Det tar nästan tre timmar att ro den avslutande delen av Stephen Kings klassiker i hamn. Den som älskar att ro är nöjd, den som föredrar motorbåt gnisslar tänder. Dessvärre inte av skräck.
Det är bara två år sedan vi lämnade förlorargänget ”the losers” i den lilla staden Derry. När It (2017) slutade trodde de sig ha dödat ondskan – personifierad av den psykedeliska clownen Pennywise (Bill Skarsgård).
Det behöver knappast sägas att de hade fel.
Jag hoppas att du inte hunnit glömma dem; Beverly (Sophia Lillis), Bill (Jaeden Martell) och Ben (Jeremy Ray Taylor) & Co? Tjugosju år efter den förra filmens händelser har de nämligen glömt varandra.
Glömt eller förträngt – hur man nu väljer att se på det.
Ett telefonsamtal tvingar dem hur som helst att friska upp minnet av clownen som spred död och skräck under deras barndoms sista skälvande dagar.
För nu är det dags igen.
Blandad skräckkompott
Reaktionerna på It Chapter Two har inte låtit vänta på sig. Medan vissa kritiker givmilt kastat stjärnor efter filmen har andra tyckt att luften gått ur ballongen.
Den är för lång, tidshoppen för många, perosonporträtten alltför ytliga, monstret inte tillräckligt skrämmande och det digitala arbetet uselt.
Så lyder de hårdaste omdömena. Men stämmer det?
Låt oss börja med tiden. Visst är en spellängd på 2 timmar och 50 minuter en utmaning – men frågan är om det inte är den som gör det möjligt för denna del att stå på egna ben.
Och även om tidshoppen är många så är de snyggt genomförda och skapar en egen rytm – en sömlös växelverkan mellan ett nu och ett då.
Mellan de olika tidsplanen löper clownen Pennywise som en förenande länk, det kitt som svetsar huvudpersonerna samman.
Men hur skrämmande är han?
Genreblandning
Det finns de som anser att det främsta problemet med Chapter Two är den låga dosen renodlad skräck. Trots en mängd jumpscares och en del andra skräckfilmsmarkörer blir man sällan skrämd på allvar.
Detta är naturligtvis ett problem för den som primärt är ute efter att bli mörkrädd, men om man förmår koppla loss sina förväntningar står man inför ett givande drama.
Ett drama om vänskap, lojalitet och behovet av att göra upp med det förflutna.
Det är den biten som bär längst på ett emotionellt plan. Det är den som är snyggast komponerad.
Och det är den som motiverar de ständiga tidshoppen.
För visst handlar helheten ganska långt om en dykning in i det mänskliga psyket, ner i minnets grumligaste och mest klaustrofobiska grottor.
Platser man helst inte vill besöka, men som man måste passera om man har för avsikt att komma ut på andra sidan.
Det som tar emot är känslorna av rädsla, smärta, skuld och skam. Det är de känslorna Pennywise lever på, suger sin kraft ur.
Bra skådespelare
Där del ett levde på charmen i att spela med den äkthet och höga sympatifaktor som barnskådespelare ofta innebär, satsar man i del två på säkra vuxenkort.
James McAvoy är fin som författaren Bill medan Jessica Chastain är fullt trovärdig som den emotionellt sargade Beverly.
Även Bill Hader gör bra ifrån sig där han kastar fram sarkasmer i rollen som komikern Richie.
Utan starka skådisar kunde helheten ha blivit betydligt tunnare, men nu följer man med intresse rollkaraktärernas resa från barndomens skräckupplevelse in i vuxenlivets krav på handlingskraft, beslutsfattande och risktagningar.
Finns det något mer skrämmande än det?
