Piotr Zettinger föddes 1938 i ett litet samhälle i Polen. Hans mamma var biologilärare och hans pappa jurist. Han beskrev den första tiden som "lycklig".
Ingen anade att vi var på listan över dödsdömda
Året därpå, i september 1939, invaderade Hitler Polen och började sprida sina ideologier.
Världen skulle befrias från judarna, som beskrevs som löss och ohyra som skulle utrotas.
Judarna berövades bland annat sin möjlighet att utöva yrken, åka tåg och man tvingades bära en Davidsstjärna på armen.
Sedan börjades ghetton bildas i de större städerna och det var till ghettot i Warszawa som tvååriga Piotr Zettinger och hans familj flyttade. Året var 1940.
Det var egentligen frivilligt att flytta dit. Men utanför ghettona fanns en stor risk att bli dödad, så ställdes man inför valet att antingen bli dödad eller flytta, ja då flyttade man. Det gjorde också vår familj.
Ghettot i Warszawa
Warszawa delades in i två delar, ghettosidan och "den ariska sidan", där icke-judarna bodde.
Mellan dessa två delar fanns en tre meter hög mur täckt av ståltråd och det enda sättet att ta sig från den ena sidan till den andra sidan var att gå över en bro.
Jag minns att de vuxna var rädda för bron. Man skickades över den för att arbeta på den ariska sidan. Som belöning kunde man få en halv brödlimpa eller några matkuponger. Men bron kunde stängas när som helst och då var man fast och kunde bli dödad. Många år efter kriget var jag ännu rädd för att gå över broar.
Osäkerheten på vad som skulle hända i ghettot präglade de vuxnas tankar. Många pratade om döden.
Människor var hungriga och flera begick självmord, även människor ur Zettingers egen familj. Många drabbades av sjukdomar, en vanlig halsflunssa kunde vara dödlig. Lik låg öppet på gatorna.
Det fanns inga lekplatser i ghettot, inga skolor och ingen organiserad undervisning. Vissa människor var hemlösa och bodde på gatorna, andra hade tur och hade sin familj.
"Inget kunde väl vara värre än ghettot?"
Sommaren 1942 marscherade Hitlers soldater in i ghettot. Närmare 4000 människor skulle då för första gången åka tåg till en okänd plats.
Ingen visste vilket öde som väntade dem, så till en början var man glad. Värre än ghettot kan man ju inte ha. Men efter ett par veckor började ryktet gå.
250 000 människor från ghettot i Warszawa gasades ihjäl i koncentrationsläger. Många av dem var också från Zettingers familj.
Jag minns att vi gömde oss, att jag hörde hundar som skällde. Och jag minns att jag fick något i halsen och tänkte "jag får inte hosta, jag får inte hosta, då tar de oss".
Flykten
Då Piotr Zettinger var fyra och ett halvt år gammal, fick han höra att han skulle fly.
Att fly från ghettot var otroligt svårt. Ertappades man dog man på fläcken. De som hade pengar kunde kanske muta vakterna, men det vanligaste sättet var att försöka fly genom kloakerna. Och det var den väg Zettinger skulle gå.
Jag minns att någon lade sin hand på min axel. Jag vill tro att det var min pappa, som dog kort därefter, för det skulle ha fått vara ett "hejdå". En vakt patrullerade och någon viskade åt mig: "30 steg, då flyr du!".
Piotr Zettinger och hans några månader yngre kusin väntade på de trettio stegen och så sprang de.
De hoppade ner genom ett litet hål och plötsligt blev det totalt mörkt.
De hade hoppat ner i kloakerna.
"Det luktade otroligt illa, men en röst sade åt oss "prata inte, gråt inte". Vi kröp länge och sedan kom vi ut på "den ariska sidan". Och jag var rädd. Jag visste, att "här ska jag inte vara".
Den ariska sidan
Piotr Zettinger och hans kusin skildes åt efter flykten och nu skulle hans liv anpassas till den nya sidan, ett liv som "icke-jude".
Jag skulle vara så osynlig, så grå som möjligt. Inte gråta, inte springa och aldrig prata om mitt tidigare liv
Zettinger bodde på många olika ställen i flera år. Ibland i några dagar, ibland i flera månader.
Efter en mycket osäker tid i Warszawa fick han flytta till en gård på landet där det bodde några katolska nunnor. Det var en av de första gångerna efter flykten som Zettinger upplevde att han hade en familj.
Om någon besökte gården skulle jag gömma mig i ett skåp på övervåningen. Där skulle jag stanna tills någon berättade att jag fick komma ut igen.
En dag sade ändå en av nunnorna att han måste iväg.
En vagn väntade på honom och gömd under hö och halm transporterades han till ett barnhem vid ett nunnekloster.
Där fick han för första gången på länge träffa människor i hans egen ålder och leka med dem.
Men jag var otroligt rädd för konflikter. Jag minns ändå ett besök till den katolska kyrkan i närheten. Det var som att komma till ett paradis. Men vägen dit och tillbaka kantades av svåra minnen av åren med flykt.
Återföreningen
En dag kom en kvinna till barnhemmet. Hon påstod sig vara Piotr Zettingers mamma, men Piotr kände inte igen henne.
Jag var misstänksam. Det där kan inte vara min mamma, tänkte jag. Hon var så gråvit i håret, och så tunn och smal. Inte alls som en kvinna i 30-års ålder skulle vara.
Men kvinnan tog med honom och de färdades över ett landskap som var totalt förstörd av kriget.
De kom fram till ett tåg, men när kvinnan lyfte upp Zettinger började det åka iväg.
Hon hann inte med.
Jag var helt paralyserad. Nu var jag igen på väg till ett okänt mål, helt ensam.
Människor ropade och skrek och av någon anledning stannade tåget och kvinnan kunde hoppa upp på tåget. Hon grät och omfamnade Piotr.
Då öppnades någonting inom mig. Då förstod jag: "hon är ju min mamma". Det var det viktigaste ögonblicket i mitt liv!
Av den stora släkten fanns det inte många kvar
Innan kriget hade Zettingers släkt bestämt sig att om de kommer ur det här levande, så skulle de mötas på hans morföräldrars gård.
Väl där möttes de som överlevt, två personer på hans fars sida och åtta personer på hans mors sida. De hade till exempel varit närmare 70 personer ursprungligen från hans fars sida.
Av 80 000 barn överlevde inte mer än 4000 ghettot, det är 1/20 av alla barn - och en av dem var jag.
De goda människorna
Det fanns många människor som inte accepterade förintelsen.
Många var modiga och de riskerade sina egna liv för att rädda andras.
En av dem var Irena Sendler, som brukar beskrivas som en av världskrigets tysta hjältinnor.
Irena Sendler är ett exempel på vad en människa kan åstadkomma när man vågar säga nej till ondska
Sendler var med i en organisation som smugglade ut barn ur Warszawas ghetton. Alla barn behövde byta identitet så hon skrev ner deras riktiga identitet på en papperslapp som hon satte i en glasburk och grävde ner i sin trädgård.
Under en kort tid var hon med och räddade 2500 barn.
De onda människorna
Piotr Zettinger kom som flykting till Sverige som 30-åring. Han har nu levt över 50 år i Sverige och föreläst i skolor i 15 år.
Han upplever att han trots sin traumatiska uppväxt kunnat leva en värdigt och meningsfullt liv.
Men föreläsningen slutade inte där.
Vem var egentligen mördare? Ofta var de helt vanliga människor. Det behövdes enorma antal människor för att under dessa år döda 6 miljoner människor. Hur är det möjligt att att vanliga, hyggliga människor kunde förvandlas till massmördare?
"Varför vill jag föreläsa för elever om det här? För jag vill göra en skillnad. Idag kan vi se att solidariteten försvinner och onda idéer tar över. Jag kan bara hoppas att eleverna efter den här föreläsningen upplever det som enklare att säga nej".
Piotr Zettinger avslutade sin föreläsning med att säga att vi kan göra skillnad, och visade slutligen ett citat av Dalai Lama.
Om du tror du är för liten för att göra skillnad, försök att sova med en mygga i rummet"
Dalai Lama