Slade sålde mera singlar i Storbritannien under början av 70-talet än någon annan. I slutet av decenniet var de nästan bortglömda, men en ny storhetstid väntade vid decennieskiftet.
Efter att ha varit en av 70-talets mest populära grupper i Storbritannien och Europa hade Slades stjärna dalat. Sommaren 1980 sålde de varken skivor eller biljetter och slutet såg ut att vara nära. Då ringde telefonen.
Ozzy Osbourne, bokad som en av huvudartisterna på Reading-festivalen hade inhiberat med mycket kort varsel.
Arrangörerna som ju troligtvis hade kontaktat alla tänkbara ersättare ringde till slut till i desperation till Slades manager.
Slade, som hade varit på vippen att packa in gitarrerna i sina fodral och hänga in scenkläderna i garderoben för sista gången bestämde sig efter en del förhandlande att göra en sista spelning.
Slade hade ju alltid varit ett bra liveband och på Reading fick de publiken med sig så till den grad att Def Leppard som stod i turen efter dem blev utbuade och fick lämna scenen med svansen mellan benen.
Framgången på festivalen fick till stånd ett lyft i karriären då både skivbolag och konsertarrangörer blev varse om att Slade hade mera att ge.
Dessutom fanns det mera plats på marknaden igen efter att punkvågen som hade sköljt över den brittiska musikscenen med början år 1977 inte längre hade samma monopol i media och på skivbolagen .
Slade, som hade använt största delen av det senare 70-talet till att försöka slå igenom i USA hade hamnat i skuggan av den nya generationen.
Detta trots att många stora punknamn hade inspirerats av deras musik och attityd.
I spent most of the early 70s listening to Slade Alive! thinking to myself, "Wow – this is what I want to do. A couple of years later I was at CBGB's doing my best Noddy Holder
Joey Ramone (The Ramones)
Slade never compromised. We always had the feeling that they were on our side. I don't know but I think we were right
Steve Jones (Sex Pistols)
Världens bästa rockband?
Någon (Keith Richards? Pete Townshend?) har sagt att det varje kväll finns ett band som just då är den bästa rockgruppen i världen.
Jag vågar påstå att den gruppen under ett antal kvällar på det tidiga 70-talet var Slade.
Vad var då så speciellt med de fyra killarna från Wolverhampton? För det första bestod Slade av fyra typer som olika segment av publiken kunde identifiera sig med.
Clownen och showmannen Dave Hill med sina fantasifulla scenkostymer, den allvarliga musikern Jim Lea, den pratglada och karismatiska Noddy Holder och trummisen Don Powell som kombinerade ett tufft utseende med en litet tyst och blyg karaktär.
För det andra var de ett mycket bra liveband. De kunde konsten att få publiken med sig. Ingen hade tråkigt på en Slade-konsert.
För det tredje hade de bra låtar. Jim Lea och Noddy Holder hade förmågan att skriva korta och catchiga låtar. Ingen annan sålde lika många singlar som Slade i Storbritannien på 70-talet.
Mellan 1971 och 1976 fick Slade in 17 singlar på Top 20-listan i Storbritannien. Av dem nådde sex förstaplatsen.
Mannen på gatan var Slades primära målgrupp. De var tillräckligt poppiga för att tilltala tonåringar men tillräckligt rockiga för att också ölbälgande män i pubar och klubbar inte behövde skämmas för att vara Slade-fans.
De tilltalade också den delen av publiken som inte bodde i London. Killarna i Slade var stolta över att komma från The Black Country och vägrade in i det sista att flytta till huvudstaden.
Slades scenkläder, i synnerhet Dave Hills och i viss mån också Noddy Holders passade in i tidens glam rock-mode men var tillräckligt "heimlaga" för att också fans utan tillgång till Londons dyra klädbutiker kunde identifiera sig med dem.
Hatten med speglar som Noddy Holder har på sig i bilden hade han köpt av en ung man som kallade sig Freddie på Kensington Market i London.
Freddie brukade ofta säga åt Noddy att också han skulle bli en stor stjärna en dag.
Noddy ignorerade hans pladder men några år senare när Farrokh (Freddie) Bulsara hade bytt namn till Freddie Mercury visade det sig att det inte bara var tomt prat.
Upp och ner i karriären
Killarna i Slade har varit både på toppen och botten. Under den första hälften av 70-talet var de så stora man kunde bli i Storbritannien och Europa.
År 1980 såg det illa ut, men efter uppträdandet på festivalen i Reading fick de igen fart på karriären.
År 1992 meddelade sångaren Noddy Holder att det nu fick räcka. 30 år i rockgrupper var tillräckligt för honom.
Då han både hade regelbundna inkomster som låtskrivare och en lovande karriär inom radio och TV att sysselsätta sig med så kan man ju förstå hans beslut.
Basisten Jim Lea som var Slades andra huvudsakliga låtskrivare hade också råd att sluta. Han såg inte någon framtid för Slade utan Noddy Holder.
Gitarristen Dave Hill och trummisen Don Powell som inte hade inkomster från låtskrivande var ju däremot inte i position att dra sig tillbaka och ta det lugnt.
Powell prövade kort på att vara bartender, men bestämde sig snart tillsammans med Dave Hill för att fortsätta med Slade i en nerskalad version.
You write them and I'll sell them
Dave Hill åt låtskrivaren och basisten Jim Lea då han förfasade sig över Hills överdrivna scenmundering
- Om ni skriver dem så kan jag sälja dem sade Dave Hill alltid om Slades låtar.
Med sina ofta överdrivna scenkostymer och sitt sinne för att ställa till med en ordentlig show i stället för att bara stå och stirra ner på golvet är det precis det han gör än i dag.
I dag är Slade allt annat än trendiga och det vankas inga rockpolispoäng för att gå och titta på Slade på någon klubb eller nostalgifestival.
Men roligt är det troligtvis.
När jag träffade Dave Hill år 1997 då han spelade med Slade (som då gick under namnet Slade II) på en så ocool i rocksammanhang plats som en av Sverigebåtarna verkade han helt nöjd.
Samma intryck får man då man läser hans självbiografi So here it is.
Att maskineriet är mindre än under 70-talets glansdagar gör också livet som turnerande musiker lättare och smidigare.
När Dave inte är ute och agerar rockstjärna har han tid att sköta trädgården hemma och leka med sina barnbarn.
I dag sitter Jim Lea troligtvis i en studio och komponerar eller producerar musik. Noddy Holder funderar kanske på nya böcker eller TV-shower.
Det kommer fortfarande kvällar då Dave Hill och Don Powell packar sina instrument och scenkläder och förbereder sig att än en gång förvalta det musikaliska arvet efter Slade som för länge sedan kanske var världens bästa rockband.
I did the best I could and everything else is everybody else's problem.
Noddy Holder om sin karriär som sångare i Slade
PS
Slade må vara ganska bortglömda i stora delar av världen, men hemma i Storbritannien är de en del av kulturlandskapet, inte minst tack vare komikerna Reeves och Mortimers sketchserier Slade in Residence och Slade on Holiday.
Du hittar dem här.
Medlemmarna i Slade har senare erkänt att sketcherna var pinsamt nära verkligheten.
