Det är tidig morgon på hamnområdet i Tolkis, lite efter klockan sju. På stenkrosseriets gårdsplan rör sig lastbilar och stora maskiner medan långtradare åker till och från hamnen strax intill.
Det är just här bland högarna med stenkross som rävungarna brukar hålla till, år efter år.
Några klättrar omkring på högar med rör medan andra jagar varandra. En nosar nyfiket på en rostig grävskopa som ligger på marken.
Det är frågan om årets valpar, antagligen från två olika kullar. Rävhonan eller -honorna visar sig oftast inte.
Som mest har man i år sett 10 eller 11 valpar samtidigt men den här morgonen räknar reportern åtta ungrävar. En del av ungarna ur den tidigare kullen har antagligen redan gett sig av på egna vägar.
Rävarna har troligen sitt bo i ett övergivet trähus i närheten av industriområdet, enligt Paavo Valkama. Han har tidigare jobbat i området men är nu pensionerad.
Värme och korv
På stenkrosseriets gårdsplan finns några stora högar med träflis, bränsle för Borgå Energis värmekraftverk som ligger ett stenkast bort.
Högst uppe på den ångande flishögen syns ett par öron, och när man tittar noggrannare märker man att flera ungrävar ligger ovanpå fliset.
- Flishögarna producerar värme. Det är säkert en av orsakerna till att rävarna håller till här i närheten av kraftverket, säger Paavo Valkama.
En annan orsak till att rävarna trivs på området är att Valkama varje morgon kör hit och matar dem.
Genast när Valkamas bil rullar in på gården och han stiger ur samlas de ivriga ungrävarna runt honom. De vet att det vankas morgonmål.
Ger sig av till hösten
Rävarna beter sig som hundar. De cirklar runt Valkama och står på två ben för att försäkra sig om att kunna snappa åt sig en bit korv.
- Köttbullar och köttpirog brukar också duga.
Efter att rävarna ätit är de inom synhåll ytterligare i någon timme. Sedan drar de sig tillbaka för att sova resten av dagen, nattdjur som de är.
Det lönar sig att komma ihåg att vilda djur är vilda djur
Katja Ikonen, specialexpert vid Naturresursinstitutet
Valkama ser inte matandet som ett problem.
- Ungrävarna brukar nog ge sig av härifrån på hösten när rävhonan jagar iväg dem. Inte fäster de sig vid människor på det sättet, säger Valkama.
Han tror att ungrävarna klarar sig också utan människans hjälp och att de antagligen flyttar till Emsalöskogarna när de blir utkastade ur grytet.
På vintern kan man emellanåt se rävspår i snön, men då visar rävarna inte sig längre för människor, enligt Valkama.
Se upp med matandet
Enligt Katja Ikonen, specialexpert vid Naturresursinstitutet, ska man vara försiktig med att mata vilda djur.
Det är inte bra om rävungarna vänjer sig vid människor. Dessutom kan matning leda till att de inte lär sig jaga lika effektivt.
- Det lönar sig att komma ihåg att vilda djur är vilda djur, säger Ikonen.
Enligt Kai Kokko, stenmaterialschef på företaget Terrawise, råder någorlunda god grannsämja mellan rävarna och människorna som jobbar i området.
- När rävarna blir för tama så hoppar de upp på stillastående bilar och klorna kan göra fula repor. Vi har bett Paavo att mata dem lite längre härifrån, säger Kokko.
Också Ylebilen får en ny herre på täppan när en av rävarna klättrar upp på taket och börjar använda bilens antenn som tuggleksak. Reportern får schasa iväg räven två gånger innan den ger sig.
I övrigt har rävarna lärt sig att röra sig på området utan att vara i vägen för de stora fordonen, enligt Kokko.
