Lösningen på den globala textilindustrins problem är inte att vi slutar köpa kläder, menar den finlandssvenska modeinfluencern Sandra Hagelstam, en av deltagarna i tv-programmet Blod, svett och t-tröjor. Den nya serien tar tittarna på en resa till Myanmar, där en stor del av dagens snabbmode produceras.
Genom att bli mer medvetna om våra klädval, kan vi västerländska konsumenter både bidra till en mer hållbar bransch, samtidigt som vårt eget förhållande till stil och mode i bästa fall får mer djup och glädje, menar influencern Sandra Hagelstam, en av Finlands främsta internationella påverkare inom mode.
Baksidan av klädproduktionen
I den nya tv-serien Blod, svett och t-tröjor, ser vi henne i en miljö som är motsatsen till de snygga gator i London eller modeveckor runt om i världen som syns i hennes kanaler. Svettig i ansiktet plockar hon bomull på en burmesisk åker i stekande hetta, spyfärdig och myggbiten saltar hon flådda koskinn i en stinkande läderfabrik fylld av giftiga ångor. Vi ser henne kämpa vid en symaskin i en av de hektiska fabriker som producerar de kläder som ligger som grund för hennes karriär.
– Jag tvekade inte en sekund då jag blev tillfrågad att delta i det här projektet. Jag har länge haft en önskan om att åka på en sådan här resa för att bättre förstå och kunna påverka hållbarhetsaspekten inom modebranchen. Det här kändes som ett konkret sätt att lyfta fram temat, berättar Hagelstam.
Tillsammans med tre andra unga finska modepåverkare åkte Hagelstam och filmteamet till Myanmar för att bekanta sig med produktionsprocessen bakom de kläder vi västerlänningar konsumerar – och för att ta reda på vad priset för snabbmode egentligen är.
Deltagarna med på fabriksgolvet
Själva programformatet är som en blandning mellan reality-teve och dokumentärt berättande – ett koncept som tillämpats också i andra länder. I den åttadelade serien får deltagarna vara med på fabriksgolvet och handgripligen testa på många av de arbetsmoment som ligger bakom de plagg vi är vana vid att köpa för en billig slant hos de stora klädkedjorna.
Det handlar om allt från att färga bomull och sortera plast för polyestertillverkning, till att behandla djurskinn för läderindustrin. Mellan arbetspassen intervjuar de arbetstagarna och bekantar sig med de lokala levnadsförhållandena.
Under seriens gång växer ångesten både hos deltagarna och tittarna. Arbetet är extremt tungt och omgivningen i bästa fall asketisk, i värsta fall livsfarlig. Lönerna är minimala.
Trots att det här är information som vi alla egentligen borde vara medvetna om, kryper sanningen närmare via de fyra deltagarnas prövanden.
“Jag är en del av problemet”
– Det var tufft både fysiskt och psykiskt, säger Hagelstam som är mest känd för sin blogg.
Det första blogginlägget skrev hon för tio år sen, som en ung modestuderande i London. Det som började som en visuell dagbok om hennes liv och framförallt hennes enorma samling av skor och kläder, blev snabbt ett framgångsrikt varumärke och har idag utvecklats till en egen webbplattform.
Hagelstam har samarbetat med de flesta stora modehusen i världen samt designat egna kollektioner. Hennes signaturstil är stilren och lyxig: sportiga raka linjer i kombination med klassiskt feminina detaljer.
– Det jobbigaste under resan var insikten om att jag själv är skyldig till att upprätthålla de oetiska och ohållbara strukturerna, genom min konsumtion och mina val.
Igenkänningen viktig
Kritiken om att det här är ytterligare ett programkoncept där västerländska välbärgade människor lajvar fattiga och utsatta en stund, bara för att sedan återvända till sitt privilegierade liv – en slags socialporr eller white savior -narrativ – tar Hagelstam med ro.
– Jag är glad att det var just Yle som producerade det här programmet, allt är gjort med stor integritet och respekt. Det gottas varken i vår inre gruppdynamik eller i de lokalas förhållanden.
Hagelstam menar att det finns en poäng med igenkänningsfaktorn, att det hela filtreras genom deltagarnas subjektiva upplevelser med dagboksvideon och ett ställvis bortskämt perspektiv.
– Att se hur en naiv finländare testar på de här jobben och kämpar och konstatera att det är sjukt tungt, kan ha en större effekt än att bara höra opersonliga siffror och statistik, menar hon.
Programdeltagarnas jobbiga upplevelser ter sig ändå som en mindre intressant förgrund och ingång i de frågeställningar som programserien egentligen vill – och lyckas – belysa.
I läderfabriken kliver ägaren ner i en ångande bassäng av giftiga syror och rör om med sina bara fötter. Hans hem är ett krypin på ett glest plankgolv rakt ovanför. Där ligger ett barn och sover.
Inga enkla lösningar
– De lokala arbetarna får det att se så lätt ut, men de jobbar väldigt hårt för en minimal lön och med stora hälsorisker och nästan ingen ledig tid. De mänskor vi träffade var både otroligt ödmjuka, men också väldigt stolta över det arbete de gör, säger Hagelstam.
Hon påminner om att textilindustrin, trots sina uppenbara problem och brister, också fört något gott med sig för lokalbefolkningen i Myanmar. Den förser framförallt kvinnor med jobb och ger dem möjlighet att försörja sina barn. Alternativet är ofta prostitution och ett liv på gatan.
– Lösningen är inte att vi slutar köpa kläder. Enligt nuvarande system är en stor del av mänskorna i Myanmar helt beroende av de jobb och inkomster som klädindustrin för med sig. Frågan är mångbottnad.
Hagelstam säger att unga vuxna i väst har vuxit upp med en konsumtionshysteri där shop till you drop varit ett mantra och den som har flest skor när hen dör vinner. Men idag är bilden av Sex and the city-kvinnan med en massa shoppingkassar dinglande i händerna förlegad. Den skam som förknippas med att shoppa på de stora klädkedjorna går snart att jämföra med flygskammen. Alla vet att det inte håller i längden. Att köpa second hand, hyra eller låna kläder blir allt mer trendigt.
– Men något måste man ha på sig i alla fall. Modebranschens stora utmaning är att bli bättre på att följa upp hela produktionskedjan. Hur kan vi garantera att de kläder vi marknadsför inte kostar en annan mänska hälsan eller livet?
Prislappen avgör inte plaggets värde
Reaktionerna på programmet har enligt Hagelstam varit övervägande positiva. En del tittare har varit förvånade över ett hurdant liv hon som influencer lever i London – i programmet berättar hon att hon använder tusentals euro i månaden på kläder. Hon sticker inte under stol med att hon själv har haft ett problematiskt förhållande till kläder.
– Som influencer är det svårt att inte överkonsumera, eftersom en del av jobbet är att pröva olika produkter. Men shopping kan och får inte fungera som en quick fix för att få upp adrenalinnivån. Var och en av oss har ett ansvar.
Tidigare brukade hon trösta sig själv med tanken om att de dyrare märkeskläder hon använder kanske har producerats i “bättre” förhållanden. Nu vet hon att priset på varan inte garanterar en etisk produktion. Materialet för ett par dyra italienska läderskor och deras billiga kopior kan ha samma ursprung.
– TIll exempel lädret från fabriken vi bekantade oss med säljs till Europa. En lapp där det står “made in Italy” berättar inte varifrån lädret ursprungligen kommer, utan endast att produkten har sytts ihop i Italien, förklarar Hagelstam.
Ett nytt sätt att tala om kläder
Hagelstam tänker inte sluta njuta av och prata om kläder och skor. Det är heller ingen hemlighet att det finns mycket pengar inom branschen.
– Om jag inte gör de här samarbetena är det bara nån annan som tar min plats. Men med den kunskap jag har fått i och med programmet kan jag vara med och påverka branschens riktning inifrån, mot ett mer ansvarsfullt håll. Det som syns på instagram är en mycket liten del av mitt jobb.
Istället för att gå omkring med ett konstant dåligt samvete, kan ett mer eftertänksamt sätt att förhålla sig till kläder vara både inspirerande och givande, menar hon. De vardagliga klädvalen får större betydelse och mening.
Hagelstam har alltså styrt om kursen på sin egen karriär. Hon säger att hon medvetet har ändrat sitt sätt att tala om mode och kläder i sina kanaler.
– Jag kan helt enkelt inte längre uppmuntra mina följare att klicka hem allt eller beställa ett par skor i alla olika färger. Jag talar inte längre om säsongens “must haves”. Istället vill jag upplysa läsarna om vad som finns och ge dem en bakgrund, så att de kan fatta sina beslut baserat på så mycket information som möjligt.
Hon berättar att hon diskuterat med alla sina samarbetsparter om sitt deltagande i dokumentärserien och informerat dem om vad det innebär för henne i fortsättningen.
– Jag sa jag vill ha ett större hållbarhetsperspektiv i mina samarbeten och att de antingen kan vara med på det eller sluta jobba med mig. Inte ett enda brand tackade nej. Vi vill alla arbeta för bättre förhållanden genom hela tillverkningskedjan, inte bara för att det är trendigt utan för att det är livsviktigt.
Programmet Blod, svett och t-tröjor går att se på Yle Arenan.