I sin bok Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död beskriver Lina Schollin Ask de tre svarta lådor som har vuxit sig fast i hennes bröst. I den första finns kvällen när Ingrid dog, bara ett och ett halvt år gammal.
Lina skriver om hur hennes man Martin ropar från dotterns rum och Lina, höggravid, tar sig upp för trapporna och gör det hon som barnläkare är väl förtrogen med men som nu bara är fullständigt overkligt.
Ambulansteamet är också snabbt där, men ingen puls, bara ett rakt streck på EKG.
- Läkaren inom mig förstår att det här kommer inte att gå. Mamman i mig vägrar att förstå att det här är åt helvete, skriver Lina.
Ambulansteamet för dem till hennes arbetsplats, ett barnsjukhus i Stockholm. Men efter närmare två timmar dödförklaras Ingrid.
I den andra svarta lådan finns ett sjukhusrum skapat för döden och avsked. I det rummet är Lina en sten i en tillvaro som har rämnat och det är så svårt att gå ut ur rummet och lämna Ingrid där.
I den tredje svarta lådan finns begravningen. Den vill hon helst inte alls tänka på, den känns bara så absurd och det får också varje ord, varje ton att låta helt fel.
Ett telefonsamtal till Johannesburg
År 2016 får författaren, journalisten och dokumentärfilmaren Lasse Berg ett meddelande till Sydafrika där han befinner sig med sin fru Ingrid.
När han flera timmar senare får kontakt med Stina, dottern Lindas bästa väninna, bara skriker hon i andra ändan av telefonlinjen.
Vad har hänt, har Linda blivit våldtagen eller sjuk…? Till slut, bara för att chocka Stina till att sluta skrika, utbrister han något i stil med “Vad säger du, är Linda död?” och då förstår han.
Trettiofyra år gammal dör Linda i sitt föräldrahem i Uppsala. Över ett dygn senare upptäcks hon av en vän, som också hittar Lindas lilla hund Yoda, skräckslagen och helt blodig intill henne.
I boken Ändå inte försvunnen – om sorg, tröst och att vara människa skriver Lasse Berg om hur han kände det som att:
- Nu glider Ingrid och jag ner i varsin djup brunn, där vi kommer att förlora kontakten med varandra och med omvärlden, där det bara är mörker och det finns ingen chans att ta sig upp.
Men efter någon timme tar hans Ingrid hans hand och säger de kanske mest betydelsefulla ord han någonsin hört:
- Vi ska klara det här tillsammans.
Känslor av skuld
För Lina Schollin Asks del dyker snart känslor av skuld upp. Tänk om de hade gjort saker annorlunda den kvällen, tänk om de hade upptäckt i tid?
”/…/
Jag försöker trösta mig med att du nog redan var död när jag började försöka rädda dig. Trösten fungerar inte.
Skulden. Skulden.
Jag skulle ha varit där hela tiden.
Du var varm. Förlåt, Ingrid.”
Lina sörjer också att hon inte förmådde ta sin döda dotter i famnen och senare inte heller kom att hålla hennes urna.
Medan psykologernas budskap är att de skall vara snälla emot sig själva, och Lina tillägger om sin och sin mans relation:
- Vi hade det bra innan. Har man det inte bra innan och så händer något sådant här, då har jag full förståelse för att man inte lyckas hålla ihop det…
Nu har Lina och Martin stött varandra genom åren, ofta kramats och gråtit mycket. Lina beskriver gråten som något med vars hjälp hon släpper ut ångest, den gör henne trött men ger också tröst.
Och när Ingrids lillasyster föddes hjälpte de varandra att våga vara föräldrar igen.
Först satt de med henne i famnen under nattliga timmar, sedan skaffade de ett andningslarm och låg bredvid henne ända tills de stegvis förflyttade sig längre bort.
- Vi tajmar varandra på något vis… och sedan låter vi den andra ta paus också.
Sorgen tar sig olika uttryck
Lasse Berg berättar att hans och hans fru Ingrids sorg inte har liknat den andras. De gråter vid olika tillfällen och han upplever att det är oerhört skönt att känna att de accepterar varandras sätt att sörja.
Medan hon tittat på fjärilar och kolibrier som för henne har varit en sorts budskap från Linda, har han 2016 som i trance suttit timme efter timme och sett på amerikansk valdebatt övertygad om att världen helt följdriktigt går under ifall Donald Trump blir vald.
Nu försvinner också all Lasses skrivlust. Under åren har han gett ut ett tjugotal böcker, varav hans trilogi om Kalahariöknen sannolikt hör till hans mest kända.
I flera av sina arbeten har han gått tillbaka till människosläktets tidiga utveckling.
I grupper där människan varit beroende av sina barn för sin överlevnad har sorgen över ett förlorat barn alltid haft en särställning och setts som helt emot naturens ordning.
"Det är detta årmiljonernas naturliga urval som utrustat mig med min förmåga att känna djup sorg. Ju närmare den försvunne stod, ju djupare sitter saknaden. Smärtan i längtan efter en förlorad dotter. En del av att vara människa”, skriver Lasse Berg.
Sorgen finns alltid där, påpekar han. Helt oberoende av hur många andra av hans barn som finns kvar i livet, så finns sorgen och saknaden efter just henne alltid där.
Samtidigt har Lasse också fått möta något som han inte stött på i någon annan sorgelitteratur. Nämligen hur han sedan Linda dog har känt en lycka utav en helt annan dignitet än tidigare, en sorts djup livsberusning.
- Jag fick ha denna underbara lilla människa i mitt liv i trettiofyra år. Jag får dela saknaden efter henne med Ingrid … För Lindas skull måste jag ta vara på varenda sekund utav livet, säger Lasse Berg.
Och meningen med livet formulerar han nu så här:
- Meningen med livet för en Homo sapiens är den här stillsamma vandringen över Afrikas öppna landskap mot horisonten, tillsammans.
Hon är med hela tiden
Även Lina är inne på detta med styrkan i att vara tillsammans. Hon berättar hur de har varit så öppna i sin sorg, att de fått med sig många i den på ett sätt som hon tycker är sunt.
- Det är ju inte så att jag vill identifiera mig med sorg och ett barn som är dött. Jag har så mycket annat i mitt liv också. Men det handlar ju på något vis om livet lika mycket, säger Lina.
Hon talar om döden och livet som varandras förutsättning. Och om hur Ingrid som person och också hennes död har blivit som en liten katalysator för så många fina möten och samtal.
Samtal som påminner folk dels om vad som helt plötsligt kan drabba en. Men också om vad man har, vad som är viktigt för en i livet.
- Och därför tycker jag att det är så många som sörjer henne som faktiskt kanske inte ens har träffat henne. Men också väldigt många som har träffat henne och som förstår att hon är med oss hela tiden, säger Lina.
Samtidigt tänker sig Lina Schollin Ask att bokens titel, Klättra så högt du vill, för du är ju ändå redan död, gärna också får handla om det att Ingrid finns med, men hon får också vara ifred lite grann och:
- Vi får vara ifred lite grann, hon får ta lagom plats.
