Akta dig för en fyrtioårig kvinna på väg mot klimakteriet - hon är ett djur utan hämningar! Lotta Green undersöker medelålderskrisen i den här kolumnen.
När jag var barn och medelålderskris var sådant som drabbade de vuxna handlade det mestadels om splittrade familjer, inhandlade motorcyklar, yngre partners och allt som gick åt skogen.
Åttiotalets ståndaktiga familjeskap föraktade allt vad kris heter, man skakade på huvudena och sade att "jestas, så de håller på".
Medelålderskris var sådant som drabbade sådana som lät livet fara dit det ville med en, som inte stod emot.
Och vad gör man i en familj? Jo, man står emot. Orubbligt ställer man sig i stormen och upprepar: Inte jag.
Nu då jag står på egna ben och familjeangelägenheterna ter sig som ett glansbildsaktigt minne som flackade förbi någonstans i tonåren, så är det andra vidder som breder ut sig framför mig.
Mitt i allt är det jag som befinner mig mitt i livet, jag ska bli fyrtio om ett halvår och hujeda mig - alla bollar är uppe i luften.
Ingenting är klart. Allting är grumligt som korvsoppa, mina mål och delmål står som förruttnade milstolpar någonstans på vägen bakom mig.
Familj har jag inte. Min kropp är fungerande, men vad vill den mig?
Vad ska jag göra med den, innan den totalt faller samman, innan tant-eran tar över och jag får förpassa mig till soffans vrå och lösa korsord och se på såpoperor?
Jag har drabbats av en rå, ocensurerad medelålderskris.
Jag ser inte längre ut som mig själv
Ett av de största symptomen på medelålderskris är overklighetskänslan.
Jag ser inte längre ut som mig själv, det finns fåror och obekanta drag i mitt ansikte.
Min självbild har helt klart stannat någonstans vid hur jag såg ut för tio år sedan och så kommer det antagligen att fortsätta tills jag är tandlös.
Jag ligger vaken om nätterna med mina vagt formulerade tankar om att det är någonting som är på tok, utan att jag kan sätta fingret på det.
Och vad gör man i en familj? Jo, man står emot.
Jag överväger allvarligt att slänga hela det här livet och allt jag hittills har jobbat med totalt åt fanders för att det inte spelar någon roll eftersom tiden ändå far iväg med en alldeles för snabbt.
Och det här livet, hur var det nu igen? Var det nu det händer?
Ifall man tillbringat största delen av sitt liv mer eller mindre i väntan på att det ska börja, så är insikten om att det är man själv som bör ta tag i det speciellt uppenbar när man drabbas av en medelålderskris.
Sju nyanser av ...
Nedan följer en lista på mina konkreta symptom på detta otyg. De som känner sig träffade kan ta fram sin imaginära penna och kryssa av:
1. Jag ska ta min första tatuering. Ja, det är väl så dags nu. Plötsligt känns det alldeles livsviktigt att fylla armarna med någonting, vad som helst, bara det är svart, spretigt och syns.
Jag ska ha en svart kråka.
2. Jag fick för mig att blått hår är det man ska ha. I tre månader stod jag ut med kluvenheten att te mig som en impulsiv och vågad människa samtidigt som jag hela tiden motarbetade känslan av att se ut som en utarbetad trebarnsmor som "fått för sig något fräscht" men som egentligen bara har tappat det totalt.
3. Jag tänker att NU ska jag göra stordåd. Det är när jag blir fyrtio som min tid kommer, då ska alla bitar falla på plats och allt ska te sig klart som korvspad, mattor ska rullas ut framför mig och på dem ska jag gå och hålla låda med klar och stadig röst.
I samband med det ska jag förändras fullständigt. Jag ska genomgå en total metamorfos i vilken jag ska komma ut som en mogen, välklädd och ordentlig människa.
Jag ska diska efter maten. Överlag ska jag laga mat, nudlar och dylikt är för tjugoåringar.
Jag ska inreda smakfullt och slänga bort alla onödiga prylar.
4. Jag beter mig underligt på fester, vill ha ett konstant hålligång. Jag inbillar mig att det där riktiga livet finns någonstans där ute, kanske hos andra människor, i något sällskap jag helt har förbisett.
I det där livet som håller på att rinna ur händerna på mig och som jag missar i denna stund.
Livet som far iväg med en och tar en ut på hisnande äventyr, som doftar starkt om kvällarna, som innehåller svett och olja och rykande motorer och främmande karlar och nedsläckta kvarter och fladdrande gardiner.
5. Den kyska tjugoåringen är ett minne blott: Jag har, hör och häpna, blivit gummsjuk.
Ni trodde väl knappast att något sådant fanns, men visst - det är en grej, trots att gubbarna alltid har fått de flesta beskyllningarna.
Egentligen spelar kanske inte åldern på ens byte någon större roll, bara man får lov att ens i tanken vara lite lösaktig, leva ut den där frisläppta individen man numera fått för sig att man är.
Akta er: En kvinna som närmar sig klimakteriet är ett djur utan hämningar.
6. Jag håller på att öva in en dragspelsrepertoar så att jag ska klara mig genom att spela på gatorna när medelålderskrisen har drivit mig ur hus och hem.
7. Jag har träffat två vänner, vars pappor också är mina vänner. Det är så konstigt, för jag känner mig på samma nivå som både farsorna och deras barn.
Jag överväger allvarligt att slänga hela det här livet och allt jag hittills har jobbat med totalt åt fanders för att det inte spelar någon roll
Lotta Green
Egentligen är ju farsgubbarna mera av mina vänner fastän jag också inbillar sig att jag har mycket gemensamt med döttrarna. När alla är på plats samtidigt blir det väldigt märkligt.
Om du har kryssat av fyra av dessa sju tecken på medelålderskris, ligger du i riskzonen, grattis.
Ditt certifikat kommer på posten, såvida den inte också krisar.
Vi kan träffas en gång per år, för fyrtioåringar är så upptagna att de inte hinner med förnöjsamheter stup i kvarten.
En gång per år år kan vi med medelålderskris träffas på valfritt berg och yla som vargar inför soluppgången.
Hjälp oss att få sinnesro, befria oss från bördan av att uppnå saker, ylar vi.
Ifall det icke lyckas - låt oss i alla fall krisa utan att skada andra.
Kanske hör någon oss, kanske inte. Det spelar ingen större roll.