Är Joker skurkarnas skurk. En antihjälte? En vigilante av misstag? Eller är han bara djupt störd och fruktansvärt missförstådd? En sak är i alla fall säker, Joaquin Phoenix är på väg mot en Oscarsnominering.
Filmen Joker skildrar hur superskurken från DC Comics blev Joker och Batmans ärkefiende nummer ett.
När filmen börjar finns ingen Joker, bara Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) som försöker försörja sig och sin gamla mamma genom att jobba som clown.
Han har nämligen växt upp i tron att hans uppgift här på jorden är att ge människor skratt och glädje.
Men Arthur är inte glad. Han är ensam, äter sju olika mediciner och har en hjärnskada som gör att han ibland skrattar hysteriskt och fullständigt okontrollerbart.
Gotham City, där Arthur bor, är en smutsig och brutal värld. Vardagen är en kamp, sophögarna växer på gatan, ingen verkar bry sig om sina medmänniskor och de rika sparkar på dem som redan ligger, bokstavligen.
“Är det bara jag eller håller världen därute på att bli galen?”, frågar Arthur sin socialarbetare som skall utvärdera hans mentala hälsa.
Men inte heller hon har tid att lyssna. Nedskärningar, förklarar hon, med en trött suck.
Visst är världen där ute galen och snart kommer den att explodera. Och det är Arthur som är katalysatorn.
Det kryllar av filmreferenser
Joker är en fristående del i DC Comics värld. Regissören Todd Phillips har skrivit manus tillsammans med Scott Silver och mycket referenser och inspiration har de hittat i amerikanska 70-tals filmer som Taxi Driver (1976) och One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1975). Och varför inte även King of Comedy (1983).
Det är heller ingen slump att Charlie Chaplins Modern Times (1936) finns med på ett hörn. En film om det svåra i att överleva i en modern, industrialiserad värld.
Emellanåt är filmen lite väl övertydlig och ivrig med alla referenser både i bild och musik så att det känns aningen överdrivet.
Men slutresultatet är ändå en film som imponerar och väcker tankar.
Skrattar bäst som skrattar sist
Arthur försöker först vara en glad clown, sedan en rolig ståupkomiker. Men gång på gång tvingas han inse att man alltid skrattar åt honom, aldrig med honom.
När Arthur sedan första gången slår tillbaka är det i självförsvar. Men det är också en våldshandling som snabbt går överstyr.
Det ironiska är, om man överhuvudtaget ser det ironiskt, att genom den här våldshandlingen upptäcker Arthur att folk för första gången verkligen ser honom. Och det är när han blir sedd som metamorfosen till Joker börjar.
Hans handling skapar också rubriker i media.
Medan människorna i Gotham City ser det som ett startskott. Protester mot myndigheterna urartar snabbt till upplopp och anarki.
Filmen har också skapat rubriker redan innan biopremiären. Men jag ser varken att filmen skulle uppvigla till eller glorifiera våldet.
Tvärtom är det våld vi ser brutalt och rått och inte ett dugg underhållande.
Den poäng filmen lyfter fram är att Joker, och eventuellt även de arga folkmassorna, är följden då samhällsklyftorna växer, psykvården skärs ner och vi struntar i våra medmänniskor.
En spegling av vår tid?
Fängslande galenskap
Det som gör intryck är ändå hur skickligt filmen bygger upp en berättelse där vi känner sympati med och till och med förståelse för huvudpersonen, även då han blir allt mer manisk och besatt.
Vi stiger in i Jokers huvud där en rörig och galen soppa kokar. Verklighet och fantasi blandas ihop, det vi ser kanske inte sker på riktigt.
Det som imponerar mest är Joaquin Phoenix och hans skruvade och suveräna rolltolkning av Joker. Hans trötta blick och tragiska skratt. Hans magra och blåslagna kropp. Hans bisarra dans då kaoset och våldet eskalerar.
Han är galen och jag kan inte sluta titta.
Är det galet?
