Men trots att vi kör runt på de små grusvägarna i timmar får vi inte ens se skymten av vitsvanshjortarna i dag.
- Kanske de är trötta efter stormvädret tidigare, så de har ätit och bara ligger och jäser någonstans i skogen. Nu tror du väl att vi hittat på allting, skrattar Sune Fromholz, jaktchef för Hitis-Rosala jaktlag.
Fromholz är född på öarna men växte upp och gick i skola på annat håll. Efter flera år på annan ort flyttade han tillbaka till Rosala under 1980-talet.
- Nog sköts det vitsvans då också, men det handlade om några stycken, kanske fem. I år har vi 65 licenser och fler får vi om vi vill, det säger en hel del.
Vitsvanshjorten hör egentligen inte hemma i den finländska faunan. Dess historia började 1934 då en grupp på sju individer skeppades till Finland från USA.
"Från fem till sextiofem licenser, det säger ganska mycket" - den amerikanska gåvan som blev en mardröm
Få är glada över vitsvanshjorten i dag.
Flera djur dog under resan
I dag kan tanken på att introducera ett främmande däggdjur i naturen kännas obegriplig och fylld av risker, men det såg annorlunda ut under medlet av 1900-talet.
Då var livet annorlunda och det fanns mycket mindre vilt i skogarna. Både vildrenen och rådjuren hade så gott som försvunnit och även älgpopulationen stod på utrotningens brant i Finland.
Historierna berättar att det var finländska emigranter som tyckte synd om sina hungrande släktingar, och som en gest ville ge dem en gåva, vitsvanshjorten.
Idén lades fram och en hjortkommitté tillsattes för att utreda saken.
När man sedan hade kommit fram till att idén var god, fångades några unga vitsvanshjortar in i USA, de packades i trälådor och lastades ombord på ett fartyg.
1934 reste tre bockar och fyra hindar iväg på en historisk färd mot Finland.
När båten anlade bryggan hade två av tre bockar dött av utmattning. Den tredje var i så dåligt skick att den måste bäras ut på hamnens gräsmatta, men den återhämtade sig och överlevde.
Djuren fördes sedan till Laukko gård i Birkaland med tanken om att senare introduceras i de finländska skogarna.
På utbredningskartorna ser man att de tätaste hjortbestånden fortfarande finns i Birkaland, runt det område där den först planterades ut.
Invasiva arters spridning ska begränsas
Det finns egentligen ingen plan eller gräns för hur många vitsvanshjortar det bör finnas på ett visst område. Men eftersom vitsvanshjorten är en invasiv art, bör spridningen utanför Finlands gränser förhindras.
- Inte bara jägare, utan alla här på ön, både skogsägare, vanliga husägare och sommargäster märker att vitsvansen har ökat, de kommer ju in i trädgården helt enkelt. Förut kunde det vara en, men nu är det ofta fyra, fem som står där, säger Sune Fromholz.
Många sommargäster och åretruntboende har accepterat läget och gärdat in sina odlingar, men stängslen måste vara höga, närmare två meter. Och om växthuset står och vädrar så sträcker hjortarna in huvudet och äter genom fönstren.
Man kanske tankar bilen eller handlar i mataffären, och hela tiden kommer det fram folk som frågar när vi ska skjuta bort dem.
På ett gammalt kalhygge invid Fromholz jakttorn ser man spåren tydligt. Plantorna har tagit stryk av hjortarnas framfart.
- Det ser ut som om någon hade gått fram med sax här, det blir inte virke av sådana här tallar. Vissa menar också att hjortarna föredrar tallar från plantskola, att träd som växer upp från frö är lite beskare, säger Fromholz.
De flesta på ön är missnöjda med det ökade beståndet. Förra året uppskattade man att 300 hjortar rörde sig på Hitis-Rosala. Det skulle innebära drygt 100 hjortar per 1000 hektar inom jaktlagets område.
Jämförelsevis anses det vara täta bestånd redan om det finns 50 vitsvanshjortar eller mer per 1000 hektar.
Den ökade vitsvanshjortstammen syns också i olycksstatistiken. I de allra flesta trafikolyckor med vilt är det vitsvanshjorten som är inblandad.
- På sommarn är det mest tal om det här. Man kanske tankar eller handlar i mataffären eller går på kaffe och hela tiden är det folk som frågar när vi ska skjuta bort dem. Helst hade de sett att vi sköt året om, men det kan vi ju inte, säger Fromholz.
Vitsvanshjortarna är nyckfulla, de gillar att äta trädplantor i diket, och är man ouppmärksam eller kör för hårt kan de väldigt plötsligt hoppa upp ur diket, ibland ut på vägen, ibland in i skogen.
En hemlagad varningsskylt vid färjefästet.
Men under hösten har ön fått en ny inflyttare - lokatt.
- Jag såg lon springa över vägen, och man märker på hjortarna när den är i närheten. Då letar de sig in i trädgårdarna och söker skydd. Trots att lokatten tar en del unga hjortar så gör den i första hand jakten mer utmanande.
Enligt Sune Fromholz finns det ingen plan för hur stort hjortbeståndet ska vara på ön.
- Men det går nog inte att stoppa dem. Beståndet har inte ökat så mycket av naturlig tillökning, utan vi tror att bland annat vargen skrämt iväg dem från fasta Kimitoön. Så det kommer alltid att komma in fler.
