Boxningskarriären var aldrig en dans på rosor. Med en nyfödd i armarna trotsade hon skadorna, kroppens signaler och läkarnas råd. Så klev hon till toppen. Där höll hon sig kvar till slutet. Ett slut som inte kan kallas "det bittra slutet" – för det var det inte. Hon var redo att ge över bältet. Hon var trött på sig själv och redo att förnyas. Nu dansar hon vidare, med drömmar om ett smärtfritt liv.
Har du börjat en ny karriär?
Hon börjar skratta högt och hjärtligt.
– Nä, det har jag inte. Men man måste ju hålla igång.
Yle Sporten träffar Eva Wahlström då hon är på cirkusträning i Helsingfors.
Ett högt, hjärtligt, bubblande skratt ekar i lokalen. Eva hänger i trapetsen, kommer ner för att dricka, funderar och planerar vad hon ska göra näst. Samtidigt pratar hon glatt.
– Skulle det vara så enkelt att bara byta gren. Det tog mig 20 år att lära mig boxas.
– Och det här är något helt annat. Det är som skön avkoppling. Boxning är så … säger hon och spänner hela kroppen med nävarna knutna framför sig och fortsätter: Det här igen är så … och så breder hon ut armarna, lyfter blicken och slappnar av i ansiktet.
Sedan skrattar hon och hoppar upp i trapetsen igen.
”De sista orden sa jag för länge sedan”
Här har Eva Wahlström hållit till i två veckor, varje dag. Några timmar per dag. Skrattat åt sig själv och njutit. För nu är boxningskarriären slut.
Det har den egentligen varit redan i över en månad. De sista orden som boxare har hon redan uttalat.
– De sista orden har jag redan sagt för länge sedan. Den 8 februari 2020! utropar hon. Precis efter matchen.
– Första saken jag sa då jag kom ut från ringen och gick till omklädningsrummet … jag bredde ut händerna och tittade upp i taket och så sa jag: Jag klarade det, och med hjärnan i behåll! och så skrattar hon igen högt och glatt.
Du sa för några år sedan att då skrattet dör ut, då slutar du boxas, men skrattet har inte dött ut, långt ifrån…
– Och så slutade jag ändå, avbryter hon skrattande.
Ja, så slutade du ändå, hur blev det så?
– Hmm … Jag kände att jag var färdig. Så färdig man kan bli. Jag vann allting som jag kan tänka mig att jag skulle kunna vinna. Så det kändes som om jag gör om samma sak igen. Samma sak igen. År efter år. Jag blev trött på mig själv. Jag blev aldrig trött på boxningen, men på mig själv som boxare.
– Jag kände att jag vill förnyas. Jag vill utvecklas på andra områden än inom boxningen. I 20 år har jag funderat på saker som jag kan göra när det är slut med boxningen. Men jag märkte liksom att det blir mindre och mindre tid kvar för resten av livet.
Förlusten gav henne lov att sluta
Wahlströms sista match blev titelmatchen mot Terri Harper i Storbritannien.
Det blev också hennes första förlust i egen viktklass, någonsin i proffsringen.
Det kändes på något sätt bra för mig. Det kändes som ... jag är färdig nu.
– Jag har massor med skador, jag har ont hela tiden. Så på något sätt tänkte jag att jag måste sluta så länge jag ännu älskar boxningen och så länge jag ännu är på topp.
– När jag förlorar mitt VM-bälte så kände jag mig inte heller mera skyldig att fortsätta. På något sätt kändes det att det hör till att fortsätta så länge man är världsmästare.
Svider det alls att du slutade med att förlora VM-bältet, att det blev din sista match?
– Nej, det gör ingenting. Det är så som det går. Det kommer yngre och det kommer bättre boxare. Det går vidare. Då jag förlorade och såg glädjen i min motståndares ansikte så, hur konstigt det än låter, så kändes det på något sätt bra för mig. Det kändes som … jag är färdig nu.
27 matcher i proffsringen blev det. 23 segrar, två förluster, och två oavgjorda. I över åtta år var hon obesegrad. I nästan fem var hon världsmästare.
Våghalsig och skraj i en salig blandning
Eva Wahlström började boxas som 15-åring i Lovisa. Hon vann sin första FM-medalj under tre år senare, 1998. Två år efter det blev hon finsk mästare, och tog allt som allt tio guld på raken.
År 2001 blev hon Finlands första kvinnliga EM-medaljör i amatörringen.
Efter ungefär 10 år som amatörboxare på hög nivå blev hon sjuk – allvarligt sjuk. I sin bok har hon berättat hur hon inte kunde springa, inte kunde gå. Att hon just och just kunde sitta. För det mesta låg hon på golvet.
Jag är rädd för mycket och jag gör det i alla fall
I två år levde hon så. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra näst. Boxas kunde hon inte.
Hon blev mamma. Som gravid och med en nyfödd började hon träna, först i trapetsen precis som nu, sedan i boxningssalen. Sedan blev hon proffs. Trots smärtorna som fortfarande var kvar.
Under hela sin proffskarriär har hon inte kunnat springa, inte en gång.
Är du våghalsig?
Eva skrattar högt åt frågan.
– Jag är både våghalsig och jätteskraj. Jag är rädd för mycket och jag gör det i alla fall. Det är mitt sätt.
För efter allt det där, valde du att nästa steg skulle vara att bli proffs?
– Det att jag blev proffs hängde ihop med hemskt mycket. Men främst det att som amatör måste man tävla i turnéer där man har fem matcher på en vecka. Det var omöjligt med de skador som jag hade.
– Jag tänkte att får jag proffskontrakt så har jag kanske fyra matcher i året.
Skulle jag alls ha gjort som kroppen sa, så som smärtan sa, så som läkarna sa … så skulle jag aldrig ha kommit någonstans.
Dessutom lockade ett liv med färre resor. Hon ville vara där hennes son var. Han var viktigare än boxningen. Så hon blev proffs, i ett finskt stall.
– Jag kände mig ändå inte alls färdig när jag blev proffs och gick min första match. Men Ripa (Risto Meronen, Evas långvariga tränare reds. anm.) sa att om du väntar på den dagen du är färdig, så kommer det aldrig att hända. Och så slängde jag mig i det bara. Så gör jag, jag slänger mig in och så ser jag hur det går.
”Skulle ligga i sängen fortfarande”
Det gick bra för övrigt. Eva vann sin första match i proffsringen 2010. Efter det var hon obesegrad i över åtta år – tills hon tog nästa steg.
Samtidigt skrek kroppen åt henne att sluta.
– Skulle jag alls ha gjort som kroppen sa, så som smärtan sa, så som läkarna sa … så skulle jag aldrig ha kommit någonstans. Jag skulle ligga hemma i sängen fortfarande.
– Sist och slutligen var det bra att jag inte lyssnade. Fortfarande har jag ont. Men jag har klarat av att leva ett jättelyckligt liv. Och klarat av att göra en massa saker, uppleva en massa saker.
På frågan vilket ögonblick som får henne att le lite extra, var svaret – åtminstone lite – oväntat.
– Vi gjorde en cirkelträning med min kompis och vi hade bestämt att göra den ute. Det började störtregna och det regnade så mycket att människorna kunde simma på gatorna i Helsingfors. Men ingen av oss gav upp. Ingen pratade ett ord om regn. Vi gick ut i skogen och gjorde träningen.
– Det regnade så mycket då vi gjorde magmuskler och ryggmuskler på marken, att vi låg i vattenpölarna. Det åskade och det blixtrade. Sedan sprang vi därifrån. Det var så hemskt och det var så roligt, berättar Eva, samtidigt gapskrattande.
Skönt att vara bara Eva
2015 blev hon Finlands första världsmästare då hon knep WBC-bältet i Helsingfors av Natalia Vanesa del Valle Aguirre. Fortfarande är hon enda finländare som knipit det bältet.
Det riktigt stora steget kom tre år senare.
– Katie Taylor, 2018, Madison Square Garden. Boxningens Mecka – den stora platsen. Det var en match som sågs av typ 13 miljoner tv-tittare. Som tittade på damboxning. Och då om man ser tillbaka till att jag började som 15-åring i Lovisa, under en tid då damer knappt boxades ...
Hon förlorade den kampen. En match som gick i en viktklass högre än Wahlströms. Det gjorde ingenting. Hon hade vandrat ända dit.
Efter det blev det ännu en stor milstolpe. Huvudmatchen i Las Vegas i fjol, med ett matchkontrakt med legendariska Roy Jones juniors stall.
Tycker du att du har fått den credit du har förtjänat i Finland?
– Jag har varit jätteomtyckt i Finland. Men här förstår man sig inte på boxning på den nivån på det sättet. Att … jag får nog hemskt mycket mer uppmärksamhet i stora boxningsländer som Storbritannien eller USA. Där lyfts jag upp på ett helt annat sätt.
– Å andra sidan tycker jag det är jätteskönt att jag i Finland bara är ”allas Eva”, skrattar hon. Det är på något sätt skönt att vara bara Eva.
Och senast nu kan hon vara bara Eva.
Drömmer om ett smärtfritt liv
Men ”bara Eva” har ändå fullt upp, trots att hon tänker hålla sig borta från boxningen. Hon har sett det kortet. Nu vill hon uppleva annat.
Och det har hon redan börjat med. Utöver att hon i två veckor spenderat timmar varje dag med cirkusträningen, har hon väggklättrat och tränat Pole Dancing.
Utöver det ska det bli snowboarding, motocross, simning, andra vattensporter… listan är lång.
– Jag vill göra allt. Tidigare har jag inte kunnat. Alltid var det någonting man måste vara rädd för. Nu är det inte så stor grej. Så länge jag inte bryter nacken av mig.
Frågan är hur tiden räcker till. Utöver alla grenar som ska provas så ska det målas och jobbas ”en massa”. Vad hennes nästa stora satsning är vill hon inte gå in närmare på. Men stora projekt är på gång. Inom en snar framtid kan hon berätta mer säger hon finurligt.
Hennes nästa 20-åriga kapitel lär inte ska bli tråkigt utan boxningen. Men en stor dröm har hon som hon hoppas karriärslutet ska kunna lösa.
– Jag hoppas att vi fortfarande mår bra som familj, precis som vi gör nu. Att kroppen hänger med, säger hon och pausar. Främst av allt hoppas jag att jag någon dag skulle bli av med de här smärtorna som jag har nu. Att jag skulle bli av med dem nu när jag ger lov åt kroppen att småningom bli frisk. Det är någonting jag drömmer om.
Men just nu njuter hon av möjligheterna att göra allt. Av möjligheten att njuta av livet med familjen.
– Jag är tillfreds. Jag är väldigt tillfreds.
Och så tar hon några danssteg, ler brett, skrattar och dansar vidare ut ur salen.