Hur ser undantagstillvaron ut i Finland? Skiljer den sig visuellt från den "vanliga" vardagen? I ett stort fotoprojekt dokumenterar drygt 160 fotografer livet under undantagsläget. Resultatet hittills är poetiska fragment av barnfamiljskaos eller meditativ tystnad hemma.
Kring 160 fotografer bidrar till projektet Poikkeustila 2020 med minst en bild per dag under hela tiden som beredskapslagen är i kraft.
Fotografen Niklas Sandström fick höra om projektet via en kollega och tände genast på idén.
- Det som intresserade mig som fotograf var hur världen kommer att se ut visuellt, hur kan man dokumentera det på ett intressant sätt, säger Sandström som bor och arbetar i centrala Helsingfors.
- Vanligtvis jobbar man ganska ensam som fotograf så tanken om en kollektiv grej där man tillsammans ur så många synvinklar som möjligt dokumenterar den exceptionella tiden lät intressant. Och då tänkte jag genast på lång sikt - hur det här allt ser ut om hundra år.
Allt är sig likt, i stort sett
Av alla de hundratals bilderna som blir till publiceras ett litet urval varje vecka på projektets webbplats och Instagramkonto. Mångfalden av motiv är inte hisnande stor och bilderna liknar varandra. Scener ur hem, familjer eller unga vuxna, bilder på mat eller kylskåp, nya workoutmetoder och -situationer. Poetiska och estetiska fragment.
Sandström säger att hans lilla enrummare inte är mycket att utnyttja i dokumentärt syfte.
- Sanningen är den att det inte är så jättemycket som har förändrats, bortsett från att caféer och restauranger är stängda. Jag brukar gå eller cykla mycket utomhus och det är också så mina bilder kommer till. Jag har märkt att det rör sig massor av människor överallt. Jag hade tänkt att det här hela stället skulle vara en spökstad, säger Sandström.
Nödvändigt projekt
Projektet drogs igång av förläggaren Hannamari Shakya så gott som genast när beredskapslagen togs i bruk den 18 mars. Varje vecka väljer en inbjuden kurator ut ett antal bilder enligt egen smak och tycke.
Riitta Raatikainen forskar i visuell kultur och kuraterade urvalet av bilder under projektets andra vecka.
- Att dokumentera undantagsomständigheter i realtid kan inte göras på förhand eller i efterskott, det måste göras när man är mitt i situationen, även om man aldrig just då kan gestalta vad det handlar om och hur det utfaller ur ett världshistoriskt perspektiv, säger Raatikainen.
- Projektet har varit oundvikligt. Det som sker nu dokumenteras ju i olika omfattning överallt, i hemmen för man coronadagbok och också på arbetsplatser sparar man minnen av det som sker just nu, säger Raatikainen.
Raatikainen ser projektet helt klart som dokumentärt framom konstnärligt, men också avvikande i genren eftersom fotograferna i större grad än normalt har tvingats vända blicken inåt.
- Jag har i mitt urval velat lyfta fram det som känns typiskt, det som upprepas ofta, men också mångfalden i den mån materialet tillåter, säger Raatikainen.
- I det här skedet då fotograferna, liksom de flesta andra, har tvingats isolera sig hemma, berättar bilderna mer om deras egen hemmavardag än om det som sker runt omkring i samhället.
Det onormala blir normalt
För fotografen Linda Varoma har projektet varit en teknisk utmaning eftersom hon har använt sig av en polaroidkamera för sitt arbete.
- De två första veckorna var ett enda trevande. Bilderna har varit mörka, lite oskarpa och skumma men samtidigt tycker jag att det passar ganska bra med temat. Att vänja sig vid den nya vardagen och lära sig den nya kameratekniken har för mig gått hand i hand, säger Varoma.
För Varoma har kalendern inte tömts utan hon har haft fullt upp med arbete trots coronaepidemin. Med barn hemma har det varit utmanande att fokusera på fotoprojektet och arbetsuppdrag.
- Att försöka göra sitt och fortsätta arbeta och så har man ändå det här kaoset här inne, säger Varoma.
