Ralf Andtbackas (f. 1963) Potsdamer Platz är en dikt om en plats, men också ett föränderligt landskap för läsaren att träda in i. Genom flerspråkiga fragment bestående av upphittade, påhittade, kombinerade och manipulerade ord skrivs Berlins dåtid, nutid och framtid fram. Potsdamer Platz är ett konstnärligt forskningsarbete över plats och minne, en betraktelse över geopolitikens och kapitalismens fysiska avlagringar och en undersökning av mänsklighetens och teknologins gränssnitt. Det expansivt minimalistiska hybridverket imponerar med sin konstanta högspänning och sina otaliga läsmöjligheter.
Malin Kiveläs (f. 1974) fysiska berättelse Hjärtat gestaltar trauma som kroppslig och själslig erfarenhet. Berättarjagets vandringar genom Barnsjukhusets korridorer och ett gnistrande vinterkallt Helsingfors präglas av sinnesförnimmelsernas detaljskärpa och intensitet. Den fysiska närvaron genomströmmar även Hjärtats språk, som är på en gång pulserande och tätt, lätt och rytmiskt. Texten kommer sin läsare nära, men har också stor rymd. Här finns spädbarnsdoft och skrivande, väntan och begär, allt framskrivet på ett lika sinnligt genomträngande vis.
Laura Laaksos (f. 1974) debutverk, kollageromanen Mrs. Milkyway är ett textlaboratorium, en skönlitterär nöt, en ordcirkus och en intertextuell labyrint. Såsom kollage gör, leker den också med frågan om kreatör. Mrs. Milkyway ger rikligt med lekutrymme i sandlådan, som den konstruerat och kurtiserar med läsaren under spänningen mellan att avslöja och dölja. Den experimentella strukturen förenas i frågor kring sexualitet, kvinnlighet och kön, och ur de löpande språkregistrens fyrverkeri urskiljs även rösten av trauma och sönderfall.
Maija Muinonens (f. 1983) sexdeathbabies är ett verk som rör sig i dödens nejd med element ur den grekiska tragedin. Det behandlar hemska och smärtsamma upplevelser, rotar i tabun och färdas genom kaoset med ett modigt språk, som testar och tänjer på uttryckets gränser. Språket i verket vågar sig även in i de infantila och otympliga språkregistren. Också den sinnrika tryckfärgen i textskruden, som minner om venblodets blå toner, vittnar om övergivande och döden. sexdeathbabies närmar sig kärnan i den mänskliga existensen på ett oförlikneligt sätt och skimrar av konstnärligt innovativ kraft.
Meiju Niskalas (f. 1978) skönlitterära debutverk Sata kirjettä kuolleelle äidille kombinerar fragmentarisk skrift, epistelform och autofiktiv prosa. Det är ett storverk, som trots det utmanande temat bärs upp av ett luftigt, ljust språk. Också verkets typografiska dräkt och visuella komposition är en imposant aspekt av det såväl narrativa som estetiska uttrycket. Sata kirjettä kuolleelle äidille är förutom ett konkret, också ett visionärt exempel på hur enskilda upplevelser kan bearbetas och behandlas konstnärligt, och ges bort som gåva.
Pirkko Saisios (f. 1949) textsamling Epäröintejä – tunnustuksia rakkaudesta, kirjoittamisesta ja esiintymisestä är ett verk som gagnar metoder från novellistik och essäistik. I det skildras lust, behov, kärlek, relationer människor emellan och skrivprocesser – samt att synas och accepteras. Erkännande innebär även att känna efter: verket avancerar från en scen eller episod till nästa med reflektion och illustration. Berättelsen är avskalat ärlig, uttrycket suveränt. Verkets språk är nyanserat och tankarna skarpa, till och med penetrerande träffsäkra.
Aki Salmelas (f. 1976) fabel- och diktverk Eläimen varjo är en meditativ upplevelse att läsa där precisionen i de intelligenta och delikata dikternas ord endast kan beundras. Prosadikterna i detta slipade och balanserade verk alternerar med versmått och aforistiska insikter. Aningen gammaldags bildning och visdom förenas parant med aktualiteten hos fabeltraditionen. Eläimen varjo har ett kraftfullt etos: det begrundar relationen mellan människa och djur samt mänsklighetens tillstånd. Hurdana relationer kan vi skapa med varandra och de som inte är som oss?
Antti Salminens (f. 1983) Mir är en fiktiv dokumentsamling, som oförskräckt placerar den vetenskapliga stilen i ett lyriskt textlandskap. Av skärvor av dokumentspråk, reportage och dagboksanteckningar förfärdigas en beskrivning av en postapokalyptisk estetisk biosfär med helt egna lagar. Växelverkan mellan människan och naturen beskrivs genom en fantastisk mykologisk världsförklaring. Verket förenar en filosofisk och humoristisk infallsvinkel på ett spännande, förtjänstfullt sätt som engagerar läsaren. Mir är en fristående fortsättning på trilogin som inleddes med Lomonosovin moottori.
