Konflikten i Libyen hotar igen att blossa upp till ett fullt inbördeskrig. Det nordafrikanska landet har befunnit sig i kaos sedan diktatorn Muammar Gaddafi störtades 2011.
Konflikten mellan Libyens FN-erkända regering och generalen Khalifa Haftars LNA-styrkor hotar att störta landet i kaos om försöken att nå en vapenvila misslyckas.
Nu är det Tysklands tur att försöka. Förbundskansler Angela Merkel är värd för ett stormöte där alla viktiga spelare i regionen deltar.
Men utsikterna att nå ett avtal som verkligen håller är inte goda.
Det finns en allt större press att hitta lösningar på krisen efter att generalen Khalifa Haftars trupper igår blockerade oljeutförseln från landets största oljehamnar.
Oljebolagen har nu tvingat halvera sin produktion eftersom de viktigaste hamnarna är blockerade.
Hotar storma huvudstaden
Haftar kontrollerar nu stora delar av Libyen. Han hotar att inta Tripoli och störta regeringen, och hans styrkor befinner sig nu i utkanten av huvudstaden. Premiärminister Fayez al-Sarrajs regering försvaras av en brokig allians av milisstyrkor.
Situationen är komplicerad, främst på grund av att flera regionala stormakter blandat sig i maktkampen.
För dem handlar konflikten lika mycket om energitillgångar och gasledningar i östra Medelhavet som om det krigsdrabbade landets framtid.
Stormaktsspel
Haftar samlar stöd från Egypten och Arabemiraten. Legosoldater från flera länder ingår också i Haftars armé. Haftar verkar också ha ett visst stöd från Frankrike.
Regeringens överlägset viktigaste allierade är Turkiet. Italien har goda relationer till Tripoli, men har hittills inte erbjudit något direkt militärt stöd.
Risken för en upptrappning ökade ytterligare när Turkiet beslutade att öka sin inblandning i konflikten.
Turkiet har sedan tidigare stött regeringen med bland annat drönare, men i slutet av november undertecknade Ankara och Tripoli två avtal som lyfter samarbetet till en helt ny nivå.
Det ena avtalet öppnar för att skicka turkiska styrkor till Libyen för att försvara regeringen mot LNA.
Det andra är ett maritimt avtal där Turkiet och Libyen kraftigt utvidgar sina territorialvatten i östra Medelhavet. Det här avtalet är en direkt utmaning mot energisamarbetet mellan Israel, Egypten, Cypern och Grekland.
Energikonkurrens
De fyra länderna vill bygga en gasledning från det israeliska gasfältet Leviathan till EU. Gasledningen Eastmed skulle löpa via Cypern och Grekland och förse södra Europa med naturgas.
Turkiet ser samarbetet som ett försök att utestänga Turkiet från energitillgångarna i östra Medelhavet. Ur turkiskt perspektiv är samarbetet riktat mot Turkiet och turkiska intressen.
Turkiet och Cypern har sedan länge också tvistat om gastillgångarna söder om Cypern.
Det nya avtalet med Libyen är Turkiets motdrag, och sätter i alla fall tillfälligt käppar i hjulen för gasledningsplanerna.
Den nya havsgränsen mellan Turkiet och Libyen betyder att Eastmed skulle löpa genom ett havsområde som Turkiet nu räknar som sitt.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan verkar räkna med att avtalet även om det inte erkänns av omvärlden skapar en öppning för Turkiet att på nytt stärka sin ställning i kampen om energitillgångar och gasledningar.
Grekland rasande
EU med Grekland i spetsen har protesterat och uppgett att Turkiet inte kan rita om kartan i östra Medelhavet genom bilaterala avtal.
Grekland hotar att stoppa ett EU-godkännande av ett eventuellt avtal om vapenvila i Libyen om inte det maritima avtalet mellan Turkiet och Libyen samtidigt skrotas.
Rebellgeneralen Haftar har varit snabb att blanda sig i grälet. På fredagen besökte han Aten för samtal med Greklands regering inför fredskonferensen i Berlin.
Milisstyrkor och högteknologi
Konflikten i Libyen är en blandning av sammandrabbningar mellan ofta illa organiserade milisstyrkor och modern högteknologi.
De olika milisstyrkorna är kopplade till städer och klaner och deras allianser skiftar ofta och snabbt.
Vid sidan om det har båda parterna tillgång till drönare, som de fått av sina utländska allierade. En stor del av dödsoffren i konflikten kommer från drönarräder.
Utöver det rapporteras kring 600 ryska och tusentals sudanesiska legosoldater ingå i Haftars styrkor.
Tidigare i veckan rapporterade Guardian att Turkiet skickar 2 000 syriska legosoldater för att stöda Tripoliregeringen.
Soldaterna har rekryterats från Syriens nationella armé (SNA), det vill säga samma proxystyrka som Turkiet använt för invasionen av kurdområdena i nordöstra Syrien.
Det växande antalet utländska stridande hotar att leda till en kraftig eskalering av konflikten, och de olika stormaktsintressena gör det extremt svårt att hitta en förhandlingslösning.
Samtidigt är ett Libyen i kaos det sista som EU behöver. Ett fullskaligt krig betyder också att alla försök att stoppa den dödliga människosmugglingen över Medelhavet rinner ut i sanden.
EU Observer rapporterar att det redan nu kan finnas krigsflyktingar från Libyen på de överfulla sjöodugliga båtarna.
Källor: AFP, DW, Foreign Policy, Guardian, BBC