Hyresbostaden som inte fanns - vi avslöjar ett bostadsbedrägeri

Måndagen den 24 februari får Yle Huvudstadsregionen ett tips om en lägenhetsannons på paradplats i Rödbergen i Helsingfors.

Den fyrtio kvadratmeter stora tvårummaren kostar hyresgästen 615 euro i månaden, enligt annonsen på sajten Oikotie.fi.

Enligt tipset rör det sig om en bluff.

Jag beslöt mig för att granska lägenheten och försöka avslöja bluffen. Så här gick det till.

Annonsen försvinner från Oikoties sajt samma dag som jag börjar granska den. I stället visas ett meddelande att annonsen fanns till påseende mellan 22–24.2.2020.

Jag börjar med att googla bilderna i annonsen. Bilderna visar en ljus och fräsch lägenhet som är prydligt inredd.

Sökningen visar att bilderna är tagna från en lägenhetsannons i Polen, som bland annat finns på webbsidan booking.com.

Den polska lägenhetsannonsen innehåller exakt samma bilder som annonsen på Oikotie. Men till skillnad från den finska annonsen, innehåller den polska bilder på husets fasad.

Google Maps satellitbilder bekräftar att husfasaden som syns i annonsen finns på den angivna adressen.

Dessutom har annonsen 53 recensioner på booking.com, varav den senaste är från den här vintern. Recensionerna är ganska långt eniga: lägenheten existerar och är i gott skick.

Ingen kommenterar att lägenheten ser annorlunda ut än på bilderna.

Därmed är det högst sannolikt att bilderna är tagna i lägenheten i staden Gorzow Wielkopolski i nordvästra Polen. Inte i Rödbergen i Helsingfors.

Varningsklockorna ringer följande gång då jag granskar priset – 615 euro per månad.

Lägenheten i Rödbergen kostar rejält under marknadspriset för en hyreslägenhet av samma storlek i det området.

Till exempel hittar jag två andra hyreslägenheter på sajten Oikotie i samma hus, som är mindre men kostar ett par hundralappar mera per månad.

Trots det och trots att annonsen på Oikotie är borttagen, gör jag ett försök att kontakta annonsören på den e-post som fanns i annonsen.

Efter noggrant övervägande väljer vi att i det här fallet använda oss av en osedvanlig journalistisk metod. För att kunna nå personen som publicerat annonsen, väljer jag att inte utge mig för att vara journalist.

Jag skapar en ny e-postadress under fingerat namn och bakgrund.

Eftersom annonsen på Oikotie är skriven på finska skriver jag på finska.

Strax efter klockan ett följande natt får jag svar på engelska av någon som utger sig för att äga lägenheten.

Enligt personen är lägenheten möblerad och har ett tillhörande förrådsutrymme och en parkeringsplats. Fortfarande till priset av 615 euro per månad.

Jag svarar artigt på ägarens frågor utan att röja min verkliga identitet. I ett försök att påskynda processen skriver jag att jag flyttar till Helsingfors för att jobba och vill flytta in så fort som möjligt.

Vår korrespondens är flitig. Jag försöker fråga om husbolaget har bastu och berätta att jag inte har husdjur, men till stor del ignoreras mina spörsmål.

Också min fråga om att göra upp affären per telefon för att påskynda processen ignoreras.

Jag får ändå reda på att lägenheten ägs av en spansk arkitekt, som tillsammans med sin finska man, som jobbar på en resebyrå, har flyttat till Spanien eftersom arkitektens företag har vunnit en auktion där.

Därför kan ingen visa mig lägenheten.

Efter ihärdigt sökande på internet, verkar det inte finnas någon spansk arkitekt med namnet jag fick per e-post.

Till slut verkar vi ändå vara överens om att jag får hyra lägenheten.

Då kommer min tilltänkta hyresvärd med ett märkligt krav.

Trots att lägenheten inte finns på Airbnb, vill personen att jag ska skicka information, exempelvis en bild på mitt pass eller annan identifikationshandling, så att hen kan vidarebefordra informationen till Airbnb.

Därefter ska Airbnb skicka en faktura på första månadshyran samt en garantihyra på sammanlagt 1 230 euro.

Först efter att bolaget tagit emot min deposition, ska en person från Airbnb stämma träff med mig vid lägenheten så att jag får se den i verkligheten. Samtidigt ska jag få nyckeln och skriva under kontraktet.

Om jag vid det laget är missnöjd med lägenheten, ska jag enligt personen jag mejlar med genast få tillbaka mina pengar av Airbnb.

Jag försöker lirka och skriva att jag väldigt ogärna köper grisen i säcken, det vill säga hyr en lägenhet för en längre tid utan att få se den innan. Utan resultat.

Jag är ändå nyfiken på vad som komma skall och begär att få fakturan.

Eftersom jag inte ämnar betala depositionen för att få se lägenheten och inte verkar få se den utan betalning, tar jag till andra knep för att verifiera lägenhetens existens.

I ett försök att ta reda på huruvida lägenheten finns på riktigt eller inte, ringer jag upp Teemu Vuorenmaa, som är disponent i husbolaget där lägenheten finns.

Eftersom aktieägarregistret är offentlig information, frågar jag om det finns någon ägare med namnet jag fick i husbolaget.

- Det finns ingen aktieägare med det namnet i husbolaget, säger Vuorenmaa.

Vidare upplyser han mig om att det i huset inte ens finns lägenheter i den storlek som annonsen hävdar.

I vår ihärdiga e-postkorrespondens frågade jag också vilket år huset blev färdigt, varpå svaret löd att huset är nybyggt.

Enligt disponent Vuorenmaa är huset långt ifrån nybyggt. Det blev färdigt 1972.

Välgjord bluffsida

Efter omkring ett dygn får jag fakturan. Jag anar omedelbart oråd.

Fakturan visar sig vara en tämligen välgjord Airbnb-sida för lägenheten med ett autentiskt utseende. Med hjälp av sidan ska jag boka lägenheten.

Eftersom betalningen ska ske via Airbnb, kontaktar jag bolaget för att få klarhet i om det här är normalt förfarande då man hyr en lägenhet för en längre period.

Airbnb kunde inte nås för en kommentar, men via bolagets presskontakt får jag riktlinjer för att hyra en lägenhet via Airbnb.

Enligt dessa riktlinjer ska all överföring av pengar ske via Airbnbs plattform – en banköverföring, som bedragaren kräver, används aldrig för betalning.

Dessutom skriver Airbnb att en webbadress associerad med bolaget alltid innehåller det krypterade protokollet "https://" samt "airbnb.com".

Fakturan jag får per mejl har en webbadress som inleds med "alrbnb.r00m2048293.com".

Ansvaret ligger hos annonsören

Jag visar min mejlkorrespondens för kriminalkommissarie Hannu Kortelainen, som arbetar vid Helsingforspolisen med att utreda nätbedrägerier.

Han säger att det nog finns tecken som tyder på bedrägeri. Dels är hyran låg och dels verkar personen jag mejlar med ha ett utländskt namn.

Han säger att Oikotie inte har något ansvar för att det kan förekomma bluffbostäder på deras sidor. Ansvaret ligger helt hos annonsören.

Det bekräftas av Katri Tenström, som leder Oikotie Asunnot, per e-post.

Enligt henne strävar Oikotie efter att reagera snabbt då bedrägerier uppdagas.

Företaget tar bort annonsen och ersätter det med ett annat meddelande och kontaktar personer som eventuellt har fallit offer för bluffen.

Dessutom kontaktas både polisen och Cybersäkerhetscentret. Den senare eftersom det rör sig om nätfiske.

Tenström säger att det förvisso finns ett och annat fall som slinker igenom kontrollen, även om Oikotie kräver bankkoder som identifikation av annonsörerna.

Enligt kriminalkommissarie Kortelainen behandlar Helsingforspolisen strax under tjugo fall av den här typen per år. Det är ungefär hälften av alla fall i hela landet.

Svårt att utreda bostadsbedrägerier på nätet

Bostadsbedrägerierna på nätet är endast en bråkdel av alla bedrägerier och antalet har varken ökat eller minskat på sistone.

- Studiestarter och semestertider syns som små toppar i en överlag rätt så jämn ström av anmälningar, säger Kortelainen.

Han medger att det är utmanande för polisen att utreda den här typen av bedrägerier.

Offren flyttar pengar till bedragarnas konto som ofta finns utomlands, och då har polisen svårt att spåra pengarna.

- Tyvärr förblir de flesta fallen ouppklarade och pengarna far dit de far, säger han.

Enligt honom är det ytterst få bedragare som blir fast eftersom pengarna flyttas utomlands.

Då summorna dessutom är relativt små, från några hundralappar upp till ett par tusen, så behandlas de inte heller i internationella rättsprocesser.

I vissa fall kan utredningen förenklas av att kommunikationen skett på finska, i synnerhet då det tydligt framkommer att det är bedragarens modersmål och inte en knagglig översättning på internet.

Eftersom polisen då kan arbeta utifrån antagandet att inga pengar har flyttat utomlands, behöver inga utländska myndigheter kontaktas och processen förenklas.

Vad ska man göra för att inte bli lurad?

Kortelainen säger att det vanligaste kännetecknet är att bedragaren begär en summa pengar innan offret kommer åt att se lägenheten.

Det är första varningssignalen. Ofta berättar bedragaren att hen är bosatt utomlands och inte kan komma och visa lägenheten.

- Grundprincipen är att aldrig betala innan du fått se lägenheten.

Den andra varningssignalen är att bedragaren inte kan eller vill uppge ett telefonnummer som offret kan ringa.

Kontakten sker uteslutande via e-post och bedragarens adress är ofta en gmail-adress eller liknande avgiftsfri plattform.

Om du misstänker att du är på väg att bli lurad, rekommenderar Kortelainen att du går tillväga på precis samma sätt som vi har gjort; det vill säga att du försöker bekräfta att personen är den hen utger sig för att vara och söker efter bilderna från lägenheten på internet.

Om du däremot misstänker att skadan redan är skedd ska du göra en polisanmälan till det land där bankkontot du betalade pengarna till finns. Det är enligt Kortelainen den snabbaste vägen att gå.

- Att flytta en brottsanmälan utomlands den officiella vägen är en lång och omständlig process som kan ta flera år, säger han.

Kortelainen rekommenderar att leta upp en adress hos polisen i det landet dit pengarna har flyttats och göra sin brottsanmälan där.