inte så grafisk, inte så explicit. Min vilja är att den skall tränga in i själen på dig på ett annat sätt.
— Det handlar inte om att se blod och kroppsdelar utan om att vandra in i sinnet på dig och röra runt på ett mindre konkret sätt, säger Nyholm eftertänksamt.
Och för mig återstår bara att konstatera att man inte sover särskilt bra efter att Koko-di Koko- da vandrat in i ens sinne.
Inte alls. Faktiskt.
