Det turbulenta konstnärsäktenskapet med Henrik Tikkanen, längtan efter egen tid att skriva, livet som mor till fyra barn varav två med specialbehov, författarnomineringar som förundrar, kontakten med pressen, kampen mot migränen… I den nya brevbiografin Måste försöka skri – möter vi en både stark och sårbar Märta Tikkanen i ett stycke nutidshistoria.
Det hela börjar med att Märta Tikkanen 1975 sänder sin nyutkomna, fjärde bok Män kan inte våldtas till författaren, journalisten Åsa Moberg i Stockholm. Moberg har nyligen skrivit en positiv recension i Aftonbladet om Tikkanens tredje roman Vem bryr sej om Doris Mihailov? och rekommenderat den som julklappsbok. Tikkanen skriver:
- … jag är gräsligt lessen och alldeles nere och din puff kom som från himlen sänd. /…/. Här är en riktig klappjakt efter min nya bok, Män kan inte våldtas heter den. /…/ Tillsvidare har bara en kvinna recenserat den, för övrigt bara karlar, och av dem bara en som har begripit vad den handlar om. /…/ Sällan har jag varit så nära att tappa sugen som de senaste veckorna. Och så kom då din välsignade snutt i Aftonbladet!
Året därpå recenserar Moberg Män kan inte våldtas, och förutspår helt riktigt att den blir en klassiker. Tikkanen anförtror Moberg i ett brev att hon fått sig ”fruktansvärt kring öronen” för sin ”sliskiga chock-roman.”
För formuleringen ”sliskig chock-roman” står Erik Wahlström vid Hufvudstadsbladet. På Arbis, där Tikkanen är rektor, blir ”tanterna” så chockade att en av dem till och med slår henne på baken med orden ”å fy, å fy, å fy vad du skriver otäcka böcker!”
Ungefär tio år senare, i mitten av 1980-talet, träffar Märta Tikkanen författaren Birgitta Stenberg på ett dramaturgiseminarium på Biskop-Arnö. Stenberg möter Tikkanen i en kaffekö strax innan hon måste skynda till flyget hem för att ta hand om familjen när författarmannen Henrik Tikkanen igen börjat dricka.
När Stenberg efteråt sänder Tikkanen kursmaterialet börjar deras intensiva brevväxling. Moberg och Stenberg känner varandra från tidigare och en strid ström av brev och fax korsar Bottniska viken ända in på 2000-talet.
Så småningom dyker tanken upp att breven skulle kunna bli en bok om hur det är att vara kvinna, skrivande kvinna i Skandinavien. Och så viktigt är det att skriva att de till och med avbryter telefonsamtal för att kasta ner sina tankar till pappers.
Måste försöka skri – består av ett urval av Märta Tikkanens bidrag till korrespondensen. Mobergs och Stenbergs svar saknas, vilket på sitt sätt är synd för de hade sannolikt fördjupat innehållet.
Konstnärsäktenskapet i 1970-talets brev
På tal om hur det är att vara skrivande kvinna i Skandinavien kommer Tikkanen redan 1976, under korrespondensens första sommar med Åsa Moberg, med denna finstämda bild av sitt författande ute i sommarparadiset:
- … att jag får bo med barnen i ett hus för mej och får se ut som jag vill i ansiktet många timmar i sträck och skriva mej genom nätterna utan att vara tvungen att känna mej redovisningsskyldig för vad jag har sysslat med. Och dessa vita nätter när det är så långt till fötterna…
I breven letar och längtar hon efter tid att få vara ensam och skriva. Hon når insikt om att hennes ovilja att behöva visa upp det hon skrivit har att göra med attityder i barndomshemmet.
I barndomshemmet betonades alltid plikterna och att man skulle visa hänsyn, kosta vad det kosta ville – och många gånger var det ärligheten det kostade… Och att det man själv allra helst vill, det får man stjäla sig till när ingen eller någonting kan kräva något av en, skriver Tikkanen.
Dessutom får aggressioner inte visas. Med den påföljd att Tikkanen har svårt att klara av allt uppdämt hat hon känner och hon skriver till Moberg:
- Har du nånsin hört nånting så idiotiskt: Jag kan älska alla öppet men hata måste jag göra ensam om nätterna. Jag skulle vilja skriva en HATBOK och egentligen är det vad jag gör hela tiden.
Drömmen om en relation med ömsesidigt ansvar
Tikkanen skriver också om sin bristande tro på att hon skall få leva i ett förhållande utan konkurrens och maktkamp. I samma brev delger hon Moberg en beskrivning av hur en igelkott snusat Henrik på hälen medan den bitit henne i foten en dag de satt ute och solade sig.
Det handlar alltså om en form av dagboksanteckningar i brevform, med smått som stort, där en del teman återkommer rätt igenom medan andra faller undan. Under 70-talet är relationen till Henrik Tikkanen central och bilderna får mig att än en gång bäva över allt det svåra, det som Märta Tikkanen konstnärligt beskrivit i sina verk och som hon här uttrycker bland annat så här:
- … brödfödejobbet som tar mycket många timmar i dygnet, och barnen som bara inte orkar längre utan kräver lugn och balans av mej utöver det vanliga och långt utöver vad jag kan ge. Och H som dricker och dricker och däremellan ska göra självmord men bara inte inser vad han gör och har gjort andra mänskor när han beskriver sin syn på deras liv. Hans försvar är totalt och hans inlevelse obefintlig. Och jag kan inte längre klara av att balansera de här lögnerna…, skriver Märta Tikkanen.
Ett annat brev handlar om hur Henrik Tikkanen kommer inramlande, och går raka vägen till Märtas skrivmaskin. Han kniper henne i armen, ruskar henne och stjälper slutligen sina piroger ovanpå hennes papper, precis bredvid skrivmaskinen.
Ofta förefaller han att sakna empati. När Märta är sjuk blir han störd och lätt gör han sig till martyr.
Till en början konstaterar Märta att hon inte kan lämna Henrik utan det stöd han tror sig ha av henne. Samtidigt vet hon att hon inte kan ha ansvar för honom och hans liv och att det visar en självgod och pretentiös inställning från hennes sida att tro att han står och faller med henne – ”men dessvärre är det faktiskt ganska långt just så”, skriver hon.
”Det finns mänskor som kanske bara är för svåra”
Henrik förefaller att projicera sitt "inre mörker" på Märta. Han svarar till exempel inte direkt på en fråga utan vrider den till något annat. Vad barnen beträffar skriver Märta till Åsa att Henrik tävlar med dem om hennes uppmärksamhet utan att inse att deras behov går först.
Amatörpsykologiskt förmodar hon att Henrik inte fick sina behov tillgodosedda som liten. Hon säger att han fortfarande är en femåring och ska ha all uppmärksamhet hela tiden.
Och Märta tar skulden på sig. Hon tänker sig att det är hon som gjort fel genom att ta hela ansvaret och skuldbördan på sig och därigenom hindrat dem båda från att växa. Lite tidigare i samma brev har hon å andra sidan formulerat följande insikt:
- … att det inte går att få informationen att nå fram. Det finns mänskor som kanske bara är för svåra och det måste man i så fall inse.
Samtidigt finns det under många år i deras relation en sammanhållande faktor. Hon skriver om hur de aldrig kan mötas, utom i sängen.
Bokens styrka ligger i de autentiska ögonblicksbilderna, där Märta också tydligt ger sin syn på Henriks sätt att lämna ut folk i sina verk. Det sker, konstaterar hon – inklusive henne själv, flagrant i strid med den strafflag Finland har instiftat år 1974, som bland annat förbjuder att namngivna personer utlämnas i konstnärliga verk.
Recensionshelvetet och prishelvetet
Genomgående teman i Måste försöka skri – är också det Märta Tikkanen kallar för ”recensionshelvetet” och ”prishelvetet”. Till exempel mottagandet av romanen Rödluvan 1986 får Märta att skriva följande om recensionerna till Birgitta, eller B, som hon kallar henne:
- Schizofrent som aldrig förr i mitt liv, eftersom de fina svenska fortsätter att strömma in. Jag har skrivit en-intressant-spännande-ny-till-språk-och-stil-och-grepp-och-innehåll-bok på svenska. På finska har jag skrivit nånting gammalt och förlegat på ett halvfärdigt och tillgjort sätt med en uttjatad kvinnosyn och stor skenhelighet…
Problemet att inte bli förstådd är något Märta Tikkanen tampas med. Kontakten med en del kritiker och journalister blir till en stressfaktor.
Vad ”prishelvetet” beträffar säger sig Tikkanen något år senare ha skummat av vanmakt och ilska. Hon påtalar bland annat hur ytterst få kvinnliga författare som fått Nordiska Rådets pris (NR) och hon skriver om läget sedan ”de lyfte ut” henne från statens litteraturkommission och hon får höra att det:
- … nu varit ett sånt hallå med prosan (statsprisen alltså /…/, ingen av kommissionens medlemmar läser ju svenska, så det blir nu Carpelan och Bargum …
Kontakten med andra författare skymtar också fram. Hon träffar bland annat Ivar Lo-Johansson i Stockholm, peppar Tua Forsström samt talar med en åldrande, trött Bo Carpelan. Svenska Akademiens gräl är hon inne på redan under 1990-talet.
Styrkan korrespondensen ger
Måste försöka skri – avslutas med ett samtal mellan Märta Tikkanen och förlagsredaktören Anna Friman. Tikkanen berättar att hennes räddning verkligen var kommunikationen med de klartänkta och fantastiska Åsa och Birgitta.
2019 är Märta häpen över vad hon skrev om sitt liv med Henrik. Nu karakteriserar hon deras relation som jobbig men också som oerhört viktig för dem båda.
Märta säger sig även många gånger ha tänkt att:
- … om man tar en vild och galen man så får man vilda, galna barn. Och precis så var det ju. Och så Susanna.
Oron för barnen
Yngsta barnet, dottern Sofia behöver specialarrangemang på grund av sin MBD, en diagnos som i dag allmännare kallas ADHD. Sofia är en duktig ryttare, men beskrivningarna av de otaliga gånger hon till exempel fått ett epileptiskt anfall på hästryggen får en att hålla andan.
Under de senare åren handlar det mycket också om Henriks och Märtas förstfödde, sonen JJ. Under en bättre period i början av 1990-talet skriver hon så här om honom till Birgitta:
- Sen har det varit helt märkligt att se JJ dehär två senaste weekendarna sen han började sitt nya liv och klippte håret av sej /…/ och är med i livet igen vilket han ju inte har varit på mycket länge, annat än glimtvis. Jag kan inte se annat än att han har det ännu mycket svårare än H, är mycket längre inne i missbruket än H var i motsvarande ålder. Vi träffades ju när H var 31 och JJ fyllde 30 nu.
Även här träder Märta in och räddar JJ ur mången knipa. När han som ensamförsörjande trebarnsfar inte klarar att få upp barnen till dagis och skola, kommer hon till dem, något som Märta är medveten om att kan upplevas som störande:
- Antagligen måste jag till JJ till natten, antar att Mics elakheter som igår när han skruvade hennes jävla hylla i två timmar handlade om att hon hade sett min bil: ´Vad har Märta hos dej att göra?! Gå nu hem till mami!´ Jag är röda skynket, samtidig som hon läser texter ur ÅK för honom bitti och sent.
ÅK syftar på Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga (1978). Vem Mic är förblir oklart även i den i övrigt ofullständiga personlistan i slutet.
Samtidigt som kommentaren inte är trevlig att läsa, öppnar den på ett intressant sätt möjligen upp för problematiken med på vilket sätt föräldrar kan "hjälpa" sina vuxna barn, som lever i nya konstellationer och där alla parter helst skulle vara ok med arrangemangen.
Det förefaller som om Märta Tikkanen alltid följt barndomshemmets ledstjärna att ställa upp, kosta vad det kosta vill. Det man själv allra helst vill – i detta fall att skriva – har man fått stjäla sig till, när ingen eller någonting kan kräva något av en.
Att i det läget försöka räcka till för alla, samtidigt som man klarar av ett gediget författarskap, det är väl ett konststycke i sig. För att lyckas med det har Märta Tikkanens säkerhetsventil, möjligheten att kommunicera med Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, uppenbarligen varit ovärderlig.
Mig ger Måste försöka skri – en intressant tidsbild och inblick i en författares komplicerade liv på ett mera ofiltrerat, omedelbart sätt i brevets form. Det gäller även läsningen om Tikkanens & Tikkanens äktenskap, som för egen del nu med lite mera livserfarenhet öppnar en ny syn på det.
Värdefullt är också att Märta Tikkanen här ger en ögonblicklig bild av livet i en konstnärsfamilj under vår tid. Det är en bild som i bästa fall - i likhet med hennes författarskap - kan ge underlag för konstruktiva diskussioner om hur vi vill och hur vi kan leva våra liv.
