Artikeln är över 5 år gammal

Buster CJ Berg klipper reality-tv: “Publiken vill ha mer än sprit och sex på tv”

Buster Cj Berg sitter i Big Brother-studion med fötterna raklånga uppe på soffan och huvudet lutar mot vänstra handen. Han tittar upp mot taket. Bredvid honom syns den stora Big Brother-loggan på en tv-skärm.
Buster CJ Berg är en av dem som klipper årets Big Brother. Han gillar själv reality-tv, men skulle aldrig kunna tänka sig att delta själv. Bild: Privat

Reality håller på att förändras i Finland. Fulla och nakna människor räcker inte längre, menar Buster CJ Berg som jobbar som klippare. Han är också en av dem som gör höstens Big Brother Suomi.

Konceptet har återvänt efter en paus på tio år. Många förväntade sig i år en repris av tidigare år: en grupp främlingar som låses in i ett hus och bjuds på ändlösa mängder av sprit. Men det blev inte så.

- Jag kan nog personligen klippa vad som helst. Jag hade inte så stora fördomar eftersom jag inte ens sett på programmet tidigare. Men när det förklarades åt mig att de vill byta linje och fokusera mer på den ursprungliga idén så blev jag genast mera inspirerad, säger Buster.

I år är produktionen inställd på att gå tillbaka till programmets rötter. Nu handlar tesen mera om att utmana människor med starka åsikter och spräcka bubblor.

- Folk har börjat tröttna på att bara se på fulla människor som gör bort sig. Det finns dessutom den varianten av tv - ta till exempel Temptation Island som delvis bygger på det innehållet. Trenden handlar nu mera om att fokusera på karaktärer och deras utveckling.

Enligt Buster syns samma trend i dramaserier.

-Orange is the new black och Handmaid’s tale är serier som fått flera säsonger och uttryckligen fokuserar på bågar av karaktärsutveckling. Folk vill ha mera djup.

Buster menar att det märks överlag i inhemsk reality att spritkonsumtion tonats ner. Love Island Suomi och Vain Elämää är exempel på framgångsrika realityprogram som görs mer med fokus på människorna.

Hur påverkar det här ditt jobb som klippare?

- Om jag tänker till exempel på Big Brother-produktionen så är det ett ganska intensivt jobb. Jag försöker klippa det på ett sådant sätt att vi får kontinuitet i berättelsen: istället för att välja ut så kallade “smaskiga” känsloreaktioner och bara visa det så måste berättelsen också gå vidare.

Han nämner som ett exempel en incident där deltagaren Tarina bröt ihop första dagen när hon fick veta att hon fått i uppgift av Big Brother att sova första veckan utan säng.

- Där hade jag ett stort material med hennes känsloutbrott och jag hade kunnat använda en mycket större del av programmet till det. Men det är ingen idé. Jag valde de mest relevanta bitarna för berättelse.

Den maktlösa klipparen

Buster klipper ihop den helheten som tv-tittarna ser: en timmes sammanfattning av det senaste dygnets händelser inne i huset. Han är en av fem klippare som samarbetar med en huvudklippare.

Klipparen är vanligen en av de mäktigaste inom en reality-produktion när det gäller att framställa karaktärer och ibland till och med snedvrida verkligheten. Men inom Big Brother är klipparen relativt maktlös enligt Buster.

- Jag kan förstärka eller framhäva någon känsla till exempel med musik, men det finns varken tid eller möjlighet för mycket annat. Jag har jobbat på produktioner där jag som klippare går igenom ett massivt material och sätter ihop en helhet själv.

En viss arbetsskada uppstår också när man blir van av att jobba på ett visst sätt.

- Jag märker att jag emellanåt dras in i det arbetssättet som handlar om att nästan “fejka” händelser för att göra något smaskigare, men det kommer snabbt stopp från cheferna. Det finns inte tid och så är det inte heller idén med det här programmet. Det ska vara rått, ärligt och det ska klippas snabbt.

Buster är noggrann med att prisa sina kolleger som jobbar i kontrollrummet: det är de som klipper och styr vilka kameror filmar vem och vad inne i huset i realtid.

- Det är de som har den största makten och styr ganska mycket mitt jobb. Eftersom ingenting tas om så är det de som står för de bitar som jag har att jobba med när jag kommer på jobb.

Men behöver vi program som Big Brother längre när vi har oändlig tillgång till att tjuvtitta på andra människor via sociala medier?

- Jag tycker inte helt att det går att jämföra. Delvis så är den här gruppen noggrant castad där alla deltagare representerar en viss målgrupp. Delvis så censureras ingenting: en del kan välja att se på deltagarna dygnet runt och de kan inte själv påverka vad som ses ur vilken vinkel som till exempel på Snapchat/Instagram.

Buster påpekar också att reality är populärare nu än någonsin och i Finland utvecklas det snabbt. Tittarsiffrorna visar att intresset finns.

Samhällsdebatter är det nya svarta

Castingen har också väckt stor diskussion eftersom deltagarna är av väldigt varierande åsikter.

Med finns bland andra en starkt religiös person som lever noggrant enligt Bibeln, flera regnbågspersoner varav en identifierar som icke-binär queer, en väldigt akademisk före detta Mensa-medlem, en ingenjör som jobbat i bakgrunden och nu vill prova på kändisskap och en äldre kvinna som trivs bäst i skogen med att plocka svamp.

Det här har lett till djupa och personliga diskussioner om värderingar, sexuella och könsminoriteter, politik och klimatförändring.

- Jag var faktiskt personligen ganska orolig när jag under träningen inför programmet fick ta del av deltagarnas profiler och såg hur starka och olika personligheter som skulle delta. Jag var rädd för att det bara skulle bli bråk och slagsmål och om det ens skulle hålla som innehåll i tio veckor.

Hans oro visade sig ändå vara obefogad.

- Där fick jag slå hål på mina egna fördomar: det handlar om vuxna människor som väldigt civiliserat lyckats diskutera om svåra och personliga saker utan att det skulle ha helt gått överstyr.

Diskussionerna i BB-huset tangerar de mest aktuella samhällsdiskussionerna: hur kan vi stoppa klimatförändringen, varför är hen ett viktigt ord, flyktingpolitik och varför fördömer en del kristna homosexualitet. Buster pratar om det här som ett steg mot en modern version av reality.

- Inom produktionen har det betonats noggrant att vi gör underhållning utan något mål att förlöjliga någon. Om det händer pinsamma saker så får händelserna ändå oftast en kontext av någon diskussion före och efter.

Starka känslor och sammanbrott går ändå alltid hem

Ändå finns det vissa komponenter som påminner om det gamla konceptet. Till exempel så måste en deltagare i veckan lämna huset i direktsändning efter en publikomröstning.

Personen måste lämna huset inom loppet av en minut och sedan inta intervjusoffan och svara på frågor om sina handlingar i huset. I söndags kunde tittaren se deltagaren Emma bryta ihop i livesändning.

Det här går lite emot feelgood-tanken: är det ännu underhållande för publiken att se folk gå sönder på live-tv?

- Det kommer det alltid att finnas någon som tycker. Det finns alltid de som ser på Formula för att se en bilkrasch. Den där gränsen för när det slutar vara underhållande kommer emot tidigare för en del än för andra. Men det som förändrats är att det bara i sig inte håller längre. Nu vill tv-publiken också uppleva de där glädjestunderna med karaktärerna.

Buster är en av dem som kommer deltagarna närmast med tanke på antal timmar han ägnar åt att följa med dem i huset.

- Jag märker att folk som jag trodde att jag skulle ogilla överraskat mig ganska mycket. Till exempel delar jag väldigt få åsikter med Krisu och jag vet att om vi skulle umgås skulle det antagligen bli väldigt tungt förr eller senare. Men ändå så kan jag inte låta bli att tycka att han är rolig.

Krisu är en deltagare som snabbt blivit en publikfavorit med sina miner och sin starka personlighet.

- Han berättade till exempel att han röstat på Sannfinländarna. Jag skulle aldrig rösta på dem personligen, men han förklarade det på ett ganska sympatiskt sätt.

- Han hade skickat privatmeddelande på Instagram åt alla partier med någon fråga och de enda som svarade var Sannfinländare. Jag tror ganska många kan relatera till att vara den bortglömda och förbisedda i samhället.

Den vanligaste frågan han fått av sin omgivning är hur mycket av det som visas på riktigt stämmer.

- Många tror att produktionen betalar deltagarna för att göra det ena eller det andra - att ha sex på tv eller vad som helst. Men det stämmer inte. Om jag skulle klippa det radikalt och försöka snedvrida händelserna så skulle det snabbt komma respons av de ivrigaste tittarna som så gott som konstant ser på streamen i realtid.

Men tittarna ser inte vad ”Big Brother” ber deltagarna göra i dagboksrummet - där kunde de i teorin uppmanas att ha sex på tv.

- Visserligen kan de få uppgifter där men deltagarna väljer själva vad de gör i praktiken. Jag har inte heller sett rummet användas för att försöka styra eller regissera händelserna i huset på det sättet.

Förra veckan skrev vi om Molly Nybondas som deltagit i Love Island Suomi och berättade om hur emotionellt tungt det var. Kommentarsfältet på sociala medier fylldes snabbt av människor som påpekade att de inte ser på det och avfärdade reality-tv som “skräp”. En kommenterade till exempel att hen hellre ser “antikrundan hundra gånger om och sticker sig med nålar”.

Hur stor stigma upplever du att det ännu finns kring reality-tv?

- Det finns nog ännu en del. Speciellt det där med att ”precis alla som går med i reality är antingen dumma eller ute efter uppmärksamhet”. Nog finns det en del som är det, men inte alla och speciellt inte längre. En del vågar inte ens erkänna att de tittar på det och det visar att det ännu finns en stigma.

Buster följer själv med reality-tv.

- Jag började själv kolla på det för några år sedan så jag är nog mer ett fan av den “moderna typens” reality-tv. Det blir tröttsamt ibland att lyssna på folk som gärna berättar hur mycket de hatar realityprogram utan att de själva egentligen tittat på det.