Lilla My dinglar till i nyckelknippet då en av världens bästa innebandyspelare öppnar dörren och tar sig ut på Moras gator. Lilla är i och för sig ett ord som beskriver denna My illa.
My Kippilä har blivit riktigt stor i skidstaden Mora, där det vackra vinterlandskapet denna novemberonsdag bytts mot vattenpölar och slask efter gårdagens ösregn.
I dag får hon promenera omkring i fred – Sportlivs kamera skrämmer – men vanligtvis blir Kippilä stannad med ungefär 20 meters mellanrum.
Supportrarnas frågor kretsar i allmänhet kring föregående match eller kommande motståndare, men i höst har allting handlat om en sak: vänster knä.
My Kippilä bor ett stenkast från gågatan i Moras enda höghus med hiss. På hennes dörrhandtag hängde förra säsongen ett bakverk efter varje match där Kais Moras stjärnback utmärkt sig. Det vill säga de flesta.
– Det bor ett härligt äldre par i våningen nedanför. De brukar också klippa ut det som står om mig i lokaltidningen och i trappuppgången får man alltid ett leende, berättar Kippilä om grannskapet.
Denna säsong har rubrikerna om mål, poäng och segrar uteblivit. Kippilä har genomgått karriärens tyngsta period, som hon kommit ur förbluffande snabbt.
Hon är tillbaka – mot alla odds.
Se Sportlivs minidokumentär om My Kippilä, hennes smått sensationella comeback och VM-finaldrömmen som burit henne framåt:
Blev känd efter kontroversiell straff
My Kippilä vevade in sig på den breda idrottspublikens medvetande i hemma-VM i Tammerfors 2015. Den 19-åriga debutantens spektakulära variant av zorrofinten i VM-finalens straffläggning kunde blivit ett frimärke, men blev istället bortdömt.
Regeln att bollen inte får röra sig bakåt i samband med straffar gjordes senare om – till stort på grund av uppståndelsen domslutet väckte.
Lex Kippilä.
Se den omdiskuterade straffen:
– Jag tycker fortfarande målet borde ha godkänts och det var svårt att glömma besvikelsen eftersom det pratades om det överallt. Men den straffen och överlag hela turneringen gjorde att daminnebandyn lyftes på en helt ny nivå. Det var stort att få vara med om det.
Finland förlorade straffläggningen mot Sverige inför hemmapubliken. Historien upprepade sig i Bratislava två år senare. Allstarbacken Kippilä missade sin straff och Sverige vann sin sjätte raka final. Finland har fyra silver i följd och det senaste guldet kom 2001.
– Man säger väl att tredje gången gillt, säger Kippilä med ett skratt.
Men det var nära att My Kippilä inte fått chansen till revansch. Loppet verkade i själva verket redan helt kört.
Samtalet till mamma: Vad gör vi nu?
Globen, den 27 april 2019. Kais Mora leder SM-finalen mot skrällgänget Täby och marscherar mot guld. My Kippilä har bollen vid sargen, skär inåt och bromsar – och drar av korsbandet i knäet.
Hon försöker fortsätta, men får till slut ge upp. Täby vänder och vinner över favorittippade Mora som ramlar samman utan sin stjärnback.
– När hon går sönder tappar vi matchen. Det är väl ett tecken på att hon betyder otroligt mycket för oss, säger Kais Moras lagkapten och samtidigt en av världens bästa innebandyspelare genom tiderna, Anna Wijk.
Jag tror viljan varit den största orsaken till att jag orkat kämpa och kriga igenom de tyngsta perioderna
My Kippilä
Läkaren ringde och gav beskedet från magnetröntgen strax före Kippilä skulle ut och äta en avskedsmiddag på sin dåvarande arbetsplats. Den blev det inget av.
– Jag glömmer aldrig den stunden när jag fick samtalet. Det var en stor chock. Jag ringde till mamma och grät och sa ’vad ska vi göra nu?’.
”Jag är fortfarande ung och har förhoppningsvis många år framför mig, men jag älskar ju det jag gör och vill göra det hela tiden. Att få höra att jag är skadad och kommer vara borta typ ett halvår, så tankarna som går där... Nä, det är en stor chock.”
-My Kippilä
Kippilä hade aldrig tidigare varit allvarligt skadad och beskedet knäckte henne. Hon klarade inte själv av att prata om händelsen och mamma Päivi Häkkinen fick meddela både Mora och landslaget om diagnosen.
När den första chocken lagt sig började tankarna cirkulera kring VM i Schweiz. En korsbandrehabilitering tar i snitt över nio månader – VM-turneringen låg drygt sju månader bort.
Omöjligt? Ja, tyckte de flesta. Men inte en viss 23-årig bollvirtuos som förra säsongen valdes till världens sjunde bästa spelare av svenska grenbibeln Innebandymagazinet.
Korsbandsskador blir allt vanligare inom innebandy – Kippilä kallar det en stor trend på damsidan – och de främsta råden andra som genomgått samma har varit tydlig: ta det lugnt och återvänd inte för tidigt.
Kippilä har inte kunnat hålla sig.
– Nog ingår det ju risk i det här, det har vi vetat från första början. Men jag vill ju så mycket tillbaka och själv har jag hela tiden trott på att vara tillbaka till VM.
Andra har tvivlat?
– Ja, så känns det faktiskt lite. Men jag har trott på det och jag tror viljan varit den största orsaken till att jag orkat kämpa och kriga igenom de tyngsta perioderna.
VM omöjligt utan fysioterapeuten
Tidig tisdagsmorgon i Esbo. Det är mörkt i alla rum förutom Niko Iivonens. Innebandylandslagets fysioterapeut mäter styrkenivåerna i My Kippiläs skadade ben. Det ser lite annorlunda ut än i somras, säger han uppmuntrande.
Det var Iivonen som tillsammans med den andra landslagsfysion Jussi Kurronen lade upp den minst sagt ambitiösa VM-planen. För att det ens skulle finnas små chanser att lyckas krävdes rappa åtgärder och bara nio dagar efter den ödesdigra SM-finalen låg Kippilä på operationsbordet.
– Det gick faktiskt fort i svängarna och jag tror det gjorde mycket för mig mentalt att inte sitta och vänta på operationstiden, konstaterar Kippilä.
Under sommaren hemma hos föräldrarna i Hindhår i Borgå följde Kippilä slaviskt sitt träningsschema och de ständiga framstegen sporrade framåt.
Hon deltog också i alla landslagsläger. Detta trots att hon inte kunde träna med laget och den första lägerveckan två veckor efter operation i praktiken gick ut på att lära sig gå.
– Att jag fått vara med landslaget hela tiden har betytt jättemycket. Jag har känt mig som en del av laget trots att jag är skadad och känt att de tror på mig, säger Kippilä som riktar ett speciellt tack till fysioterapeuten Iivonen.
– Utan Niko skulle jag nog inte kunna spela VM, kan jag säga. Han har hjälpt mig väldigt mycket.
Helt ärligt så var min första tanke att det här inte kommer att lyckas
Niko Iivonen
Kippilä och Iivonen har haft mer eller mindre daglig kontakt efter operation och konvalescenten har inte avvikit från rehabprogrammet en tum.
Även om det från första början var en överoptimistisk plan.
– Helt ärligt så var min första tanke att det här inte kommer att lyckas. Tiden var så knapp och innebandy är en gren med så tvära och plötsliga rörelser att belastningen blir stor, medger Iivonen.
Kippilä har genom hela rehabiliteringen balanserat på en tunn lina i riktning VM, men inte fallit av en enda gång och klarat sig undan ett enda märkbart bakslag.
Förutom rehabdisciplinen har sannolikt Kippiläs mångsidiga idrottsbakgrund stött processen. Multitalangen har som barn också sysslat aktivt med bland annat orientering, skidåkning, ishockey, bandy, friidrott och fotboll.
Se klipp från Idrottsbiten 2004, Närbild 2009 och Sportmagasinet 2011:
Ivrig som en knatte
Kais Moras hemmaarena står nere i en dal intill en gammal kaffefabrik. Det är förmiddag och det lokala innebandygymnasiet har nyss avslutat sin morgonträning.
Tystnaden i hallen bryts av ett hundratal innebandybollar som My Kippilä och Jenna Saario häller ut ur en stor låda. Kippilä har fått sällskap av sin landslagskollega till dagens första träningspass.
Saario har följt med rehabiliteringen från första parkett.
– Innebandyn är det My fokuserar på här och när det togs ifrån henne var det säkert ofattbart tungt mentalt. Inte märkte man det så mycket på henne då, men nu när hon fått börja träna ordentligt igen har det varit en helt annan iver, glädje och glöd kring hela tjejen, säger Saario.
Kippilä har tagit små men bestämda steg tillbaka. I början stod hon endast som ett statiskt bollplank i passningsövningar men bit för bit har belastningen trappats upp och medverkan i Kais Moras lagträningar intensifierats.
– När jag i början fick börja göra de där övningarna som andra inte gillar, så var de typ de bästa övningarna jag nånsin gjort. Efter de första gångerna ringde jag till mamma och berättade att jag fick vara med på det här och gjorde mål där, ler Kippilä.
Svenska superstjärnan: My är unik
Dags för kvällens lagträning. My Kippilä drar på sig en orange väst för att lagkamraterna ska akta sig i hennes närhet. Förutom västen och det rejäla skyddet runt vänster knä syns inga spår av skadan.
I Kais Mora välkomnar man tillbaka sin nyckelspelare med öppna armar.
– Hon har utvecklats mycket på den mentala sidan. Hon är en av stjärnorna och vet att hon hör till dem som ska bära laget. Och hon är ju inte klar på något sätt. En innebandyspelare är som bäst runt 25–26 år och jag ser hur mycket potential som helst i My, säger tränaren Roger Jonsson.
– Hon är väldigt sympatisk och vänlig, en underbar vän. Människor trivs i Mys sällskap, och hon är obeskrivligt viktig för det här laget. Världens bästa back, tillägger Jenna Saario.
”My är jätteomtyckt i Mora. Jag jobbar som ungdomsansvarig här och alla barn i klubben ser väldigt mycket upp till henne. Bland lagkompisarna är hon alltid glad och snäll och bidrar med jättemycket positiv energi.”
-Anna Wijk
Den femfaldiga världsmästaren och svenska innebandyligans alla tiders poängdrottning Anna Wijk menar att Kippilä efter defensiva framsteg numera är en snudd på komplett spelare.
– Hon har en otrolig blick för spelet och ett fantastiskt skott. Hon gör lite vad hon vill med bollen och har en otrolig känsla i handlederna och kan hitta på det mest oväntade i alla möjliga situationer, säger Wijk som även hon tvivlade på VM-chanserna.
– Men hon har varit otroligt ambitiös och följt sitt schema till punkt och pricka. Jag vet inte om jag själv skulle klara av att göra det så bra som hon har gjort. Hon är unik.
Drömbilden: Mål i VM-finalen
Under den sista spelhelgen i svenska ligan före VM-uppehållet – två veckor före Finlands premiärmatch – gjorde My Kippilä comeback för Kais Mora. Och blev genast målskytt i 5–1-segern över IBK Dalen.
Nu är hon på väg till VM – trots allt tvivel.
– Under rehabiliteringen har min fysio ganska ofta sagt att ’men du gör mål i VM-finalen sen’. Det har hela tiden varit drömbilden. Då har allt varit värt det.
Neuchâtel, Schweiz söndagen den 15 december – där och då ska drömbilden bli sann.
Se Sportliv om My Kippiläs väg tillbaka: