Av allt att döma kommer vi att tvingas leva med restriktioner i samhället i mer än några få veckor. Brittiska forskare påpekar att situationen kan hålla i sig länge och den strategi Finland har valt för att tackla smittan utgår också från detsamma.
Ny forskning kring hur man borde stoppa coronaviruset fick nyligen Storbritannien att göra en helomvändning i den här frågan, enligt uppgifter i flera medier.
Det handlar om en rapport som forskare vid Imperial College London har tagit fram.
Rapporten har fått erkänsla över hela världen. Den anses allmänt vara den bästa bedömning vi har för tillfället, helt enkelt.
Först gick Stobritannien in för flockimmunitet. Idén var att låta en mycket stor del av befolkningen bli smittade och tillfriskna.
Då blir många immuna mot viruset i åtminstone en viss tid framöver. Det skyddar sedan också sådana personer som inte har smittats.
Men om man inte begränsar spridningen så skulle uppskattningsvis 80 procent av befolkningen få viruset, enligt rapporten. Då skulle väldigt många bli allvarligt sjuka samtidigt och behöva sjukhusvård.
Intensivvården har inte kapacitet att vårda så stora mängder patienter på så kort tid – inte i Storbritannien, inte i Finland och inte i andra länder heller.
I ett sådant här scenario skulle uppskattningsvis 510 000 britter mista livet, uppskattar forskarna.
Därför menar de att en bättre metod är att införa stränga restriktioner som siktar på att öka den sociala distanseringen.
Fenomenet kallas alltså för social distansering men det är egentligen ett lite dåligt begrepp för det handlar om att hålla tillräckliga fysiska avstånd – inte sociala avstånd. Vi kan nog upprätthålla våra sociala kontakter, till exempel på distans.
Nu har till exempel Storbritannien och de nordiska länderna gått in för att hålla avstånden. Målet är att minska kontakterna mellan de som är smittade och de som inte är smittade, för att på det sättet minimera överföringen av smittan.
Stränga restriktioner krävs
Följande grafik, som bygger på information i den brittiska forskningsrapporten, visar att ju mer restriktioner man inför, desto bättre klarar sjukvården av att vårda dem som blir allvarligt sjuka av det nya coronaviruset, och insjuknar i covid-19.
Ännu fler samtidiga restriktioner än det här – till exempel omfattande social distansering (75 procent färre sociala kontakter) hos personer i alla åldrar, i kombination med stängda skolor och universitet – kan dra ned antalet fall dramatiskt.
Minskningen kan då bli så stor att sjukvården borde kunna klara av att vårda alla allvarliga coronafall.
Sjukvården behöver också jobba på att utöka sin kapacitet att ta emot patienter som är smittade med coronaviruset. Det sker nu över hela världen.
Samtidigt har ändå statsepidemiolog Anders Tegnell i Sverige varit kritisk till den brittiska forskningsrapporten.
Han menar att den är för försiktig i sin beräkningar på hur stort mörkertal det finns – alltså hur många smittade man inte känner till. Det innebär att den kan överskatta hur många som kan komma att behöva intensivvård.
Rapporten är skriven av ett helt team forskare under ledning av professor Neil Ferguson. Han fick själv den här veckan symptom som tydde på coronasmitta: feber och hosta.
– Jag testades i egenskap av en person som är viktig för Storbritanniens åtgärder mot coronaviruset. Testresultatet var positivt. Det är en konstig känsla att bli infekterad av det virus man gör beräkningar kring. Jag känner mig fortfarande dålig men är inte längre i uselt skick, skrev han på Twitter på torsdagen.
Inget slut i sikte än
Forskarna beräknar att flera perioder av stränga restriktioner kan bli nödvändiga under de kommande 1,5 åren för att hålla nere antalet coronafall.
Även om uträkningarna är specifikt för Storbritannien så gäller samma fenomen också andra länder – till exempel Finland.
I grafiken här nedan kan du se hurdan betydelse perioder av restriktioner och social distansering kan ha på antalet fall i intensivvård varje vecka.
Coronaviruset riskerar att komma tillbaka gång på gång och kan då bekämpas med hjälp av stränga restriktioner.
Det kan bli aktuellt ända tills det finns ett vaccin eller tills uppskattningsvis 60 procent av befolkningen har varit sjuka så att flockimmunitet uppstår.
Det bedöms allmänt att det kommer att räcka minst 12–18 månader innan det finns ett vaccin på marknaden.
– Att viruset kommer tillbaka flera gånger är ett scenario som är möjligt. Och speciellt troligt är det om man strävar efter att helt stoppa smittspridningen, menar direktör Mika Salminen på Institutet för hälsa och välfärd THL.
Viruset finns nu överallt i världen
Salminen tillägger att coronasmittan sprids genom befolkningen och vid det här laget är det omöjligt att få bort viruset från världen.
– Det är på riktigt omöjligt för det finns överallt. Låt oss leka att vi sätter alla invånare i en låda och så sitter vi där i tre månader tills virusets spridning stoppas och ingen i lådan infekteras. Sedan när vi kommer fram igen så kommer viruset ändå någonstans ifrån, förr eller senare, på nytt. Då har vi samma situation igen.
Mika Salminen påpekar att det alltså är det som den brittiska rapporten visar.
Där står det till exempel att fastän erfarenheten från Kina och Sydkorea är att man till och med kan stoppa spridningen på kort sikt, så återstår det att se om det faktiskt är möjligt på lång sikt.
Om man låter fler bli sjuka och tillräckligt många blir smittade och tillräckligt många därmed blir immuna så är risken för ett återfall i ett visst land mindre.
– Men det är ändå svårt att förutsäga exakt hur det kommer att gå, säger Salminen.
Vad händer i framtiden?
Finlandssvensken Jens Finnäs som bor i Sverige och är en van tolkare av data säger att han nu försöker förstå hur livet kommer att se ut i en värld med coronavirus.
Han har också tittat närmare på den aktuella rapporten.
– Vi fokuserar just nu mycket på hur vi ska klara den första sjukdomsvågen under våren, men vad händer sen? Vi kan behöva leva med viruset i minst ett och ett halvt år, säger han.
Finnäs säger att det hur som helst står klart att vi står inför ett stort socialt experiment.
– Så här långa och omfattande isoleringsåtgärder har aldrig tidigare genomförts och vi vet inte vad det kommer göra med ekonomin eller med våra psyken.
Han tillägger att de brittiska forskarna försöker uppskatta vad som skulle krävas för att hantera coronasmittan ur ett strikt vårdperspektiv, men att de är tydliga med att man inte vet om åtgärderna är realistiska.
Vad innebär det här för hur man som medborgare borde förhålla sig, tycker du?
– Vi bör vara beredda på att ställa om våra liv inte bara några veckor utan under minst ett år framåt. Vi behöver kanske inte vara inlåsta som nu under hela den tiden, men vi kommer inte ha samma rutiner som vi är vana med gällande socialt umgänge och resande.
Han säger att han själv har svårt att förhålla sig till den osäkerheten.
– I vilken grad kommer mina barn att få träffa sina mor- och farföräldrar? Kommer jag, som bor i Stockholm, kunna hälsa på familjen hemma i Finland? Vad händer med våra jobb?
Jens Finnäs säger att vi kan ana att solidariteten i samhället kommer prövas i takt med att tristessen, arbetslösheten och konkurserna ökar.
– Hur mycket är vi som samhälle beredda att offra för att rädda liv inom riskgrupperna, frågar han sig.
Viruset förändras
Samtidigt som det verkar troligt att viruset kan komma tillbaka efter den första vågen så är det svårt att veta hur det kommer att utvecklas.
Det beror på hur det muteras.
Spanska sjukan, som slog till mellan år 1918 och 1920, hade till exempel en andra och tredje våg som var mycket dödligare än den första.
Virus har ingen vilja i sig och ingen strategi. De driver bara omkring och tar den form som råkar ge mest genomslag i populationen.
Men tendensen på lång sikt är nog att de blir mer återhållsamma och mindre farliga.