I Latinamerika måste man i likhet med andra världsdelar vidta drastiska åtgärder i kampen mot coronaviruset. I vissa områden är fattigdomen redan nu svår att bemästra.
Fattigdomen är en mycket försvårande faktor i krislägen och det finns en del samhällsstrukturer som gör läget extremt svår.
Smittobekämpningen stramar åt vardagen allra värst för de miljontals fattiga. Politikerna i Latinamerika måste ta ställning till svåra frågor då det gäller restriktioner och isoleringsåtgärder.
Också belastningen på den bräckliga sjukvården är omfattande.
Det finns områden och bostadsstrukturer där sjukdomar sprider sig snabbt. Till exempel Brasilien är ett utsatt land. Rio de Janeiro är känt för sina favelor - det vill säga ytterst fattiga bostadsområden i utkanterna av staden.
Statens roll?
– Europa, Asien och USA ligger nu lite före. Viruset har inte ännu brett ut sig över Latinamerika lika mycket, säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik vid Helsingfors universitet.
Enligt honom är till exempel statliga stöd - antingen till fattiga människor eller till företag - på diskussionsstadiet.
Socialskyddet i Latinamerika avviker kraftigt från det som finns i Europa - och det varierar mellan de olika länderna.
– Speciellt i Argentina pågår en diskussion om socialpolitik. Där finns det nu en regering som vill satsa på olika stödformer för medborgarna. Där har man under de senaste åren aktivt diskuterat någon form av basinkomst eller medborgarlön, säger Teivainen.
Teivainen säger att frågorna just nu är de samma som i Europa: Hur ska man kunna underlätta skuldsättning och betalningar av olika skatter och avgifter?
– Den här krisen pekar på betydelsen av ett förnyat socialskydd. Problemet är att det inte finns pengar att ta till. Dessutom slår den här krisen till så snabbt och hårt nu att någon heltäckande socialskyddsreform inte går att genomföra just nu.
– Nu handlar det snarast om riktade åtgärder och stöd av olika slag. Det behövs traditionell fattighjälp, och olika slags stöd till företag.
Pensionärer får sina pensioner
– I bland annat Brasilien och Argentina finns det många pensionärer, och en del av dem får en relativt bra pension, säger Teivainen.
Det här betyder att den här krisen inte ekonomiskt har slagit lika hårt mot pensionstagare som mot dem som har jobbat i branscher med oregelbundet arbete eller personer som inte har fått en månadslön.
Oro och desperation leder ofta till brottslighet
Teivainen konstaterar att speciellt frilansarbetare, restaurangarbetare och anställda i servicebranschen nu lider svårt av utebliven lön.
– De som nu blir utan lön saknar pengar helt och hållet. Det finns inget socialskydd som kan hjälpa upp läget, och då blir oron och desperationen stor.
Oroligheterna kan leda till en kravaller och brottsvågor.
– Och det är något som också medelklassen och de som har det bättre ställt oroar sig över, konstaterar professor Teivainen.