De odödliga – tingens minne heter vinterns utställning i Lovisa stads museum. Här visas unika föremål som samlades in av museets grundare Jedvard Iverus och sex konstnärers nytolkningar av samlingen.
- Föremålen som vi har på ett museum har kommit hit för att den som har gett saken till museet av någon orsak har velat att föremålet ska förbli odödligt och finnas kvar i framtiden, säger intendent Ulrica Rosendahl.
Föremålen som nu ställs ut i Kommendantshuset bär på minnet av en människa eller en händelse. De förvaras här för en oförutsägbar framtid, för alltid, som odödliga.
De flesta föremål är donationer av Lovisabor som bodde i staden vid sekelskiftet, när museet grundades 1904.
Initiativtagaren var en man som hette Jedvard D:sson Iverus. Han var en mångsysslare med en antikhandel i sitt hem. Han blev Lovisa fornminnesmuseums första intendent.
1900-talet var en spännande tid med många nya uppfinningar och upptäckter. Samtidigt var man orolig för att minnet av det förflutna skulle försvinna med allt modernt som det nya seklet förde med sig.
- Man var rädd för vad som skulle hända med minnet av den gamla tiden. Man visste inte vad som skulle hända med de gamla hantverksyrkena som höll på att ersättas av fabrikstillverkade varor. Man visste inte heller om någon skulle komma ihåg hur det såg ut i ett hem på 1800-talet.
Parallellt med den nya tiden uppstod då en museivurm. Finlands nationalmuseum hade grundats 1893 och snart föddes tanken på att grunda ett Lovisa fornminnesmuseum.
- Nationalmuseitanken var ju också en idé om att skapa en nation. Museet ska fungera som samhällets kollektiva minne och samhället är en kollektiv enhet som kan existera. Det var ju nytt i Finland vid den här tiden, säger Ulrika Rosendahl.
För att bevara minnet av det Lovisa som varit började man samla in föremål av stadsborna. Det handlar alltså om de första föremålen som utgjorde grunden för dagens Lovisa stads museums samlingar.
- Med jämna mellanrum publicerades donatorernas namn i tidningen Östra Nyland. Det gav en liten extra gloria åt personerna som hade donerat och det sporrade andra att också komma med grejer, säger Rosendahl.
Det är mycket brokig uppsättning föremål som utgör samlingen och utställningen De odödliga - tingens minne.
Allmogen representeras genom verktyg och hantverk. Borgerskapet har donerat allt från glasögon och medaljer till klädesplagg och bildkonst.
I en stor monter kan man se hur museet såg ut i början på 1900-talet. Då låg det i Degerbygården.
Här ses bland annat en tavla av drottning Kleopatra när hon låter sig bitas av en giftorm. På bordet ligger riksdaler och ett undertecknat dokument.
På golvet står lerkrukor och en flaska som lär ha innehållit vatten från Nilen. Här finns också en vinröd eldskärm med pärlbroderi, som indirekt berättar något om Iverus som person.
- Den är en gåva av Betty Hirn och tillverkaren heter Maria Nyström. Det här tyckte vi var väldigt intressant eftersom bägge damer hörde till Iverus definitiva fiender, säger Rosendahl.
Iverus förde dagbok och i sina anteckningar skrev han ner sina tankar och känslor. Han hade inte mycket till övers för kvinnosaksrörelsen som både Hirn och Nyström var aktiva i.
- Han talade om Lovisa som naisten kaupunki för han var väldigt upprörd över att kvinnor började ta allt mer plats i det offentliga samhället och i Lovisa. Men ändå ställde han ut ett föremål som representerar minnet av de här samtida personerna.
I montrar finns allt från glasögonbågar till medaljer, tenn och en leksakskajak av sälskinn. Här ses också spår av intresset för orientalism och gåvor från utlandet.
- Som nutidsmänniska blir man förundrad över vad allt som hamnar på museum egentligen. Det är ibland mystiska, ofta ganska kuriosa och ibland rent av värdefulla och historiskt intressanta föremål som berättar väldigt mycket om människorna som donerade dem.
Ny konst inspirerad av gamla föremål
Utställningen består inte bara av de insamlade föremålen. Museet har också låtit sex konstnärer inspireras av föremålen och skapa ny konst av dessa.
Scenografen och bildkonstnären Kalle Ahonen har valt att skapa suggestiva drömbilder av gamla glasnegativ. Bildserien Oneiron är baserad på svartvita, oidentifierade fotografier från 1860-talet.
Fotografen Ida Taavitsainen har använt cyanotypi när hon kombinerat gamla glasögon med ögon från lovisabor som levde i staden vid den tiden.
Sanni Weckman har knutit en rya av en gammal dam som också förekommer på lovisafotografen A. I. Felixzons glasnegativ.
Inari Porkka har tagit sig an en uppsättning medaljer med vilka hon pekar på vår vilja och förmåga att minnas det förflutna.
Föreläsning om den kontroversiella intendenten
I samband med utställningen håller Ulrika Rosendahl en föreläsning om Jedvard Iverus dagböcker. Innehållet är färgstarkt och han håller inte tillbaka vad han tänker och tycker om staden och dess invånare.
- Han hade hemskt låga tankar om finländare, så tanken på att just han ska samla in den här nationens minne i ett kollektivt minne som kallas museum är intressant.
Iverus passar inte in i den här finländska nationalistiska tanken, men han tycker att allt som är gammalt är intressant.
Han uppskattar det lokala hantverket, folkliga seder och allt fint - vare sig det kommer från andra sidan jordklotet eller om det är tillverkat på granntomten.
Jedvard (Johan Edvard Danielsson) Iverus, kom från Kolbäck, en liten ort i Västmanland. Han var en svenskhetsívrare av gamla stammen som låg vid universitet i Uppsala på 1860-talet.
- Han tog en lantmätarexamen och läste någon kurs medicin eftersom han senare fungerade som liktornsborttagare i Lovisa och allmän omplåstrare om det var slagsmål, säger Rosendahl.
Åren vid Uppsala beskriver han som de bästa i hans liv. Han glorifierar tiden som väldigt långt sätter tonen för hans självbild.
Han har väldigt låga tankar om Lovisa som stad och tycker att pluraliteten av befolkningen saknar bildning.
intendent Ulrika Rosendahl
Jedvard lockades till Lovisa av sin bror Ivar som hade en fabrik. Han hjälpte till där och tillverkade i något skede en hundkexapparat.
Bröderna sålde också brandförsäkringar och livnärde sig på diverse gebit som kunde ge inkomster. Men museet kom att bli hans livsgärning och minnet av honom återges i dagböckerna.
- Han är ju väldigt motsägelsefull för han tyckte ju att det här var en brackhåla. Han hade väldigt låga tankar om Lovisa som stad och tycker att pluraliteten av befolkningen saknade bildning.
Hans tanke med museisamlingen var kanske, enligt Rosendahl, att bringa lite bildning till hålan.
- På det här sättet kan han få den att stiga i graderna lite grann, säger Ulrika Rosendahl.