Det sägs att det här är goda tider för starka män, vilket också bekräftas av högerpopulismens frammarsch i Europa. Men åtminstone Estlands populistledare har en alternativ bild av vad som är manligt.
- Jag är en alfahanne, sa det estniska nationalkonservativa Ekre-partiets ledare och landets nya inrikesminister Mart Helme under parlamentet Riigikogus frågestund för en vecka sedan.
- Jag är en färgstark personlighet och en alfahanne.
Det verkar inte råda brist på självförtroende i Helmes självbild och väl så. Ledare med dåligt självförtroende brukar inte båda gott för dem de ska leda.
Jag är inte en alfahanne, och, för att vara tydlig, nu talar jag om mig själv. Tvärtom, och det här kan jag faktiskt illustrera med mitt första möte med just alfahannen Mart Helme.
Det var hösten år 2014 och både Mart och jag skulle föreläsa inför en samling ungdomar från hela världen som hade samlats i Tallinn inom ramen för FNs Model United Nations-program.
Jag var först ut och mitt ämne var Nice is Sexy, det vill säga mitt framträdande handlade om att det i internationella sammanhang lönar sig att vara vänlig och ödmjuk.
Det är inte konstruktivt att bränna broar genom aningslöst och klumpigt beteende. Kortsiktiga segrar leder sällan till långsiktiga resultat.
En riktig alfahanne väljer förstås inte rubriken Nice is Sexy när han själv ska upp på scen.
Mart Helmes tur var genast efter mig. Han är historiker och före detta ambassadör i Moskva, så han var där för att tala något om historia och Ryssland.
Och bra gick det. Han lyckades mest hela tiden få in att ryssarna inte bara är krigiska, utan de är av den allra grymmaste sorten.
Han erbjöd alltså krig och blod, i stället för fred och försiktiga leenden.
Mitt perspektiv ... har fått ge vika för en mer rakt-på-sak realpolitisk modell
Det här var alltså för snart fem år sedan och ett halvt år efter att Ryssland invaderade Krim och östra Ukraina. Utvecklingen sedan dess har till synes gett Helme rätt.
Mitt perspektiv, som band ihop diplomati med freds- och konfliktforskning, har fått ge vika för en mer rakt-på-sak realpolitisk modell.
Mart Helme är inrikesminister, hans son är finansminister och hans fru riksdagskvinna. Snacka om att vara alfareella framgångar.
Kontrasten till mig som konstant smått irriterad småbarnspappa är bjärt.
Men även en alfahanne drabbas oförhappandes av svårhanterliga utmaningar. Helme har haft tre av dem på drygt tio dagar.
Först var det den franska nationalistledaren Marine Le Pens besök i Tallinn den 14 maj.
Då tog Ekre beslutet att gå med i den nya högerpopulistiska gruppen i Europaparlamentet som Le Pen och hennes italienska kollega Matteo Salvini har grundat.
Hur var det nu med de blodtörstiga ryssarna? Är det verkligen möjligt att Estlands nationalister är med i en grupp i EU-parlamentet som har kopplingar - direkta eller indirekta - med Moskva?
Helme framstod som en kruttorr orm när han försökte knyta ihop de hala trådarna. På något sätt måste han ju på en och samma gång både ta avstånd från och visa full lojalitet mot Frankrikes alfahona.
Estnisk politik har en lång tradition av lugna kvinnor
Och så var det diskussionsprogrammet Esimene stuudio på TV samma kväll. Där ställdes han emot socialdemokraten Marina Kaljurand i en halv timme. Det blev tyvärr platt fall.
I fråga efter fråga beskyllde han både Kaljurand och programledaren för att vara hysteriskt kritiska mot Ekre, ofta med rösten i halvskrikande kvartsfalsett.
Kaljurand hade en enkel kväll. Hon är Estlands populäraste politiker just nu och kan enligt opinionsundersökningarna personligen få fler röster i EU-valet än hela Ekre-partiet.
Hon satt lugnt och tittade på när alfahannen tappade kommandot över situationen. Det finns ingenting som kan vara så nervpåfrestande för en karlakarl som en tyst kvinnas mysande.
Och i förrgår kom en tredje utmaning för Helme. Det största oppositionspartiet, Reformpartiet, meddelade att de vill ordna en förtroendeomröstning mot inrikesminister Helme nästa vecka.
Reformpartiet, som leds av kvinnan Kaja Kallas, anser att han skadar Estlands anseende, medvetet ljuger och vilseleder, och kränker kvinnor med fula uttalanden.
Ett exempel på det var när han nyligen hänvisade till president Kersti Kaljulaid som ”emotionell, som kvinnor är”.
Snacka alltså om att etablissemanget inte tycker om honom. "Den djupa staten, süvariik, slår tillbaka", kanske han säger hemma vid köksbordet.
Kanske det är kjoltygen som är den egentliga djupa staten.
Alfahannen är en förebild som bjuder på sig själv
Men beteendevetenskapen, etologin och antropologin kan här komma till Helmes undsättning, liksom erfarenheter från baren om man är av den sorten som inte tror på vetenskap.
Det finns forskning som tyder på att en alfahannes två viktigaste egenskaper i fredstid är vänlighet och altruism, inte arrogans och dominans.
En riktig alfahanne vet hur man ingjuter förtroende hos damer i alla åldrar. Om Helme får kvinnorna på sin sida kommer attackerna från alla möjliga olika håll nog snart att sluta.
Och då blir det mycket lättare att föra en sådan politik som inrikesminister som hans väljare har rätt att förvänta sig av honom.