SFP värnar i ett brokigt valprogram om bönder och fiskare; om flyktingar och de stora principerna; om den liberala rösten i EU. Mer avgörande är ändå att SFP-väljarna är räddare än andra för att förlora sin representant i Bryssel. Bristen på en klar tvåa bland kandidaterna kan också mobilisera såväl väljare som kandidater, skriver Magnus Swanljung.
Svenska folkpartiet lovar inför EU-valet bland annat att värna om liberala västerländska värderingar och rätten att skjuta säl och skarv.
Partiet presenterade i dag sitt EU-valprogram.
Den breda paletten av de till synes lite omaka hjärtefrågorna kan krävas om man ska säkra det enda mandatet i parlamentet. Då gäller det nämligen att mobilisera alla de olika finlandssvenska väljarna.
Nils Torvalds började själv sin bana i EU-parlamentet som Carl Haglunds suppleant.
Hittills har SFP alltid fått sitt mandat. Ibland har det varit på håret, ibland har marginalerna varit större.
När Carl Haglund valdes in år 2009 var det med bara några tusen rösters marginal.
Det förra valet år 2014 gick ovanligt bra för SFP och Nils Torvalds valdes in som tionde av tretton parlamentariker.
En rapport från tankesmedjan Magma bekräftar en gammal sanning: SFP gynnas av det vanligtvis låga valdeltagandet i EU-val, förutsatt att partiets egna väljare röstar flitigt. Det brukar de göra.
Väljarna mobiliseras av hotet
SFP talar gärna om vikten av att vara en liberal finländsk röst bland centerpartisterna i mittengruppen Alde i EU-parlamentet. Det kanske är viktigt för en del väljare.
För andra är det kanske viktigt med någon som värnar om de finlandssvenska böndernas och fiskarnas livsvillkor.
Det som ändå huvudsakligen mobiliserar SFP:s väljare är omsorgen om en egen “finlandssvensk” representant i Bryssel.
Viktigare än valprogrammet är därför troligen att det finns kandidater i alla regioner som verkligen lyckas få folk att rösta. Valdeltagandet överlag blir troligen uselt.
Spännande kamp om andra platsen
För ett par månader sedan bekymrade sig partiveteranen Pär Stenbäck över den anemiska kandidatlistan. Enligt Stenbäck saknades utmanare till den sittande parlamentarikern Nils Torvalds som ställer upp för återval.
Även om Torvalds gör ett lika bra val som senast – då fick han nästan 30 000 röster – måste de andra dra in dubbelt så många till. Beroende på valdeltagandet krävs det omkring 100 000 röster för att SFP ska få ett mandat.
På listan saknas en klar tvåa. Där finns till exempel ingen sittande eller tidigare riksdagsledamot.
Nu har ändå många kandidater som klarade sig hyfsat bra i riksdagsvalet drabbats av revanschlust och gör ett nytt försök i EU-valet.
Niclas Sjöskog, som drog in nästan 4 000 röster i Österbotten, lockar säkert många av jordbrukarnas röster.
Ida Schauman som lyckades samla ihop 2 000 röster i den tuffa åboländska konkurrensen och Silja Borgarsdóttir Sandelin som gjorde ett lika bra val, svårt trängd mellan Eva Biaudet och Marcus Rantala i Helsingfors, kan nu pröva sin egen lycka under andra omständigheter.
På Åland kan säkert Torvalds åländske medarbetare Anton Nilsson locka röster. Just ålänningarnas röster brukar vara guld värda för SFP och en gentlemannaöverenskommelse ger Åland en medarbetare hos SFP-parlamentarikern i Bryssel.
Henrik Wikström och Sean Bergenheim som drog in tusentals röster i Nyland har också kastat sig in i leken på nytt.
I EU-valet är hela landet en enda valkrets och det finns fler röster att hämta än i riksdagsvalet.
En mobiliserande faktor för både väljarna och kandidaterna kan också vara kampen om andra platsen.
Som samme Pär Stenbäck påpekade blir tvåan också suppleant. Nils Torvalds började själv sin bana i EU-parlamentet när han kom in som Carl Haglunds suppleant.