Samarbete och rehabilitering är nyckelorden för att få de äldre på benen i Hangö. På bäddavdelningen är personalen bra på det här: patienterna är snabbt utskrivna och staden undviker böter.
Henry Granström från Karis kommer gående med rullator i hälsocentralens bäddavdelning i Hangö.
Han har fysioterapeuten Heidi Sundmans vakande ögon på sig: Granström har fallit och ska nu lära sig att lita på att de egna benen håller att stå på igen.
Det går bra att ta sig fram längs halva korridoren, sedan får han pusta ut i en rullstol innan det är dags att gå tillbaka till rummet.
Det här är kärnan i arbetet på bädden i Hangö. Rehabiliteringen kommer snabbt igång så att patienterna kan föras vidare till serviceboende eller till sina egna hem.
Henry Granström har en av de 25 platserna på bädden i Hangö. Det finns också två tomma platser eftersom man tar emot patienter dygnet runt.
I Hangö är situationen på bädden så bra att man alltid kan ta emot patienter. Det är så att om staden inte kan ta emot patienter från specialsjukvården till primärhälsovården så få staden böter.
- Det har staden inte betalat på länge. Men det sätter press på oss så att det alltid finns lediga platser, säger primärskötare Susanne Enholm.
Vad har ni för knep för att i rask takt få bort patienterna från bädden?
- Vi får i gång rehabiliteringen fort och vi har ett arbetsteam som fungerar, förklarar Enholm.
Samarbete är också viktigt för att Hangöborna ska få vård på hemorten, säger avdelningsskötare Sari Lehtinen.
- Vi har bra samarbete med vård i hemmet och serviceboendena.
Finns det en risk att patienterna skrivs ut för snabbt?
Fysioterapeut Heidi Sundman tycker inte att patienterna skickas vidare för snabbt.
- Vi har rehabiliteringsmöten en gång i veckan. Ibland kan de övriga i personalen tycka att någon kan åka hem, men jag säger nej - eller så är det tvärtom. Då diskuterar vi och gör upp en ny plan.
Sundman fortsätter in i Ekenäsbon Gullevi Silfvast rum. Silfvast rullar ut i korridoren där det finns ledstänger längs med väggarna. De är bra att ta i då man ska häva sig upp ur rullstolen.
Både Granström och Silfvast är raseborgare, men de är ändå på hälsocentralens bäddavdelning i Hangö i stället för på hemortens.
Raseborgs stad har beslutat att om bäddavdelningen är full i Raseborg kan raseborgare få vård på hälsocentralens bäddavdelning i Hangö om det finns plats.
Dessutom är jour- och uppföljningsavdelningen på Raseborgs sjukhus stängd en del av sommaren och det betyder att patienter från Raseborg hänvisas till bädden i Hangö.
Avdelningsläkare Tiina Sorvari konstaterar att de anhöriga kan tycka att vägen till Hangö är lång när de ska hälsa på sina nära och kära på bädden.
Sorvari har däremot fått enbart positiv respons av patienterna från Raseborg.
- Samarbetet med Raseborg fungerar bra, jag tycker att det är bra att vi kan ta emot patienter då vi har plats.
Karisbon Henry Granström och Ekenäsbon Gullevi Silfvast är båda nöjda med vården på bäddavdelningen i Hangö.
De kallar personalen för flickorna, och har bara gott att säga om dem.
Granström tycker att det är okej att vara på bädden i Hangö i stället för i Raseborg.
- En av sönerna bor här i Hangö.
Silfvast tycker till och med att det är tragiskt att hon ska till bädden i Ekenäs snart, hon kommer att sakna flickorna i Hangö.
- Men de är bra också i Ekenäs. Och så tycker min dotter att det är bra att jag är närmare.
Henry Granström upplever ändå att tiden inte tycks räcka till för personalen.
- Det är jäkt, jäkt, jäkt. Allt har fungerat rätt så bra, men flickorna skulle behöva mera tid. Jag får inte min kondition tillbaka om jag ligger och ser i taket. Men de har så mycket jobb.
Primärskötare Susanne Ekholm håller med om att det är jäktigt, men det beror på vad som händer på bädden.
- Det är för det mesta bråttom, vi har mycket att göra.
Sjukskötare Tuija Österback konstaterar att tiden inte räcker till om det finns många patienter på bädden.
- Då gäller det för oss att på ett personligt plan lära oss att prioritera och be om hjälp. Det här är ett teamarbete.
Ibland är patienterna tungskötta och det kräver ännu mera av personalen.
Fysioterapeut Heidi Sundman borde hinna träna med alla 25 patienter på en dag.
- Men tiden räcker bara inte till, utan jag måste prioritera.
Susanne Enholm är glad över att det inte finns några sparåtgärder vad gäller anställning av personal på bädden, men det är inte lätt att hitta vare sig fast anställd personal eller vikarier.
Under morgonturen jobbar fem eller sex personer, 3-4 har kvällstur och på natten håller två personer koll på patienterna.
- Det är bra om vi är sex eller fyra på jobb. Men så blir någon sjuk eller vi lyckas inte få vikarier, och då uppstår ett pussel med arbetsturerna. Ibland jobbar vi dubbla turer för att få det att fungera, beskriver Susanne Enholm situationen på bädden i Hangö.
De som jobbar på bädden ska ha ett brett kunnande om vård.
Här finns nyopererade patienter, mental- och missbrukarvård, vård i livets slutskede, neurologisk rehabilitering, demensvård med mera.
Profilen är alltså mycket bred på bädden i Hangö. Det innebär mycket ansvar, säger Tuija Österback.
- Man måste veta mycket om sjukdomar, mediciner och behandlingar. Det betyder att man måste ha ett intresse av att studera och läsa även på fritiden.
- Det varierande arbetet upplevs som positivt, men det känns också tungt ibland, säger hon.
Hangöbon Keijo Mölkänen är en av dem med flera sjukdomar. Han har flera veckor av sjukvård på olika ställen bakom sig.
Mölkänens diabetes har lett till att tre tår måste opereras bort och dessutom fick han rytmstörningar i hjärtat.
Han har vistats på Raseborgs sjukhus, Mejlans sjukhus, Tölö sjukhus och Lojo sjukhus i olika omgångar innan han kom till bädden i hemstaden Hangö.
Det har varit tungt, säger han, men han är väldigt nöjd med vården han fått på alla ställen.
- Personalen är kunnig, ger stöd och hjälp. Jag har bara positivt att säga om vården.
Keijo Mölkänen kunde alltså komma hem och få fortsatt vård och rehabilitering på bädden i Hangö.
Bädden i Hangö tar ju emot patienter från Raseborg om det är möjligt, men Hangöborna behöver inte åka bort från hemorten om de behöver vård på bädden.
- Det beror på att vi har tillräckligt med platser och en bra rehabilitering så att de snabbt kan skicka hem eller till serviceboende, säger avdelningsskötare Sari Lehtinen.
Arbetsbilden på bädden i Hangö var helt annorlunda då primärskötare Susanne Enholm började jobba där 1984.
Enholm konstaterar att tanken på rehabilitering inte fanns på den tiden.
Patienterna var långvårdspatienter som kunde bo flera år på bädden. De var sängliggande vilket gjorde jobbet fysiskt tungt eftersom det inte fanns hjälpmedel så som det finns i dag.
- Man visste ju inte om något annat, så det var okej. Men jag vill inte gå tillbaka till det igen.
Arbetssättet började ändra på 1990-talet. Då skulle patienterna vara uppe och så småningom kom rehabiliteringen med i bilden.
De senaste åren har inneburit korta vårdperioder på ett par dagar eller ett par månader med rehabilitering så att patienterna snabbt kan skickas vidare till serviceboende eller hem.
Det här sättet att jobba känns bättre, säger Susanne Enholm.
- Man lär sig nytt hela tiden och arbetsgivaren ordnar bra utbildningar. Det är motiverande att se hur patienternas gör framsteg. Personalen orkar bättre när vi ser resultaten.
