Han mötte en man som önskade död åt hans familj: "Det mest skrämmande var att det var en helt vanlig finländsk man"
Sami Koivisto har i flera år jobbat med publikdialog inom mediebranschen. Vid sidan av allt bra han har upplevt har han också mött ofantligt mycket näthat. Nyligen fick polisen tag på den man som i en anonym nätdiskussion önskade att en asylsökande skulle döda hans familj. De träffas i en medling. Det här är deras erfarenhet av mötet. Det här är Samis berättelse.
I augusti 2017 lever Finland i skrämmande efterdyningar efter terrordåden i Åbo. Jag är på väg hem från jobbet men innan jag går för dagen gör jag en för mig bekant säkerhetsåtgärd, jag googlar mig själv.
Det kan låta narcissistiskt att googla sig själv men för mig är känslan en helt annan. Det är den mest skrämmande delen av mitt arbete.
Den här gången har jag större fog än vanligt för min rädsla. Jag har tidigare under veckan skrivit en kolumn för Yles nyheter, där jag berättar om hur händelserna i Åbo har tagit sig uttryck på de sociala medierna. Där förekommer utöver kondoleanser och sakliga uttryck för sorg också rykten, lögner och hat.
Jag kallas för den judiska världsmaktens hora och landsförrädare och det står att jag kommer att få betala för mina brott
Alla uppskattade inte min text. På nätforumet Ylilauta.org hittar jag en tråd där man inte skräder orden: Hela Yles redaktion borde dödas. Enligt tråden försöker jag förgöra det traditionella finländska samhället genom att följa en kulturmarxistisk doktrin.
Jag kallas för den judiska världsmaktens hora och landsförrädare och det står att jag kommer att få betala för mina brott.
En som deltar i diskussionen på Ylilauta berättar att hen skulle njuta om en asylsökande skulle döda min familj med kniv på torget i Åbo.
I tråden har det bifogats en seriestrip, där man skulle fira min familjs död med kaka och kaffe.
Jag gör en anmälan om det här meddelandet till min chef och till Yles säkerhetsavdelning som hjälper till med att göra en begäran om utredning. Igen en gång. Det är bara en vecka sedan senast.
Om man aldrig har blivit ett offentligt mål för någons hat är det lätt att fråga sig om man inte bara kan låta meddelandet vara?
Nej, man kan inte då man inte känner till verkligheten bakom hatet.
Om det minsta lilla hot riktas mot min familj måste jag göra mitt bästa för att skydda dem och be om hjälp av myndigheter.
All hatretorik jag möter rapporterar jag inte vidare. Det har jag inte tid med – det finns så mycket hat.
Existensen av debattforum med svagt underhåll försvaras med yttrandefriheten, men att tillåta hatretorik har ingenting med yttrandefrihet att göra.
Tvärtom – hatpratet håller på att växa sig till ett självnärande nationellt säkerhetshot som göder ojämlikhet och radikalisering på bekostnad av yttrandefriheten och jämlikheten.
Att rapportera om hatretorik är inte alls lockande: fenomenet blir allt vardagligare och lagstiftningen känner inte till begreppet hatretorik.
Det har förstås skett vissa framsteg. Numera förhåller sig polisen vanligen professionellt till hatretorik men resurserna är för små.
Medling är en bra sak, men vågar man gå med på det?
En halvmulen eftermiddag i juni 2018 sitter jag fundersam i polishuset i Böle. En äldre kriminalpolis har nyss frågat om jag går med på medling.
I sig är medling en bra sak – också trots att motparten kan bli utan straff. Mer än straffet tänker jag på att möta den person som polisen fått tag på. Han som förra sommaren skrev att han skulle njuta om mina familjemedlemmar skulle bli knivhuggna på torget i Åbo av en asylsökande.
Vad händer om medlingen misslyckas? Eller om det visar sig att motparten är en komplett galning?
Mitt beslut att gå med på medling bromsas upp av de möjliga följderna. Trots att det skulle vara intressant att få ta reda på vad som får en människa att tuta ut sitt hat på nätet så måste jag tänka på min egen ork.
Vad händer om medlingen misslyckas? Eller om det visar sig att motparten är en komplett galning?
Varken hemma eller till mina vänner har jag berättat om meddelandena. Jag vill inte belasta mina närmaste mer än nödvändigt. Jag har i tysthet litat på att polisen, min förman och Yles säkerhetsexperter bär sitt ansvar och vid behov kan hjälpa mig och min familj.
När jag tänkt igenom saken meddelar jag kriminalpolisen att jag går med på medling.
Att möta honom på gatan får det att stocka sig i min hals
Det är en svart dag i november. Julbelysningen lyser upp Mannerheimvägen. Jag kliver ut ur varuhuset på gatan och där är han - på väg till Helsingfors medlingsbyrå precis som jag.
Jag känner igenom honom för man har berättat för mig vad han heter och jag har googlat hans foto.
Våra blickar möts för ett ögonblick. Jag är inte säker på att han känner igen mig men vi vänder båda bort blickarna.
Jag har inte tidigare tänkt på hur en som använder sig av hatretorik möjligen skulle se ut. Men i alla fall inte så där. Han ser mer ut som en oskyldig hipster än en nazist. Hans blick är skarp, hans gestalt ger ett milt intryck och han är ledigt klädd.
Kan en människa som ser ut så där på riktigt vara en som hatar, en rasist eller nynazist? Tänk om han egentligen är smygtolerant?!
I ren nervositet skrattar jag till över mina egna fördomar och börjar gå efter honom.
Att se hans rygg där framför mig får mig att må illa. Jag byter först till andra sidan av gatan men sedan tar jag en helt annan väg.
Jag överväger att avboka medlingen. I och för sig skulle det i det här läget vara slöseri med tid och resurser. Utredningen av hans gärningar har redan krävt många personers tid och energi.
Och hur mycket skattepengar skulle det inte gått åt om jag inte gått med på medling utan fört ärendet vidare till tingsrätten? Vi betalar alla dyrt för hatpratet.
Väl framme på medlingsbyrån ser jag till att vi inte råkar vara vid dörren eller i hissen samtidigt. I väntrummet tvingas vi ändå vara samtidigt under några långa minuter. Vi sitter med ansiktena vända åt helt olika håll.
En helt vanlig finländsk man?
"Vill ni ha kaffe? Här finns lite godis också om det smakar", säger medlarna. Deras röster är väldigt lugna och empatiska.
Vi alla fyra, parterna i medlingen och två medlare, sitter vid ett långt bord och dricker kaffe. Både mannen och jag tittar intensivt på medlarna, kaffet och godiset. Stämningen är samtidigt både lugn och spänd. Det motstridiga i det hela gör situationen aningen absurd.
Vi två har fortfarande inte tittat varandra i ögonen sedan den hastiga ögonkastet på Mannerheimvägen. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin upplevt någonting liknande.
Förutom kanske någon gång i ungdomen när förälskelse gjort en blyg.
Det här är ändå någonting helt annat. Som en omvänd version av Tinder: polisen har matchat hataren och offret, ett par som helst inte alls skulle ha träffats.
Medlarna är äldre än vi är, en kvinna och en man. De upprätthåller ett samtal med blida röster och lugna betoningar. Jag smaskar på chokladtoffe och frågar om medlarnas utbildning, bakgrund och hur de hamnat i den här branschen. Vad annat kan en med journalistbakgrund göra.
Motparten är tystare. Karamellerna verkar inte smaka.
Medlarnas långa och gedigna erfarenhet av att hantera såväl familje- som gatuvåld, hörs i deras sätt att tala. Det får mig att förstå att hatretorik på nätet löper i samma våldslinje som fysiskt våld.
Till att börja med berättar vi kort för varandra vad vi gör. Motparten säger att han är en helt vanlig arbetande finländsk familjefar. Han har barn som är under skolåldern.
Jag berättar att jag möter på mycket hatprat i mitt jobb. Jag berättar också att jag är intresserad av att se om medling kan vara till nytta för att behandla problemet med hatretorik.
Sedan ber medlarna mig att berätta hur jag har upplevt det att jag läst sådan här hattext på nätet.
Medlingens styrka ligger i berättandet, lyssnandet och i opartiskheten
Jag förvånas över det faktum att han en småbarnspappa. Hur är det möjligt att en helt vanlig, till synes normalt funtad familjefar kan skriva att han skulle njuta av om någon annan människas familj blir dödad?
Jag för ändå inte det här på tal. Jag tittar honom i ögonen och börjar berätta hur det är att vara objekt för sådan hatretorik som han skrivit.
Jag berättar att mina kolleger har sagt att jag har nerver som en ko och tjock hud. Men det finns inget hjältemodigt i att tvingas stå ut med hatprat. Som så många andra, vill jag bara göra mitt jobb i lugn och ro.
Jag är ändå inte immun mot allt och det är jag nöjd över. Det att jag kan bli sårad, betyder att jag fortfarande kan reagera på hat som en normal människa bör.
Jag berättar att om jag förnimmer att minsta lilla konkreta hot riktas mot mina närstående så måste jag handla. Annars skulle jag ha svårt att förlåta mig själv i fall att någonting hände dem.
Jag berättar att jag skaffat övervakningskameror hem på grund av hathotelserna
Jag berättar hur det känns att komma hem från jobbet och märka att någon har varit på gården och slagit sönder blomkrukor eller utfört annan liknande vandalism – och att du inte vet om orsaken till förstörelsen är ditt jobb, hatretoriken som riktas mot dig eller om det bara är slumpen.
Jag berättar hur det känns när telefonen ringer sent på kvällen och någon främmande uppretad person som beter sig som om hen bandar in samtalet säger sig vilja diskutera men som ändå sen bara vill bli upprörd, skrika, skälla på mig och beskylla för mig saker som jag inte har gjort.
Jag berättar att jag skaffat övervakningskameror hem på grund av hatpratet.
Jag berättar hur det känns att googla sitt eget namn och i sökresultaten kanske hitta hemskheter du själv inte ens kan föreställa dig.
Jag berättar hur det det känns att läsa meddelanden som uppmanar mig att hänga mig, önskar mig sjukdom eller hoppas att någonting hemskt ska hända min familj.
Min medlingspart som sitter mittemot mig verkar verkligen lyssna och det är viktigt för mig.
När jag avslutar min berättelse känner jag mig frigjord och stärkt. Jag har upplevt det som en bikt. Det står klart att jag gjorde rätt som valde att komma till medlingen.
Sen är det hans tur.
"Du kan krossa mitt liv"
"Jag vet att du kan krossa mitt liv både ekonomiskt och mentalt", börjar han.
Han är djupt berörd. I hans röst hörs ånger och rädsla. Han har helt tydligt tänkt över vad han gjort och den här situationen i månader.
Då känner jag att hotet är över. Jag kan släppa all oro jag burit på som haft med honom att göra.
"Jag har ingen som helst lust eller syfte att krossa någon", säger jag till honom. "Jag vill bara varför du skrev det du skrev. Vad fick dig att göra det?"
När han hör det börjar han slappna av. Han försöker länge och på allvar hitta ett svar, men han hittar ingen vettig orsak till sin handling.
Han säger att om någon skrev så om hans familj som han skrev om min så skulle han uppleva det och reagera på samma sätt som jag gjort.
Att han också är rädd känns för mig som lättnad.
För honom var de tanklösa skriverierna på nätet ett sätt att lätta på trycket
Han verkar tala ur hjärtat. Han verkar vara en helt vanlig man, med en sund empatiförmåga. Han försäkrar att han inte är med i någon extremrörelse, inte sympatiserar med någon dylik, inte ens är politiskt aktiv. Han har i sitt arbete insett att det i hans bransch inte är en bra sak.
Han berättar att han inte var påverkad då han skrev. För honom var de tanklösa skriverierna på nätet ett sätt att lätta på trycket. Han hade ryckts med i det allmänna diskussionsklimatet.
Han berättar att han djupt ångrar sina handlingar och han ber upprepade gånger innerligt om förlåtelse. Jag säger att jag förlåter honom.
Jag vet att den här mannen inte skulle göra mig illa. Han skulle heller aldrig skada min familj.
Jag vet också att när jag går hem kan jag äntligen berätta om det här för min partner. Jag gör det redan samma kväll.
Det gjorda kan inte göras ogjort
"Sami, jag är verkligen ledsen för det jag gjorde och jag ber ännu en gång om förlåtese. Enbart på grund av min egen dumhet försatte jag dig i en situation, som jag inte skulle önska någon."
Han säger att vissa av diskussionsforumen fungerar som "nätets kloak och avstjälpningsplats". Att skriva på dem likställer han med att klottra på en toalettvägg och shitpostning.
Jag ställer honom frågor och han svarar.
Skulle du ha skrivit ditt meddelande om det inte skulle finnas dylika forum?
Nej.
Du kan inte ge en vettig orsak till dina skriverier. Är det enligt dig sanningsenligt att säga att du rycktes med i diskussionen där också andra skällde på mig?
"Så var det nog :("
Tror du att du på nytt kan hamna i en likadan situation och skriva liknande meddelanden?
"Aldrig"
Vad är de viktigaste du lärt dig från det här fallet?
"Sådana skriverier skulle inte ens få förekomma i tankarna. Jag har här hela tiden tänkt på mitt beteende beträffande meddelandena då jag av min natur är helt på ett annat sätt. Jag hoppas att du vet det. Jag får inte det gjorda ogjort och det jag gjort äcklar mig ännu också."
Den plågsamma väntan på medling
Jag frågar honom hur han upplevde väntan på medlingstillfället.
Han berättar att han hade ett ringbud av polisen som textmeddelande ungefär tio månader efter sina skriverier på nätforumet. Han ringde polisen följande dag och gick sedan till polisstationen, där en tjänsteman, enligt honom sakligt, skötte situationen.
De många månader av väntan mellan polisförhöret och medlingen hade för honom varit svåra. Plågan förstärktes av att han visste att jag när som helst hade kunnat avbryta medlingsprocessen och föra ärendet till rätten.
"Under många månader steg både min puls och känslorna till ytan varje gång det kom ett brev per post som såg ens lite officiellt ut. Jag tänkte att 'det var det', hela min framtid avgjord. Jag klarade inte av att öppna brevet genast", berättar han.
"Samma känslor dök upp på nytt när jag såg att jag hade fått ett meddelande av dig. Jag var rädd att du hade ändrat dig och inte längre ville ha medlingsförfarandet, för personligen, ekonomiskt, skulle det ha blivit min undergång."
Borde man enligt dig prata mera om hatretorik i Finland eller är problemet överdrivet enligt dig?
"När man vill prata om hatretorik, borde man gå på djupet med var det uppstår, dess rötter och med vem som vanligtvis representerar hatprat och varför. Då kunde man sköta det genast från början, innan fördomarna hinner växa till sig och den största skadan hinner ske."
Borde man öka polisens resurser för att bevaka nät- och sociala medier-diskussioner?
"Om modereringen av de här forumen skulle vara kompetent, skulle ärenden nå polisen snabbare. Det handlar ju om att forumet ska fungera också i fortsättningen."
Borde exempelvis politiker, medier, forskare och samhället på det hela taget förhålla sig striktare mot hatretorik?
"Jag kanske hör till forskningsfacket som man benämner "unga arga män" på basen av min ålder och mitt kön. Jag har inga siffror men jag har på känn att min åldersgrupp/könstillhörighet är överrepresenterad vad gäller hatskriverier.
Det borde man komma åt. De nämnda institutionerna förstår nödvändigtvis inte "den arga unga mannens" synvinkel och skriver sedan löpsedlar, clickbaits och förenklade historier."
"Jag vill inte försvara mitt tidigare beteende men en sån här känsla har jag"
Hat föder mera hat – har vi råd med det?
Min medlingsparts budskap är enligt min tolkning följande:
Vi förstår inte betydelsen av fenomenet kring hatretorik alls. Det har inte forskats i det tillräckligt så att vi skulle förstå vilka alla som gynnas av hatprat.
Medierna har skrivit om fenomenet alldeles för ytligt. När ingen vet tillräckligt bra vem som skriver hatretorik och varför, blir människors föreställning om hela fenomenet förvriden.
När forum där det förekommer hatskriverier inte modereras och ingen ingriper i diskussionen på sociala medier får fenomenet växa och frodas i fred. Ett utbrett ojande får inte problemet att försvinna utan förvärrar det. Det är dags att handla, inte bara klaga.
Min medlingspart försökte inte under ett endaste skede i medlingsprocessen skjuta över ansvaret för sina handlingar på någon annan. I juridisk mening bär den som brutit mot lagen med sitt budskap vanligtvis ansvaret.
Ett juridiskt och etiskt ansvar har också den, beroende på situation, som upprätthåller en diskussion eller ett diskussionsforum. Det har ändå inte förhindrat att fenomenet med hatprat växer. I princip är lösningen enkel: bättre övervakning.
Om du erbjuder utrymme för en allmän diskussion och vill ha en fungerande diskussion där, ska du se till att övervaka den – oberoende om du är diskussionssajt, media eller en internationell sociala medier-jätte.
Att satsa på ett fungerande samarbete med polisen är bra med tanke på tråkiga situationer men ditt grundarbete – att övervaka nivån på diskussionen – kan du inte utlokalisera till polisen. Det hör till dig.
Vad är det för mening med lagar om polisen inte undersöker och åklagaren inte åklagar och domaren inte dömer?
Lagstiftningen som berör hatretorik bör uppdateras trots att man aldrig helt och hållet får bort desinformation och hat från nätet.
Därför är det nödvändigt att skydda yttrandefriheten från fascismens, rasismens och ojämlikhetens anda.
Yttrandefriheten och människors lika värde är den västerländska demokratins kärna. Att förebygga brott hör till den västerländska demokratins grundpelare. Fascism är i praktiken deras motsats. Den leder till begränsningar av yttrandefriheten men också till brott mot mänskligheten.
Oberoende om vi förändrar lagar eller inte är det ändå viktigt att komma ihåg praktiken och verkligheten som finns på gräsrotsnivå.
Vad är det för mening med lagar om polisen inte undersöker och åklagaren inte åklagar och domaren inte dömer?
Behandlingen av fallen av hatretorik är brokig i Finland. Om vi på riktigt vill stävja hatretoriken i vårt samhälle behöver resurserna och attityderna hos våra professionella ses över och utbildning om hatretorik ordnas.
Hat föder mera hat och drar med sig nya människor. I anonyma diskussioner är det för lätt att glömma att trots att du inte menar vad du skriver så kan objektet för ditt hat inte veta det.
Det att ett slumpmässigt valt hatobjekt i själva verket är en likadan, levande, kännande människa, tänker alla inte på.
Helt vanliga familjefäder och -mödrar kan sugas med i diskussioner som dryper av hat, som underhållning.
De kan göra så här, för att hatfyllda diskussioner får finnas kvar också idag, med våra beslutsfattares välsignelse.
Att glömma det kan bli häpnadsväckande dyrt för världens lyckligaste folk.
Att skriva den här texten har för mig varit den svåraste skrivprocessen någonsin. Jag skrev för att jag tycker att man i Finland borde vakna upp och inse vilka konsekvenser hatretorik har för ekonomin och folkhälsan och också på upprätthållandet av samhällsfreden.
Sami Koivisto
Skribenten är chef för publikdialog på Yle. Till hans uppgifter hör att befrämja transparensen på Yle och i journalistiken. Koivisto lyssnar på Yles tittare och lyssnare, diskuterar med dem om mediernas verksamhet och han för publikens åsikter vidare till Yles ledning. Han hjälper andra chefer, redaktörer, publiktjänsten, jurister, säkerhetspersonal och andra sakkunniga i frågor som gäller med publikdialog. Han utbildar också Yles journalister i hur de ska bemöta hatretorik.
Det är möjligt att kommentera den här artikeln vardagar under dagstid. Kommentarsfältet kommer att modereras. Möjligheten att kommentera upphör 30.6.2019.
Den här artikeln är en översättning av artikeln
Nettivihaa työssään kohtaava Sami Koivisto tapasi miehen, joka toivoi hänen perheensä tappamista: "Pelottavinta oli se, että hän on ihan tavallinen suomalainen mies" skriven av Sami Koivisto
Artikeln är översatt till svenska av redaktör Charlotte Lindroos på Svenska Yle.
Du kan också lyssna på den här artikeln på finska på Arenan:
Bilder: Niklas Mäkinen, grafik: Mikko Lehtola, redaktionssekreterare: Henna-Leena Kallio, ljudplanerar: Anders Johansson, ljudklipp: Eve Mantu, producent: Anna-Leena Lappalainen
Edit 11.6.2019 kl.8.35: De två sista meningarna i texten hade fallit bort och sattes till.