Jeanette Öhman läser Ottessa Moshfeghs roman Ett år av vila och avkoppling och inser att medelklassen är för trött för att fatta att den är grundlurad av prestationssamhället och konsumtionskulturen.
Lösningen ligger snarare i passivitet och återhållsamhet, inte i konsumtion och effektivitet.
Jag har skrivit blogg i femton år och så gott som varje dag får jag hålla mig från att inte blogga om hur trött jag är.
Det finns ingenting så ointressant som att läsa om andras trötthet, alla är nämligen trötta. Hela tiden.
Det värsta är att orkeslösheten bara eskalerar. Kombinationen av prestationskulturen, sociala medier och 24-timmarssamhället där allt är tillgängligt hela tiden tröttar ut oss.
En av USA:s mest omtalade böcker i år är en roman om en ung kvinna som genom självmedicinering sover bort ett helt år.
I Ottessa Moshfeghs roman Ett år av vila och avkoppling är den namnlösa huvudpersonen vacker, smal, rik och blasé. Hennes mycket äldre före detta pojkvän dyker bara upp när han vill ligga och hon gillar inte sin enda väninna.
Hennes föräldrar är döda. Den ena i cancer, den andra genom självmord och huvudpersonen väljer likgiltighet framom att sörja.
Med hjälp av sin skrupellösa och framförallt glömska psykolog experimenterar huvudpersonen med olika kombinationer av receptbelagda sömntabletter.
Vissa får henne att gå i sömnen, andra gör att hon försjunker i en drömlös dvala. Det är just medvetslösheten hon vill uppnå.
I början av historien sover huvudpersonen långa nätter och ibland på sitt jobb i ett konstgalleri.
I vaket tillstånd är hon trumpen och cynisk och när hon får sparken (för att hon tar långa tupplurar under arbetsdagen) lämnar hon enbart sin Manhattanvåning för att köpa två stora muggar kaffe i kvarterskiosken och för att fylla på sitt förråd av tabletter.
Hennes enda vän hälsar envist på i lägenheten trots det svala bemötande hon får. Till slut ger väninnan ändå upp och huvudpersonen kan helhjärtat fokusera på sitt sovprojekt.
De sista månaderna lyckas hon utveckla en perfekt mix av tabletterna som gör att hon sover i tredagarssjok och bara stiger upp för att äta, dricka och röra på sig lite.
Det låter kanske som en tråkig och tragisk berättelse, men det finns något kittlande i att tacka nej till samtidens produktiviteskult där varje persons värde är lika med det hen presterar och visar upp på sociala medier.
Idag är det nästan en anarkistisk handling att välja bort tillgängligheten och prestationen. Att inte vara anträffbar och synlig är någonting som bara självförsörjande kufar ute i skogen och elallergiker sysslar med.
Ett år av vila och avkoppling utspelar sig på Manhattan åren 2000-2001, en tidsperiod när de flesta hade mobiltelefoner, men ingen ännu hade hört talas om smarttelefoner och sociala medier.
Hur välskriven och full av underbar mörk humor romanen än är, hade den knappast blivit lika uppmärksammad om den kom ut för tjugo år sedan.
Klart att livet kunde vara jobbigt och vi var trötta också då, men i uppmärksamhetsekonomin där vi ständigt lever med ett behov att snegla på våra telefoner uppfattas ett liv utan tydliga resultat som ett misslyckande.
Att vi förväntas vara aktiva varje vaken stund är inte bara en känsla.
År 2019 förde Världshälsoorganisationen utbrändhet in på sin lista över olika medicinska diagnoser (ICD).
I en intervju på Svenska Yle säger stressläkaren Markus Sundblom att vi lever i ett alldeles för hektiskt samhälle som sällan ger utrymme för paus och återhämtning.
Vår ständiga uppkoppling och vårt multitaskande är påfrestande för hjärnan.
Ändå förväntas vi hela tiden bli bättre, snyggare, mer framgångsrika på jobbet, mer vältränade och lyckligare – åtminstone på bild.
Huvudpersonen i romanen har ingen publik och behöver ingen bekräftelse.
Hon drar sig undan verkligheten utanför och organiserar sitt liv så alla räkningar ligger på autogiro, tvätten hämtas upp en gång i veckan, beställer matleveranser och köper alla begagnade VHS-filmer med Whoopi Goldberg som hon kan hitta.
Målet är att bli onåbar både fysiskt och psykiskt.
I samtiden bekräftar vi vår existens genom konsumtion. Vi shoppar oss lyckliga och till synes lyckade. Den klimatmedvetna och moderna konsumenten vet ändå att lösningen inte ligger i varor, utan i tjänster.
Hen köper självhjälp i form av samtalsterapi, lifecoaching, personlig träning, mindfullness, meditation eller någon annan fortlöpande tjänst. Att komma loss från stressen och ångesten som det kapitalistiska systemet skapat blir en (dyr) prestation i sig.
Huvudpersonen i Ett år av vila och avkoppling gör raka motsatsen. Hon bara lägger sig ner och sover.
Och när hon är klar med sin ettåriga dvala har hon lyckats. Hon går ut på Manhattan som en ny människa. Hon är en del av ett sammanhang, känner solljuset i ansiktet och matar ekorrarna i parken.
Hon har blivit en bättre person utan att anstränga sig det minsta. Hon har fuskat sig till harmoni.
Ur dagens perspektiv är det både fascinerande och lite provocerande att lösningen är så passiv. Det gör också att romanen blir en sorts sömnpornografi. En åtråvärd fantasi som är långt från vår egen verklighet.
För vem ska ta hand om jobbet, träningen, barnen och Instagram medan vi vilar?
Jeanette Öhman är frilansjournalist och författare.
*Den här texten skrevs innan coronapandemin.