Stadionlamporna har slocknat och ett till mästerskap är förbi. Ett mästerskap med framgångar och motgångar, glädjerus och tårar. Bakom tv-bilderna gömmer sig tusentals timmar av slit, skriver Yle Sportens VM-kolumnist Jeanine Nygård.
Det var mycket under VM i Doha som kretsade runt andra ämnen än resultaten och idrottarna. På något sätt kändes det ändå som att idrottarna som motvikt gjorde ett lyft för att vara ännu bättre än förr och skriva in sig i historieböckerna.
I Doha var det inte bara klimatet som var hett, utan även resultaten. Alla tiders resultat – i mängder.
- Världsrekord, europeiska rekord och nationsrekord.
- Ordentliga ”kulsprutor” och jättekliv.
- Resultat som inte bevittnas på över 34 år.
- En studsboll från Qatar som fick stadion att koka.
- Överraskningsvinnare och idrottare som skrivit in sig i historieböckerna som världens genom tidernas främsta VM-idrottare.
Vi har även med glädje tagit del av de nordiska framgångarna. Svenska och norska medaljer – hela tre stycken för Sveriges del, och landet placerade sig före Norge i poängstatistiken då nationen ”bara” fick med sig en. Det har även skrivits finländsk friidrottshistoria, vi har tagit fina finalplatser och kastat hem en glädjande fjärdeplats.
Trots den befogade kritik mot värdnationen och arrangemanget i Qatar är det ändå de fina resultaten och idrottarna jag kommer att minnas mest från årets världsmästerskap.
Största delen av jobbet syns inte
”Isberget” är någonting som under många år använts som en metafor för att beskriva vägen till framgång, en metafor som jag anser är väldigt träffande.
För vad ligger bakom idrottslig framgång? Vad är det som egentligen krävs för att vara en idrottare på elitnivå?
En idrottares syn på sin egen prestation skiljer sig ofta från allmänhetens åsikt. Idrottaren vet hela bakgrunden till resultatet – träningstider, testresultat, skadeproblem, you name it.
Metaforen med isberget handlar om just det här, en illusion av det andra ser av framgången. Det som syns är de yttre attributen och resultaten – toppen av isberget – och det som inte syns är allt som gjorts och genomgåtts för att nå prestationen – det som ligger under vattenytan.
Att vara en idrottare på elitnivå handlar inte bara om talang, och en god prestation handlar inte om slumpen. Om du har talang har du ett bättre utgångsläge, men det är inte allt. För att nå framgång som idrottare måste du arbeta målmedvetet och systematiskt, annars kommer inte resultaten – oavsett hur mycket talang du än skulle besitta.
10 000 timmar brukar användas som en riktlinje när det gäller hur mycket tid som krävs då det handlar om att bli riktigt bra på någonting. 10 000 timmar av grenspecifik träning – den del av isberget som finns under ytan. Det osynliga för de som sitter framför tv-rutan, det som inte syns när prestationen görs – en del av resan mot det idrottsliga målet.
Krävs oerhört mycket uppoffring
Ihärdigheten, envisheten och disciplinen som ligger bakom en målsättning och viljan att alltid utvecklas.
Alla träningar i ur och skur och den där sista jobbiga intervallen som gör att kroppen skakar av mjölksyra. De tidiga morgonlöpträningarna, de tunga lyften och de ömmande musklerna. Repetition efter repetition för att utförandet ska sitta i ryggmärgen. De ensamma kilometrarna längs med vägarna.
Alla träningar i ur och skur och den där sista jobbiga intervallen som gör att kroppen skakar av mjölksyra
Svårigheterna, misslyckandena och motgångarna. Sjukdomar och skador som hämmar utvecklingen. Kramper, bristningar och benbrott – en kropp som säger ifrån. Prehab, rehab, fysioterapeutbesök, operationer.
Känslan av frustration när kroppen inte vill det man själv vill. Försök att hitta den individuella vägen som är rätt för just dig som idrottare, den där hårfina gränsen för hur mycket fysisk belastning just din kropp tål. Timmarna som lagts ner på den mentala biten.
Alla uppoffringar, att inte hinna träffa nära och kära så mycket man skulle önska. De många lägerdagarna för att nå målet. Att försöka leva på idrottens villkor och prioritera den som nummer ett, på ett rätt så självcentrerat sätt.
”Träna, äta, sova”-vardagen, med all dess fysiska och mentala belastning – det ”glamourösa” elitidrottarlivet. Livet bakom framgången som inte syns.
Ingen dans på rosor – men alla vill göra det
Ni kanske tycker en del inte låter så sunt – och nej, elitidrott är inte speciellt hälsosamt. Inte fysiskt, vissa gånger inte heller psykiskt. Att motionera och röra på sig är hälsosamt, men den nivå elitidrott kräver är inte det.
Få personer i Finland har möjlighet att satsa fullt ut på bara sin idrott på grund av avsaknaden av ekonomiskt stöd. Många idrottare kombinerar satsningen med arbete, studier eller i vissa fall till och med båda. Det underlättar inte direkt allt det arbete som behövs för att nå toppen, trots att just studier som går att göra på idrottens villkor ofta är en ganska bra motpol.
Idrottarvardagen är inte alltid en dans på rosor, men tror jag inte en elitidrottare skulle byta ut det mot något i världen. Passionen för idrotten är så stor att det känns värt allt slit och fläng.
Passionen som världsrekordinnehavaren Kevin Mayér nämnde som den enda orsaken till att han över huvud taget valde att delta vid världsmästerskapen i Doha. En satsning som för honom tyvärr slutade i smärta och tårar och berörde oss i tv-soffan.
Domslut som kunde ha fattats på knattenivå
Finns det framgång så finns det motgång, och faktum är att ganska många av favoriterna under VM inte höll ihop fysiskt eller nivåmässigt. Det är alltså någonting som händer alla – även den absoluta världstoppen.
Alla kan misslyckas och alla möter vi vår beskärda del av motgångar. Precis som i livet i övrigt.
Idrotten ger, idrotten tar och ibland känns den oerhört orättvis. Exempelvis när man på ett VM blir magsjuk mitt under sin tävlingsprestation eller när konkurrenten på banan bredvid på häckloppet faller och drar ner dig i samma veva.
Händelser som hör till idrotten, och som i det senare fallet resulterade i ett överraskande och något ofattbart tröstebrons. Ett domslut som skulle kunna jämföras med de som fattas på knattenivå.
Supersommar väntar
Mästerskapet är nu över, och för de flesta VM-idrottarna väntar nu en efterlängtad paus innan jobbet inför nästa års huvudmål påbörjas. En chans att koppla bort idrotten och fokuset en stund för att ladda batterierna. En chans att göra någonting helt annat vilket man som idrottare inte så ofta kan göra.
Kroppen och knoppen behöver återhämtning, och mentalt känns ofta övergångsperioden väldigt välkommen. Under en säsong laddas det om inför tävlingar och prestationer flera gånger om, och fokuset inför ett VM pågår rätt så länge.
Därför är det vanligt med en tomhetskänsla efter en stor tävling, som att korken tagits bort från tanken och energin läckt ut – en sorts mental utpumpning. Därför är det inte bara viktigt för kroppen att återhämta sig, utan minst lika viktigt att återhämta sig mentalt.
Det är vanligt med en tomhetskänsla efter en stor tävling, som att korken tagits bort från tanken och energin läckt ut – en sorts mental utpumpning
Nästa år är det OS och EM, två stora mästerskap – en supersommar. Tävlingarna går med en månads mellanrum. OS startar den 24 juli och EM den 26 augusti, en tävlingsrytm som för de flesta grenar är ganska bra för att kunna nå topprestationer i båda mästerskapen.
Redan nu har vi flertalet finska idrottare som är klara för någondera mästerskap, och än fler kommer det bli. Jag vågar nästan påstå det kommer bli rekordmånga mästerskapsutövare från Finland nästa sommar.
Hoppas på ett fint träningsår, att nästa tävlingssommar blir ännu mer framgångsrik sett ur finländsk synvinkel och att vi tillsammans tar ordentliga kliv mot den internationella toppen. Världsmästerskapen i Doha var en bra bit på vägen, och härifrån är det bara att fortsätta framåt.
Jeanine Nygård