Fokusera dig inte enbart på din egen åldersgrupp, tycker Kaj Arnö. Försök vara evigt ung, det mår samhället och du själv bättre av.
Samhället polariseras. Onödigast är polariseringen mellan åldersgrupper. Samhället segregerar oss enligt ålder och kön, men ett konfliktfriare samhälle får vi om vi lite luckrar upp det hela och buntar ihop folk enligt andra kriterier.
Och framför allt blir livet roligare för alla dem som väljer sällskap som inte alltid är jämnårigt.
De harmoniska pokerresorna
Jämnårigt sällskap är skoj. En av årets höjdpunkter för mig är den så kallade "pokerresan", där några – av Teknologföreningen sammansvetsade – studiekompisar med en åldersstandardavvikelse på under ett år lämnar familjen för ett förlängt veckoslut och far på Äventyr till någon underlig ort, för att låtsas spela poker.
Senast for vi till Bjarmaland, alltså Archangelsk med omnejd. Programmet: Öldrickning av ryska IPA-sorter, läcker rysk mat, exkursioner till en östkarelsk Fölisöliknande by och till Vitahavskusten vid Severodvinsk.
Alltihop kryddat av utbyte av erfarenheter från arbetslivet och nostalgiska betraktelser kring gemensamma minnen; "skvaller" vore ett opassande uttryck för medelålders vita män. En på allt sätt harmonisk samvaro i ett likasinnat herrsällskap.
Vackert så!
Åldern är inte allena saliggörande
Men i ett fullödigt liv ingår många harmonier. Och umgås man enbart med väldigt jämnåriga i yrkesmässigt rätt så liknande konstellationer, blir det inåtvärmande.
Jag vill slå ett slag för umgänge där den gemensamma nämnaren är någon annan än åldern. För de andra gemensamma nämnarna kan, beroende på situationen, vara betydligt starkare.
Får läsaren kaffet i vrångstrupen?
"Tigg inte stryk", tänkte jag, när jag hunnit så här långt i resonemanget. Av oro för att stöta mig med mina läsare relaterade jag en del av min fortsatta tankegång till min dotter, som jag brukar anlita som bollplank i diverse sammanhang.
Hennes reaktion: "Det ser lite ut som om du skulle vilja rättfärdiga en tjugo år yngre partner".
Och visst har hon rätt. Nej, inte i att jag skulle ha nån tjugo år yngre partner, utan i att det är en uphill battle, en losing proposition att tala sig varm för umgänge åldersgrupper emellan.
De äldre jämnåriga kan ta illa upp, "ska han anse sig som förmer än vi?", de yngre kan se det som fjäsk, att göra sig till.
Men jag är beredd att ta risken. Min poäng är att det finns många sätt att umgås rätt, inte att det vore något fel på de jämnåriga.
Impulsen: Ett tankeutbyte på WhatsApp
Impulsen till denna kolumn fick jag av ett meningsutbyte i WhatsApp-gruppen Tjocka släkten. Den gemensamma nämnaren för denna grupp är definitivt inte åldern, vilket logiskt sett framgår av namnet.
Åldern kom däremot indirekt på tal, då jag stolt hade meddelat gruppen om ett inslag i TV-nytt där jag själv hade glädjen att medverka.
Inslaget handlade om Projekt Fredrika, en förening med syfte att förbättra det svenska Finlands närvaro på Wikipedia.
Vår grupp intervjuades 23.10.2019 på H:fors centrumbibliotek Ode, och de övriga intervjuade var alla betydligt yngre än jag. WhatsApp-diskussionen gick så här:
Storasyster årsmodell 1953: Kollade på Arenan. Du var som en storabror som litet ser efter att ungdomarna klarar sig.
Systerson åm 1983: Måste titta!
Jag själv, åm 1963, trampar intet ont anande i klaveret: Tack! Hellre storebror än far(far)!
Storasyster åm 1951: Såg ännu inte, var på Lillan på Äktenskapsgrejen i går. Ska kolla på Arenan, men vad är det för fel på far(far)?
Jag, något defensivt: Fel och fel. Jag har ännu inte kommit så nära nirvana att jag utan förbehåll lyckas identifiera mig med mina åldersgelikar. Gillar umgänge med millennialer och vanusen åttiotalister heter.
Storasyster åm 1951 (jag läser in skepticism mellan bokstäverna): Hmm.
Moster åm 1942: Hmm säjer jag också.
Jag, vältrande mig i självömkan: Här är jag självutlämnande ärlig och ni bara hmmar!
Systerdotter åm 1980: ROFL-emoji
Systerson åm 1983: Är det nu inte coolt att alla inte åldras i samma takt med tiden? Smajlis
Jag tror det är den överlivliga uppfinnarhjärnan som håller Kaj ung i sinnet. Solglasögonemoji
Moster åm 1942: Fint tänkt!
Storasyster åm 1951: Håller med!
Jag skiner mig i glansen och tackar: Lillebror och systerson Kaj är nöjd med denna diskussion och morbror Kaj tackar systerson för den angenäma psykoanalysen!
Personlig bakgrund: Jag är yngst!
Nu är det så att jag alltid varit yngst. Yngst i familjen med två storasystrar, 10 och 12 år äldre, yngst i klassen i nio års tid, yngst under studietiden, yngst då vi grundade företag i 25-årsåldern.
Det har etsat sig in i mig. Jag är yngst!
Men dessa präglande erfarenheter av att vara yngst skedde i huvudsak på 1970- och 1980-talen, så objektivt sett kan jag ju inte vara yngst i alla sammanhang längre.
Men ens självuppfattning ("jag är yngst!") överensstämmer ju inte alltid med verkligheten (jag kanske bara är barnslig).
Idrott förenar
Via mina idrottsliga intressen hände det så småningom att jag inte alls var yngst. På en fortsättningskurs i snöbrädesåkning för sådär tio år sedan var jag mer än dubbelt så gammal som den nästäldsta deltagaren.
Det bekom mig inte. Vår gemensamma nämnare var att vi ville förbättra vår åk- och hoppteknik, fastän de andra ännu inte gått ut skolan.
Den åldersspridningen var ändå extrem. Från 25 år till 75 år har varit ett mer "normalt" spektrum, under mina idrottsliga äventyr, till havs och i bergen. Och 75-åringarna hänger med.
Vad de saknar i ungdomlig styrka kompenserar de med erfarenhet och självinsikt.
Det är en påfallande hög grad pensionärer bland deltagarna i Deutscher Alpenvereins mest krävande expeditioner, de som går till berg över 6000 m.
Visst, bland pensionärerna hittar man folk med både tid och pengar, men äventyrslusta och en god fysik krävs också. De två är goda exempel på förenande faktorer vid sidan av åldern.
Under Nagu kajakmaratons ungefär 45 km hinner man paddlandes diskutera en hel del med deltagarna, också de inom det inte så snäva åldersintervallet 25-75 år.
De yngre tar tillvara varje chans att surfa på svallvågor; de äldsta gläder sig åt att ha hälsan och kunna vara med. Samtalen gäller förstås andra idrottsliga äventyr och arbetslivet, men även dagsaktuellt politiskt skeende.
Det finns tid att sätta sig in hur föräldrarollen, musiksmaken, arbetsetiken, matvanorna varierar mellan deltagarna, och man lär sig av både de yngre och de äldre.
Åldersarrogansen lyser med sin frånvaro. För att tala med president Niinistös begrepp så är indelningen i "vi som tänker rätt" och "de som tänker fel" åtminstone inte baserad på ålder, då man är ute och paddlar.
De som tänker fel är på sin höjd de som ännu inte sett ljuset och förstått varför paddling är så meningsfyllt.
Från det personliga till det allmänna
Tyvärr uppmuntrar samhället inte oss att blanda kortleken rörande ålder. Mina barn är födda 1994 och 1995, och uppväxta i Grankulla. Sällan möttes de två åldersgrupperna.
Det skulle spelas handboll och fotboll, skidas slalom och gymnastiseras. Men nittifyrorna tränar skilt från nittifemmorna! Förstås.
De har ju olika kroppsliga förutsättningar, och de äldre vore ju mycket bättre än de yngre. Det är rättvisast så!
Höpö höpö. Rättvist blir det ändå inte. I januari och februari födda är kraftigt överrepresenterade bland idrottsstjärnor som vuxit upp i länder (såsom Finland) där åldersstrecket dragits vid årsskiftet, just av den anledningen att de är kroppsligt längst utvecklade bland dem som är födda samma år.
Och framför allt blir barnen från början åldersmässiga fackidioter. Illa nog att umgänge mellan generationerna är på minskning; här talar vi om umgänge enligt ytterst snäva ålderskategorier.
Endast äldre och yngre syskon kan ge en någon uppfattning om vad det innebär att ha någon annan ålder än den man just nu råkar ha.
Man lär sig inte av naturligt de äldre; man lär sig inte att naturligt dela med sig av sina erfarenheter till de yngre.
Följderna av åldersblandning
Men tillbaka till det personliga, och till fördelarna med åldersblandning. Att utsätta sig för kraftiga doser av samvaro med personer av annan ålder går nämligen inte spårlöst förbi.
Det kan hålla sinnet ungt (om man umgås med yngre) och det kan ge ökad mognad (om man umgås med äldre).
Någonstans har jag läst att musiksmaken inte ändras efter fyllda 35 år. Må så vara.
Då gillade jag Jean-Michel Jarre, men har efter fyllda 35 år börjat tycka om Kraftwerk (via umgänge med äldre) och Avicii (via umgänge med yngre). Ingetdera steget var nödvändigtvis stort, men i min egen lilla bubbla ekade inte vare sig "Tour de France" eller "Levels".
Livsstil har jag också ändrat. Med tiden har jag allt oftare börjat äta veganskt. Visst är det av egen eftertanke och frivilligt, men impulserna har kommit från yngre, inte jämnåriga.
Framför allt har jag ändå fått en bredare resonansbotten för det egna tänkandet och de egna värderingarna. Det mest grundläggande är en större pool av likasinnade att utöva mina intressen med, som inte i första hand är baserade på ålder.
Det intressantaste är att ha en mer varierande uppsättning synpunkter på allt från klimatkatastrofen och Greta via Trump och Brexit till Alternative für Deutschland och Sannfinländarna.
Min personliga förebild för åldrande
Min tes är att lika barn leka bäst, oavsett ålder. Att vi alla åldras är ändå oundvikligt. Och där har jag en 34 år äldre personlig förebild, årsmodell 1929 och därmed fyllda 90 år.
Personen ifråga är Knut Ångström, vars farfars far var Anders Ångström (fysikern efter vilken måttenheten Ångström 10-10 m är uppkallad).
Jag lärde känna honom som en äldre rikssvensk arbetskollega på 1980-talet inom Datema-koncernen; han var en fena på att programmera APL (ett klurigt och innovativt programmeringsspråk som numera fallit i glömska) och en i största allmänhet trevlig prick.
Vi var lika barn, och lekte bra som programmerare.
Döm om min förvåning då jag stötte på Knut på Stockholms Maraton under tidigt 2000-tal. Herreminje, han var typ 75 år!
Jag vill minnas att han hade en käpp med sig, en ploj som han använde endast då arrangörerna utropade deltagarnas namn och ålder (sic!). "Och här har vi Knut, 75 år!", sa högtalaren, och plötsligt börjar Knut ironiskt-teatraliskt halvhalta där vi sprang på i god fart.
Med tiden blev vi Fejan-kompisar och Knut fortsatte springa Stockholmsmaran. Här för något år sedan var jag nyfiken på hans resultat, och förberedde mig på att plöja igenom webbsida på webbsida för att hitta fram till stället där hans tid skulle anges.
Nähepp, det behövdes inte. Google-sökningen gav napp i form av förstasidan på Aftonbladet, där Knut ståtade.
Men Knut är inte enbart en förebild då det gäller att hålla sig i fysiskt god form de närmaste 34 åren. Han har övergivit APL och programmerar nu fraktaler i Python, rimligen det bästa och moderna valet för just den sysselsättningen.
Man må betänka att Guido van Rossum visserligen gav ut den första versionen av Python för hela 28 år sedan 1991, men då var Knut redan 62 år gammal och Python blev ordentligt populärt först detta sekel, långt efter Knuts pensionering.
Knuts mentala och kroppsliga flexibilitet vill jag också ha om 34 år. Kolla in illustrationen ovan, en färsk Knut-statusuppdatering från Facebook.
Sina springturer mäter han upp på Europas och numera Afrikas västkust, enligt devisen "man har så roligt som man gör sig", och nu beskriver han hur han nått Kap-udden i detta fiktiva lopp. Som mångårig Thailandsresenär finner han det också skoj att uttrycka samma tanke på thai.
Moralapostlar, hör hit!
Apropå åldersblandning vill jag passa på och ta upp temat min dotter anknöt till, nämligen partnerskap med stora åldersskillnader.
Nu är min personliga erfarenhet på detta område rätt blygsam, men ändå tillräckligt stor för att jag ska resa ragg mot alla som påstår att förhållanden mellan äldre och yngre inte kan fungera, inte kan vara vara länge, inte kan bygga på ömsesidig respekt och genuin kärlek.
Moralapostlar av alla åldersgrupper, förenen eder i helig upprördhet över partnernas nedriga drivkrafter: Den äldre mannen åtrår endast den unga kvinnans sköna kropp! Den yngre kvinnan suktar endast efter den äldre mannens pengar!
Prat strunt! Vilken oempatisk, människoförnedrande inställning. Okej, skönhet och rikedom är knappast nackdelar.
Vad jag vill minnas från yngre dar har skönhet alltid varit en åtråvärd egenskap, och har jag inte helt fel, är finansiell säkerhet en fördel i motpartens ögon, snarare än en nackdel, också för yngre personer, oavsett kön.
Men, högt ärade moralfarbröder och -tanter: Har det fallit er in att skönhet, rikedom och ålder inte är de enda kriterierna för val av partner? Kanske andra faktorer kan vara avgörande för huruvida man passar ihop?
Och kanske det fördomsfyllda samhällets pryda normer överdriver konsekvenserna av åldersskillnader?
Med risk för att moralapostlarna får morgonkaffet i halsen: Att mitt förhållande med en 18 år yngre flickvän tog slut hade inget att skaffa med vare sig skönhet, rikedom eller ålder.
Det inleddes på grund av gemensamma intressen (paddling, bergsklättring, reseäventyr). Skoj hade vi, men för livet passade vi inte ihop. Vi hade olika syn på diverse saker irrelevanta för denna artikels tema, men ense är vi om att åldersskillnaden inte hade med saken att skaffa, vare sig direkt eller indirekt.
Undrar för övrigt hur moralapostlarna bedömer det faktum att åldersskillnader också förekommer med motsatta könsförtecken? Emmanuel Macron är knappa 25 år yngre än sin hustru Brigitte. Och filmen om Helène Schjerfbeck skildrar hennes relation med en 19 år yngre man. Är det kanske fel det också?
Om gränserna för förståelsen
Trots exponeringen för andra generationer förblir jag ett barn av min tid. Jag orkar inte se på HIMYM eller binge-titta på någon tv-serie överhuvudtaget.
Det blir inte av för mig att försöka upprätthålla någon "story" på Instagram, även om jag via andras uppdateringar ibland följer med vad de håller på med, eller åtminstone vad de vill att omvärlden ska se att de håller på med.
OK, boomer. Man måste inte hänga med i allt, tröstar jag mig.
Och alla nymodigheter är inte bra. Jag tycker det liberala, västerländska samhället gått bakåt på vissa punkter: Amerikansk prydhet vinner intrång också i Europas liberalaste delar – Norden och Tyskland.
Det är som om bröstvårtan (märkväl endast den kvinnliga) vore ett hot mot allmän anständighet, en fara värre än hatprat.
De som är födda efter 1980 finner sig vad prydhet beträffar i mer viktoriansk repression än vi som är födda på 1960- och 1970-talen utsattes för.
Detta om detta.
Min tes: Samhället isolerar åldersgrupper från varandra, och vi själva spelar med, i alldeles för hög grad. Det är illa för förståelsen åldersgrupperna emellan, och vettlöst för individerna.
Lika barn leka bäst, och vi kan vara lika på så många andra vis än via vårt födelseår.
Åldern är bara en av våra många egenskaper, inte den främsta.
Kaj Arnö är it-entrepenör, friluftsentusiast, kolumnist med mera