Disney spottar ur sig nya versioner av gamla animationsfilmer i en rasande takt. Orsaken är förstås både pengar, en ny generation av barn och nostalgiska föräldrar. Aladdin var en problematisk animationsfilm men lyckas bättre som spelfilm.
Aladdin som animation från 1992 blev en kassasuccé och fick bland annat två Oscars (bästa musik och bästa originallåt A Whole New World). Det hela resulterade också i flera uppföljare och en musikal.
Men det var också en film som med rätta blev kritiserad för kulturella stereotypier (Disney fick stryka en mening i den första låten) och en snäv kvinnoroll (prinsessan Jasmine var den enda kvinnliga karaktären med ett namn).
Därför är det skönt att se att Disney nu försökt uppdatera filmen.
Från gatans damm till palatsets topp
I korthet handlar det om den fattiga, föräldralösa Aladdin (Mena Massoud) som förälskar sig i prinsessan Jasmine (Naomi Scott).
Hon i sin tur känner sig fången i palatset medan hennes far, sultanen (Navid Negahban), förväntar sig att hon ska gifta sig med en prins.
I palatset finns också den maktgalna vesiren Jafar (Marwan Kenzari) som vill få tag på en magisk lampa. En lampa som ändå hamnar i Aladdins händer. Och fram stiger Anden i flaskan (Will Smith), redo att uppfylla tre önskningar.
Det bärande temat i filmen är att det i långa loppet alltid lönar sig att vara sig själv. Att det som finns på insidan är viktigare.
Och att människan lätt blir både girig och maktgalen om det finns en Ande som kan uppfylla ens önskningar.
Uppdaterad version
Den nya versionen av Aladdin visar att Disney har kulturell känslighet.
Nu presenteras den fiktiva staden Agrabah som en plats där olika kulturer möts. Därför blir det heller inget större problem att acceptera att sång- och dansnumren har influenser från alla möjliga håll.
Man ger dessutom Mena Massoud och Naomi Scott, två relativt okända skådespelare, de två bärande huvudrollerna.
Där Aladdin i animationen sjöng om att Jasmine var smart får hon nu i den nya versionen också visa det själv.
Jasmine har en mer framträdande roll och har också fått en av de två nya låtarna. Hon sjunger om att ha en röst och det mod som krävs att använda den.
Man har dessutom satt till ytterligare en kvinnlig karaktär, kammarjungfrun Dalia (Nasim Pedrad).
Sedan är det ändå Will Smith som Anden som stjäl showen. Han har stora skor att fylla då Robin Williams gjorde succé som Andens röst i animationsfilmen. Men det här löser man elegant redan i prologen.
I Smiths tolkning blir Anden en betydligt lugnare och coolare typ, en man gärna skulle vilja ha som vän. Och så är han genuint rolig.
Regissören Guy Ritchie (King Arthur, Sherlock Holmes) laddar filmen med en hel del action. Till all tur gör han inte heller en direkt avbild av animationen. (Nostalgiker kan ändå vara lugna, här finns en mängd anspelningar till animationen.)
Sedan känns filmen stundvis ojämn och alltför lång (2h och 8 min). Men eftersom det är en Disneyfilm strör man in så mycket visuellt godis att man som åskådare ger efter och tar in.