Svensk midsommar får spegla sorg, död och kulturskillnader i Ari Asters nya skräckfilm. Det är smygande obehagligt, överraskande våldsamt och alldeles underbart kusligt.
Handen på hjärtat. Visst är svenska midsommartraditioner aningen konstiga.
En stång ska kläs med blommor och blad och så ska det dansas runt den. Det är blomsterkrans i håret, nubb och sill och fest hela natten. Det är sju blommor under kudden och midsommarbrasa.
Den amerikanska regissören och manusförfattaren Ari Aster har tagit den svenska midsommaren, skruvat till den några varv och skapat sommarens bästa skräckfilm.
Midsommar är en slags psykologisk thriller som får en att rysa trots solskenet.
Men det hela börjar mitt i vintern i USA och med ett komplicerat förhållande. Vi möter Dani (Florence Pugh) och hennes pojkvän Christian (Jack Reynor). Den ena beroende på ett krävande sätt, den andra halvhjärtat stöttande.
Så drabbas Dani av en familjetragedi och en sorg som hon nästan går sönder av.
Sex månader senare följer hon med Christian och hans vänner, som alla studerar antropologi, till Sverige för att fira midsommar. Varken Christian eller hans vänner är särskilt ivriga på att Dani följer med men ingen av dem vågar säga det högt.
Det finns en dold irritation i gänget men det är inget mot de prövningar som väntar dem i Sverige.
Den verkligt hedniska midsommaren
Amerikanerna är inbjudna av deras studiekompis Pelle (Vilhelm Blomgren, aktuell även i tv-serien Gösta) för att fira midsommar med hans “familj” i Hårga i Hälsingland.
Familjen betyder ett kollektiv med väldigt egna, eller rättare sagt säregna, midsommartraditioner. Ett kollektiv där alla är glada, gästvänliga och trevliga men deras nio dagar långa firande är inte lika trivsamt och mysigt.
Det är nio dygn som börjar glatt med lite hallucinogena drycker i solskenet för att sedan sugas ner i allt mer besynnerliga och vilt hedniska traditioner som är både absurda, våldsamma och totalt galna.
Känner man till lite nordisk mytologi är det också komiskt samtidigt som man sitter fastnaglad av spänning och skräck.
Det är antagligen heller ingen slump att det hela utspelar sig just i Hårga (trots att filmen är inspelad i Ungern). Hårga är bland annat känd för en gammal myt om hur djävulen, utklädd till en speleman, får ortens ungdomarna att dansa sig själva till döds.
Långsam kuslighet som kräver fokus
Midsommar är en film som tar tid på sig och det är samtidigt också en del av tjusningen.
Hårga visar sig vara en soldränkt öppen plats med gamla stockhus, fast husen har lite underliga dimensioner och det gassande solljuset är lite väl bländande.
Kameran glider långsamt över broderier och väggmålningar, med detaljer som vid närmare anblick är ganska groteska.
Och varför finns det en björn i en bur?
Och visst böljar bilden ibland lite väl onaturligt?
Om Dani har besynnerliga visioner i Hårga så bjuds även vi åskådare på små, men mycket underbara förvrängningar i bilden. Specialeffekter som får en att gnugga ögonen, för att man först tror att man sett fel.
Skarp skildring av sorg
Dani är så desperat i sin sorg att hon är redo att göra nästan vad som helst för att få uppleva eller känna något annat än den förtvivlan hon lever med. Sedan är det upp till oss att avgöra om hon kommer ut på andra sidan? Om midsommarfirandet ger henne katarsis?
Regissören och manusförfattaren Ari Aster debuterade ifjol med den imponerande skräckfilmen Hereditary och precis som den handlar också Midsommar om sorg.
Båda filmerna har också samma fängslande känsla där du anar att något snart skall hända, men du vet inte vad eller när. Och båda två handlar också om döden och kroppens förfall.
Att flera av de amerikanska gästerna sedan är antropologistuderanden som forskar i europeiska midsommartraditioner är ett smart drag. De är så förstående i sina iakttagelser av kulturella skillnaderna att de inte fattar vad som håller på att ske.
Men slutfrågan är i alla fall - vem vill eller vågar fira svensk midsommar efter att ha sett Midsommar?
Lyssna på Kulturpodden om bl.a. filmen Midsommar: