I september 2019 utkom boken 7 +7. Brev i en orolig tid där författarna Juha Itkonen och Kjell Westö skrev brev till varandra från hösten 2017 till våren 2019. Brev som handlade om privatlivets vedermödor, glädjeämnen och tillkortakommanden med dagsaktuella samhällspolitiska ämnen och frågor som berör författarskapets villkor. Nu, våren 2020, fortsätter de korrespondensen i varsitt fristående brev. Först ut är Juha Itkonen.
Hej Kjell,
vi skulle ju inte skriva till varandra mer. Tanken var att vi skulle resa till Mariehamn i slutet av mars för att prata om vår bok och fira slutet på vårt gemensamma projekt.
Men det blev inte så. Det blev ingen resa till Åland, allt annat ströks också ur våra kalendrar, på en sekund förändrades hela livet och här är vi nu, i ett undantagstillstånd – i samma situation som så gott som alla andra på denna planet. Viruset tvingar oss bort från varandra, men på samma gång förenar det oss också på ett förunderligt sätt.
Brev i en orolig tid. Du gav vår bok en titel som jag fortfarande tycker är bra. Men nu känns den direkt skrämmande. Även om det finns mycket oro i våra brev så trodde vi i alla fall att vi var trygga på kort sikt.
Klimatförändringen skulle kanske komma att försätta världen ur kurs, men det skulle ske någon gång i framtiden, vi skulle hinna förbereda oss på det på något sätt. Vem hade trott att hela tillvaron skulle vara såhär orolig bara ett halvt år efter att vår bok kom ut?
Det har gått ungefär ett år sedan mitt sista brev till dig. Jag började skriva på det i ett flygplan på väg över Atlanten. Jag gjorde en avstickare till Los Angeles som om det var den mest naturliga sak i världen – även om jag hade en del klimatångest reflekterade jag inte särdeles mycket över att det skulle kunna innebära begräsningar i min egen rörlighet.
Nu känns också det märkligt. Hur kunde jag vara så aningslös? Hur kunde jag betrakta Los Angeles som en självklarhet?
Från Los Angeles återvände jag till Vessö i Borgå för lite vårarbete. Här är jag också nu, det är vår igen, och eftersom hela familjen har installerat sig här tills vidare har vårarbetena gått riktigt smidigt. Nu har vi gott om tid för det. Att arbeta ute i naturen har gett ro åt sinnet och ibland har vi till och med lyckats glömma bort hela coronan.
Vi har bränt vass och spritt ut kalk. Häcken är klippt, alla kvistar är bortplockade och löven har vi krattat in under buskarna. Nyss kom det också en lastbil med ett rejält lass mylla. Men samtidigt känns det också lite obehagligt att vi är ute i så här god tid, i förtid – redan i början av april kändes det som om vi skulle kunna börja sätta potatis. Men vintern kom ju aldrig.
Vi kom hit strax efter att det hade utlysts undantagstillstånd. Efter några dagar i Helsingfors insåg vi att det var omöjligt att kombinera distansundervisning, distansdagis och distansjobb. Vi hade tänkt tillbringa en långhelg på landet och att sedan åka tillbaka till stan. Men vi kom snart underfund med att vi egentligen inte hade någon anledning att åka tillbaka. Tvärtom.
I Helsingfors kan vi inte bränna vass. Vi skulle inte kunna gå ut på gården med tvillingarna eftersom det är svårt att övervaka att barnen inte slickar på spadarna i sandlådan, och det är svårt att hålla avstånd till såväl barn som till andra föräldrar.
Jag tror att det är bäst för samhället att vi stannar kvar här ute, i samma sjukhusdistrikt och i samma virusområde. Men samtidigt bär jag på en viss skuldkänsla, i synnerhet när jag läser om barnfamiljer och svårigheten med social distansering i trångbodda lägenheter. Då skäms jag nästan över att vara här.
Å andra sidan: vi är en stor familj. Och även om himlen ofta är bländande blå, fåglarna kvittrar och påskliljorna tränger upp ur blomrabatterna, har vi inte tid att slå dank och beundra naturens skönhet. Också här lever vi i undantagstillstånd, som ibland känns som ett slags överlevnadsmood.
I offentligheten framställs barnfamiljelivet ofta som en enda mörk malström, och jag har medvetet försökt fokusera på de ljusa sidorna när jag talat och skrivit om en barnfamiljs vardag. De ljusa stunderna är trots allt så klara och rena, och varje dag finns också dessa stunder.
Jag får energi av tvååringarnas leenden och kramar. Det är skoj att sparka fotboll på gården med nioåringen och att spela Velvet Underground i ladan om kvällarna tillsammans med tonåringen. Nu i karantänstider har killen av någon underlig anledning börjat lyssna på gammal och i mitt tycke bra musik.
Jag är privilegierad, givetvis, men som pappa i en storfamilj är jag också för första gången betänksam över hur vi ska bära oss åt för att klara oss igenom allt detta. Aldrig tidigare har det känts som så mycket med fyra barn.
Mitt största problem är distansundervisningen. Jag har kanske förhållit mig alltför lättsinnigt till mina barns skolgång, och sanningen är att jag fram till nu inte brytt mig särskilt mycket. Jag försvarar mig med att jag alltid haft stor respekt för barnens lärare. Detsamma gäller givetvis också för dagispersonalen.
Jag älskar den finländska småbarnspedagogiken. Jag älskar den finländska skolan. Jag har stora svårigheter att klara mig utan dem.
Skolväsendet fungerar givetvis nu också, och på ett beundransvärt bra sätt. Situationen är ny för lärarna också, och de verkar göra sitt yttersta.
Frågan är bara om jag gör det. Borde jag göra mitt bästa?
Distansundervisning betyder inte hemundervisning, det har man gjort klart för oss. Samtidigt är det också klart att en nioåring inte kan klara av alla uppgifter utan föräldrarnas hjälp.
Skoluppgifterna utgår från den nya läroplanen, de bygger på undersökande aktiviteter och kräver att barnen tar egna initiativ. Att göra och lämna in uppgifterna kräver datatekniska kunskaper som vi försöker lära oss tillsammans.
Varje morgon plingar Google Classrom till i min telefon och nya uppgifter trillar in. Det känns övermäktigt eftersom vi inte hunnit klara av alla de tidigare ännu. Efter den första veckan med distansundervisning var nioåringens lista med ogjorda hemuppgifter lika lång som en A4:a.
Man borde vara mer effektiv. Man borde vara strängare och mer systematisk, hålla fast vid lektionstider, lunchtider och gymnastikpauser. Men hur i hela friden skall jag lyckas med det när jag har fler barn än denna nioåring?
Samtidigt som hans skoldag är i full gång pågår distansdagis för tvååringarna och distanshögstadium för åttondeklassaren. Hur skall jag lyckas skapa en fungerande och åldersanpassad läromiljö där åldersspannet är så stort och de har så olika aktiviteter? Är det ens möjligt?
För att lyckas skulle det krävas en orubblig och systematisk planering, och systematik har aldrig varit min starka sida, utom vad beträffar mina litterära projekt. Jag är ingen excel-människa. Mina saker är inte i någon ordning, och det verkar som om mina barn ärvt mina dåliga vanor.
På sociala medier ser jag olika uppdateringar med exemplariska scheman på stora skrivtavlor och syskon som undervisar varandra i gott samförstånd, och jag skulle bara vilja skrika. Posera inte för helvete! Men kanske dessa föräldrar inte poserar. Kanske de har det sådär på riktigt.
För att hjälpa mig själv och min familj har jag försökt fundera på vad som är speciellt svårt för mig i den här situationen. Är det det att jag är van vid att lyckas med det jag gör, eller åtminstone klara av det jag föresätter mig?
I en familj med fyra barn tvingas man i vilket fall som helst acceptera att man gör det mesta med vänster hand. Det som är nytt för mig är att en del saker helt enkelt inte blir gjorda.
Jag var bra i skolan. I distansskola är jag dålig. Jag får inga goda resultat med måttliga insatser, utan dåliga resultat trots, tycker jag, stor möda.
Det perspektiv jag valt här är symptomatiskt. Jag skriver om mina barns skolgång som om det var mig det handlade om. Och det är väl just där skon klämmer, att jag blivit tvungen att ta ansvar för barnens skolgång och samtidigt ge avkall på mitt eget arbete – jag har på sätt och vis processat och accepterat detta faktum, men en del av mig, antagligen mitt ego, stretar emot.
Helvete också, den här våren skulle ju se helt annorlunda ut! Äntligen skulle jag börja skriva skönlitterärt, i februari kändes det redan som om jag hade kommit in i min roman.
Vid sidan av en del tidigare överenskomna uppträdanden skulle jag ha kommit igång bra med skrivandet, effektivt och njutningsfullt.
Och Åland. Tänk vad trevligt det skulle ha varit. I Mariehamn skulle jag ha varit författare, njutit av uppmärksamheten och diskussionerna och samvaron med kolleger.
Istället är jag här och drar galonbyxor över sprattlande ben. Jag fyller kylskåpet, diskar kastruller, försöker få mina barn att göra sina läxor någotsånär regelbundet i alla fall, och min fru sitter i ladan och har videosamtal från nio till fem. Inget fel med det, så måste hon göra. Hon är den enda av oss som har månadslön, vilket blir mycket konkret i tider som dessa.
Å andra sidan skulle jag ju inte heller vilja göra som hon. Vad vill jag egentligen?
Antagligen bara att allt skulle vara som det var för några veckor sedan, helt vanligt. Med andra ord vill jag det som jag tror att de flesta andra också vill, med undantag för några enstaka coronacocooners som funnit sig väl tillrätta i denna eremittillvaro. Jag misstänker dock att också deras iver att arrangera om i sina bokhyllor kommer att mattas av ju längre detta undantagstillstånd varar.
Förut kändes inte det helt vanliga särdeles speciellt. Nu kan man uppskatta det. Är det verkligen så att man måste förlora något för att förstå att värdesätta det?
Vad får man klaga över i detta undantagstillstånd? Vad får man känna ångest över? Vilka plågor är det ens värt att nämna när vi står inför frågor om liv och död? Om så inte var fallet skulle man givetvis inte ha tagit till såhär drastiska åtgärder globalt.
Jag försöker hela tiden sätta saker och ting i perspektiv. Så länge mina största problem är av den här kalibern, så länge viruset inte har slagit till med full kraft i min närmaste krets för att inte tala om min familj, är allt givetvis mycket bra. Jag söker tröst i de till synes tillförlitliga källor som säger att coronan i all sin förskräcklighet verkar vara mild och nåderik mot barnen.
Om så inte var fallet skulle det vara svårt att hålla rädslan stången. Båda tvillingarna började sina liv i kuvös. Jag vet hur det är att stå vid sidan om och se när lungorna inte fungerar. Nu är tvillingarna tack och lov snart tre år gamla och betydligt starkare, men tanken på andnöd skrämmer mig, och inte enbart med tanke på dem. Dödsrisken är reell, och i jämförelse med den är övriga bekymmer lätta att avfärda som marginella.
Men trots det är också de reella. Den ångest som distansundervisningen skapar är verkligen inget lyxproblem, trots att den bleknar i jämförelse med frågor om liv och död.
Om och när skolorna och daghemmen öppnar, vilket antagligen blir först efter sommarlovet (alternativet att de fortsättningsvis skulle vara stängda också under hösten vågar jag inte ens tänka på), kommer hundratusentals finländska familjer, både barn och föräldrar, att stå inför ett stort och omfattande människotest som kommer att pågå länge.
I stället för professionell undervisning och en ordentlig undervisningsmiljö har min nioåring läroböckerna på köksbordet och en spänd och okunnig förälder till lärare som blir stressad av sin egen inkompetens och de egna sysslor han inte hunnit göra. Inte att undra på att han har svårigheter.
Och är det att undra på att också jag har svårigheter? Det vore väl snarare underligt om jag inte skulle känna någon ångest alls över min bristande arbetsförmåga, som givetvis också tynger mig rent ekonomiskt.
När vårens uppträdanden ställdes in försvann också de arvoden som hörde ihop med dem. Och ju längre framåt i tiden jag är tvungen att skjuta på mitt romanskrivande, desto längre bort förskjuts de möjliga inkomster som är kopplade till den kommande romanen. Att vara fri författare är knappast lättare efter att pandemin lättat, vid det laget har väl bokhandlarna tvingats sätta lapp på luckan.
De här problemen är verkliga. Förvisso mina problem, men trots det inte på något sätt atypiska. Jag tror nog att jag kommer att klara mig igenom dem.
Men tänk om jag var en företagare som nyss tagit ett stort lån för att öppna en ny restaurang? Eller om jag befann mig mitt i en personlig kris, om jag höll på att skilja mig, till exempel? Eller om jag skulle ha alkoholproblem och mitt bankkonto var på minus redan sedan tidigare, om jag inte hade något arbete och inga förutsättningar att få jobb, om inkassobrev skulle droppa in genom min brevlucka – och då inte bara på grund av min egen försumlighet.
Så har många föräldrar det mitt i undantagstillståndet. Hur skulle jag klara av distansskolan då? Hur skulle stämningen vara hemma hos oss då? Också i dag är stämningen stundvis rätt spänd.
Det är också en klassfråga. Den hårt kämpande medelklassen klarar säkert av att ta hand om hus och hem och barnen så att de inte får några större men av två månaders distansundervisning. Men hur går det med de barn som ingen orkar hjälpa därhemma och som i värsta fall blir utan mat?
Hittills har coronan tagit livet av rätt få. Få har också insjuknat. Men redan nu har coronan slängt ut var och en av oss på djupt vatten, vi har landat djupare i våra egna liv och i våra livssituationer. Livssituationer som är en blandning av medvetna val och slumpen.
Familjer som stängt in sig i sina hem är än mer familjecentrerade. De ensamma är än mer ensamma, så föreställer jag mig det i alla fall. Såsom Pentti Saarikoski skrev har alla “sitt”, också i den här stunden, och jag försöker låta bli att göra jämförelser mellan olika “sitt”. Men ibland kan jag inte låta bli, som när kompisar på Facebook efterlyser serier att se på för att få tiden att gå, eller skriver att man för en gångs skull har tid att tänka. Så fan heller!
Kommer virtuella kontakter att ersätta fysisk närvaro? Också detta funderade vi på i våra brev, men vi såg det som en fråga för framtiden. Tidigare än vi tänkte oss har vi fått testa på detta i praktiken.
Om jag tvingades välja skulle jag givetvis hellre möta pandemin i dag när videosamtal är vardag för många åldersgrupper, något som var en total utopi i min barndom.
Mina föräldrar kan inte krama om sina barnbarn, men de kan se dem leka. En kväll hade vi en gruppchatt med mina syskon och mina föräldrar. Eftersom alla är innestängda i sina hem kunde vi också se en skymt av deras äkta hälfter och deras barn. Det var fullt ös, mångskiftande människoliv, och också denna virtuella närvaro gjorde sitt för att befästa var och ens tro på livet. Också pappa var mer talför och piggare än på länge.
Det finns ju faktiskt också glädjeämnen. På kvällen den första april föddes en ny människa i vår familjekrets, en pigg och kry flicka på tre kilo.
Min lillasyster är läkare och undantagstillståndet till trots förhöll hon sig beundransvärt lugn till de omständigheter som omgärdade själva födseln. Men också hon var fundersam över tidpunkten för födseln. ”Ingen borde behöva födas till denna värld”, sa hon när vi talades vid i telefon under en av hennes dystrare stunder.
Men nu ligger barnet i min systers famn. De är hemma och de vänjer sig vid sitt nya liv som en fyrapersonersfamilj. Det känns fantastiskt fint, kanske alldeles speciellt fint i dessa tider av oro och bekymmer.
Vi översköljs av bilder och filmsnuttar på den nya bebisen. Vår Whatsapp-grupp fylls av hjärtemojier.
Men givetvis skulle jag vilja vagga min systerdotter i min famn. Jag skulle vilja smeka hennes hud. Krama om henne och dra in doften av bebis, försiktigt dra med fingertopparna över fontanellen. Jag skulle vilja känna henne och hennes närvaro med alla mina sinnen, och det går ju inte på distans. Tanken på ett eventuellt virtuellt dop känns tröstlöst.
Förutom att det är omöjligt att dofta och röra på distans är det omöjligt att hjälpa till. Nu då de stora åldersgrupperna försatts i specialkarantän går det inte att hjälpa varandra över generationsgränserna – även om såväl barnfamiljer som pensionärer skulle vara i behov av handräckning. I detta hänseende betalar vi ett högt pris för den sociala distanseringen.
Dagen då man beslutade att isolera Nyland var den värsta dagen hittills för mig under detta undantagstillstånd. Även om det inte förändrade någonting i praktiken blev det omöjligt för mig att hjälpa mina föräldrar – för stunden, men trots det mycket officiellt.
På motorvägen till Tavastehus fanns det poliser. Jag kunde inte fatta det. Jag kan inte riktigt fatta det nu heller. Isoleringen har tagit slut och jag hoppas att vi också kan glömma den, men dessvärre tror jag inte riktigt på det – att isolera den mest tättbefolkade och på samma gång mest förmögna delen från resten av Finland känns olycksbådande på något sätt.
Jag har åga om min pappa och mamma. Pappa har klarat sig igenom sin djupa depression, men de mentala besvären följdes av fysiska besvär. Redan under en längre tid har de levt i ett slags karantän, för det mesta på tumanhand, och nu har undantagstillståndet täppt till andningshålen.
Jag gör mitt bästa för att muntra upp dem på telefon. Så gott det går försöker jag dölja min egen ångest. Det går inte alltid, det sipprar ut oro ur mig, och i sådana stunder önskar jag att vi åtminstone befann oss i samma rum. Människor tröstar ofta varandra bättre på andra sätt än genom ord.
Vilka sociala djur vi trots allt är. Hur härligt kommer det inte att vara när begränsningarna i något skede avvecklas och vi kan glömma dessa hemska säkerhetsavstånd och dessa flaskor med handsprit som finns överallt. När vi kan träffa varandra utan rädsla på alla ställen där vi är vana att samlas.
Men tänk om rädslan kvarstår? Det har jag också legat och funderat på under dessa coronanätternas rastlösa vargtimmar.
Viruset kommer ju inte att försvinna, vi kan bara försinka och försöka hejda dess framfart. Det sägs att viruset kommer att stanna hos oss som ett möjligt hot på obestämd tid framöver, och efter det kan vi börja oroa oss för andra virus. Rädslan för nästa pandemi kommer antagligen att förändra folks beteende för alltid.
Jag läste någonstans att man kommer att kunna arrangera stora publika evenemang först år 2022, och vid det laget kan det ju hända att vi hunnit bli främmande för den typen av tillställningar.
Vad förlorar vi då? Vad blir kvar av oss då? Hur skulle en värld se ut utan fotbollsmatcher eller stadionkonserter, utan den tröst och den kraft som vi får av varandra när vi samlas i stora skaror?
Men kanske det är onödigt att vara rädd för detta, det finns så mycket annat att vara rädd för. Vi glömmer säkert. Vi glömmer alltid. Det är mänsklighetens förbannelse men samtidigt också dess välsignelse.
Du är ju inte på sociala medier. Det är på många sätt ett bra beslut, som jag delvis också avundas dig – inte minst i dessa tider. Å andra sidan kanske du också går miste om att få insyn i mänsklighetens olika uttrycksformer, något som kanske skulle kunna vara av värde också för författarskapet.
Jag ser mycket som är vackert och mänskligt. Människor söker stöd och finner också stöd hos varandra på olika sätt.
Den kollektiva eskapismen föder kreativitet: strax efter att undantagstillståndet trädde i kraft startade en utmaning på Facebook där i första hand f.d. unga lade upp bilder från sin ungdom. Ett sätt att fly till en tid då alla möjligheter låg framför en och världen gick mer eller mindre på räls. Också jag deltog i utmaningen, också jag ville fly.
Dessvärre verkar det som om den här krisen gör folk allt mer nostalgiska, men också mer kunniga på olika områden.
Påfallande mången självlärd expert på epidemiologi, ekonomi och statsförvaltning uttalar sig med ofelbar säkerhet. Man har gjort alltför lite för sent. För mycket för tidigt. Tillräckligt men dumdristigt. Överhuvudtaget har man gjort och agerat fel, även om det rätta sättet att agera förefaller uppenbart borde man ha agerat så som den självutnämnda experten anser. Otroligt att man inte gör si eller så, jag skulle minsann själv ha kunnat fixa fram de där ansiktsmaskerna till hela landet!
Det som är än mer tråkigt än all denna självlärda expertkunskap är vissa börjat hålla koll på andra och den angivarmentalitet som spritt sig. Jag har gjort mig skyldig till detta själv också.
Under den första veckan av undantagstillstånd, när skolor och daghem stängt sina dörrar, öppnades ett nytt köpcentrum i Hertonäs. Jag såg bilder på hur folk köade för att komma in. Herregud!
Här sitter man av sitt straff och är en laglydig medborgare medan andra köar för gratis hinkar i ett köpcenter. Men kanske de sist och slutligen inte var så många. Kanske de hade en orsak att gå dit. Samma kväll åkte ju jag till Gigantti i Rosendal för att köpa en dator till min son så att han skulle kunna delta i distansundervisningen.
Så är det alltid: det är lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Det är också enklare att isolera sig på ett exemplariskt sätt om omständigheterna är de rätta, om det finns en liten buffert på kontot och man har ett jobb som gör det möjligt att jobba på distans.
Det finns människor som helt enkelt måste ha barnen på dagis. Om de skulle låta barnen stanna hemma skulle den allmänna katastrofen bara förvärras ytterligare. Medelklassens kontorsarbetare kan tävla sinsemellan i vem som isolerar sig bäst, men vi måste komma ihåg att inte tillnärmelsevis alla kan delta i den tävlingen.
Vi upplever inte pandemin enbart via sociala medier – den inverkar också på olika åtgärder som vidtas för att hejda den. Under normala omständigheter skulle sociala medier ha krävt olika samhälleliga förändringar och pressat beslutsfattarnas till snabbare beslut.
Samma mekanism fungerar också i krissituationer. Beslut som man so wie so skulle vara tvungen att fatta omänskligt snabbt och utgående från bristfällig information fattas nu i realtid under stor press från medborgarna. Då blir det tydligt att det är viktigare hur åtgärderna uppfattas än vilken den avsedda effekten är.
”Nu kan ni inte påstå att regeringen bara sitter och funderar när vi nyss har stängt ett landskap med 1,7 miljoner invånare”, sa försvarsministern Antti Kaikkonen till oppositionen i riksdagen när man hade fattat beslutet att isolera Nyland. Slängen var rolig men också lite bekymrande. Vad var det nu igen som ledde till beslutet att stänga Nyland?
Den allmänna anklagelsen är alltid den samma: myndigheterna har inte gjort tillräckligt. Många är fortfarande av den åsikten, också efter alla dessa exceptionella beslut. Det kan så vara. Det klarnar i alla fall först senare, och då är vi knappast heller av samma åsikt.
Det som trots allt framkommit är att rädslan är stark och likt viruset en smittande kraft som snabbt kan förvandla samhällen som ansetts stabila och demokratiska.
Visst är också jag rädd för coronaviruset. I likhet med alla dödliga är jag rädd för sjukdom och död. Men jag är också rädd för den längtan efter auktoriteter som coronakrisen avslöjat, och den är starkare i Finland än jag befarat.
Också under normala omständigheter kan jag reta mig på en del tillvägagångssätt som onekligen är långsammare i vårt folkliga demokratiska samhälle än i en diktatur. En del anser att dessa i grund och botten är onödig lyx som man i värsta fall kan avstå från utan diskussion.
Frihet är en lyx jämfört med säkerhet, verkar många tycka, och det är det kanske. Jag vet inte om jag ens skulle kunna argumentera emot det påståendet, kanske vår behovshierarki ser ut just så.
Men man kan förlora sin frihet. Att avstå från sin frihet medför inte nödvändigtvis större säkerhet, snarare tvärtom – det har historien visat oss.
Jag hoppas att det bara är fråga om en allmän ångest som detta undantagstillstånd fört med sig, men jag är bekymrad över att jag under resten av mitt liv kanske inte kommer att leva i samma samhälle jag vuxit upp i och vant mig vid att leva i, fri att uttrycka mina tankar och åsikter. Också det har jag tagit för givet. Varför?
”Kommer lågkonjunkturen nu?”, har åttaklassaren frågat mig upprepade gånger. Lågkonjunktur är för honom uttryckligen den lågkonjunktur som vi hade i början av 90-talet, och som han förknippar med filmen Apulanta som vi såg tillsammans för några år sedan. Då berättade jag för mina pojkar hur det var att leva i Finland under de åren och hur lågkonjunkturen också kom att påverka min familj.
Lågkonjunktur blir det, det är helt klart. Om vi tänker på vilken enorm räkning det blir av att stänga ner ett samhälle som Finland i två månader, och om vi tänker på att samma tvärstopp inträffat överallt i världen och att några månader knappast räcker till, ja, då börjar man snart inse att 90-talets lågkonjunktur förbleknar vid sidan av den här fruktansvärt omfattande coronadepressionen.
Jag märker att jag tänker på olika tidsplan. Min äldsta son är lika gammal som jag var då. Jag är i min tur lika gammal som min far var – dvs. en man i sina bästa år och således fullt ansvarig för sin familj och de minderåriga barnen. Det skulle givetvis vara betydligt trevligare om den värld jag känner inte skulle slungas ut ur sin bana.
Man skulle kunna tro att 90-talets lågkonjunktur visade att man inte kan skilja på ekonomi och hälsa, hur lockande en sådan tudelning än kan kännas i dessa tider.
Vi kan räkna exakt hur många som dött i covid-19, det är en tydlig och kuslig mätare, men inte den enda mätare som framför allt beslutsfattarna måste tänka på. På ekonomisk smärta följer nämligen oundvikligen mänsklig smärta: mental ohälsa, mentala problem, sjukdom och död. Spåren kommer att prägla kommande släktled, och en del familjer kämpar än i dag med att reda upp efter den ekonomiska nedgång som inträffade för trettio år sedan.
Därför irriterar det mig att läsa skenheliga uttalanden om att ekonomi bara är ekonomi. När man meddelade att skolorna skulle stängas läste jag en diskussion där man gladdes över att man vågade göra detta utan att ge vika för näringslivets intressen. Jag har svårt att tro att näringslivets intressen skulle stå i motsättning till medborgarnas intressen i detta fall.
På yttervänsterflanken förefaller det som om coronakrisen göder en livskraftig fantasi om undergången för vårt nuvarande ekonomiska system. Man verkar tro att välfärdssamhället skulle må bättre av det.
På Twitter gladde sig komikern Iikka Kivi över att kapitalismen misslyckats och han efterlyste en generalstrejk efter den akuta coronakrisen för att kräva löneförhöjningar för dem som offrat sig för oss, som lågavlönade sjukskötare, lärare och poliser.
Jag är inte oenig om målet, men tidpunkten förefaller mig omöjlig och medlen skulle vara ren och skär galenskap. Och hur kan man önska sig en systemkollaps och löneförhöjningar på samma gång?
Istället för förstörelse kan man ju önska sig något bättre, en mer jämlik och ekologiskt mer hållbar samhällsmodell. Det finns all anledning eftersom vi är illa ute även utan coronavirus. På så sätt är en återgång till det tidigare inte önskvärd.
Å andra sidan står det utom allt tvivel att vi inte behöver vara rädda för just det. En stor chock som denna kommer oundvikligen att föra med sig förändringar i de globala ekonomiska strukturerna, och dessa förändringar kommer i sin tur att påverka geopolitiken och på säkerhetspolitiken, frågor som är centrala för Finland och för oss finländare.
Efter coronakrisen kommer politiken på olika håll i världen att styras bort från ömsesidigt beroende. Globala logistikkedjor har visat sig sårbara. Solidariteten mellan olika folk har visat sig vara en illusion. När det är allvar stänger stat efter stat sina gränser, förhindrar livsmedelsförsäljning till andra stater och ser enbart till sina egna medborgare. Likt sjörövare strider man om andningsskydd och läkemedel.
Inte kommer vi att glömma detta. Vi bör inte glömma det. En stor dos kallsinnig realism kan vara på sin plats också för en som mig som tror på internationellt samarbete. Dessutom är det psykologiskt förståeligt att vi kryper ihop, karantänen gör så att vår värld krymper rent konkret.
Trots allt orkar jag inte tro på att nationalismen kan erbjuda några som helst lösningar som skulle vara bättre i dag, inte heller i morgon. Likt klimatförändringen bryr sig inte coronaviruset om några nationsgränser.
Visst har staterna visat sin makt och handlat mer eller mindre förnuftigt, men utan internationell koordinering och någon form av förståelse för vårt gemensamma öde går det galet också för dem som agerar förnuftigt. Alla förlorar. Alla är i stor fara. Varför skulle någon önska sig en sådan framtid, framför allt här i en medelstor stad i ett land med lika många invånare som i en storstad och granne till en oberäknelig stat?
Visst lockas också jag att använda de miljarder som är reserverade för jaktplan till bättre ändamål, men tyvärr känns det också som om jag inte just nu skulle vilja avstå från att införskaffa dem. Ho vet vilka hemskheter som ligger framför oss än.
”Jesus är hälsa”, står det på elstolpen i slutet av Vessövägen – en vägkrok där det våryra nyländska åkerlandskapet övergår i mörk granskog.
I normala fall skulle jag inte fästa någon större uppmärksamhet vid skylten. Kanske jag bara skulle fnysa åt den religiösa fanatiker som nitat fast den laminerade A4:an i stolpen. Men i dessa dagar, i och för sig vackra dagar men samtidigt dagar då vårsolen på ett skrämmande sätt avslöjar allting, har jag långt till skrattet.
Jag måste erkänna att jag börjat tänka på världens ände. Första gången slog det mig i slutet av februari, innan vi ens trodde att coronan faktiskt skulle kunna komma också till Finland.
Jag stod där på stranden. Vattnet hade stigit rejält över stenmuren, halvvägs upp på gräsmattan. Himlen var tröstlöst grå, det var fem grader varmt, stormvindar drog in från sydväst.
Eftersom det var slutet på helsingforsarnas sportlov fylldes mitt Facebookflöde av folk som återvände från sina utlandsresor: ”Welcome to Finland!”, ”Evig november”, ”Man var ju tvungen att resa bort från detta”. Jag drog båten längre upp på land och tänkte att vi inte har något hopp, vi kommer verkligen inte att klara av detta. Vi förtjänar detta.
Skogsbränder i Australien. Översvämningar i februari i Helsingfors. Gräshoppssvärmar i Afrika. Och så detta: en pandemi. Uppenbarelseboken. Nu.
Naturligtvis skuffar jag undan tanken. Jag kväver den så gott jag kan, begraver den resolut under mina andra vanliga tankar. Inte kan jag ju tänka på sådant. Speciellt inte om man har satt fyra barn till världen.
Min fruktan hänger ihop med mina barn. Det är faderskapet som gör det. Varje kväll placerar jag två badkar bredvid varandra på golvet i tvättrummet. Jag fyller båda med vatten, det gula och det blå.
Tvillingarna sliter av sig kläderna, hoppar i badkaren och börjar leka. Jag tittar på dem och deras saliga ovetskap och tänker på framtiden som redan är här.
Det brinner och svämmar över. Virus sprider sig. Glaciärerna smälter. Snart börjar de verkliga folkvandringarna som följs av krig, antibiotikan slutar ha effekt, och därefter kommer vi inte att behöva några påhittiga virus längre, det räcker med en bihåleinflammation. Vad i helvete har jag gjort som satt dessa oskyldiga liv till världen?
I ett av mina brev till dig skrev jag trotsigt om hur jag vägrar känna skuld för de barn jag fått. Jag känner fortfarande ingen skuld: ett barn är inte ett koldioxidutsläpp.
Däremot undrar jag om jag borde tänkt på det andra argumentet för barnlöshet, nämligen barnens möjligheter till ett gott liv. Hur skulle jag ha kunnat tänka på det? Vad skulle det bli av ens liv om man började tänka på sådant, ingenting – då skulle livet inte kunna fortsätta och det måste ju fortsätta, trots allt.
Jag har samlat så mycket liv omkring mig, och jag bär ansvar för alltihop.
Jag tar duschen i min hand och sköljer ur tvillingarnas hår. Det medför skrik, men inte så mycket numera, båda böjer vant sina nackar bakåt. Tvillingarna sitter och väntar på badrumsgolvet medan vattnet rinner ur håret. Jag tar ner badrockarna från knaggarna och bäddar in dem. Turvis ger de mig en snabb kram och springer iväg, de har ju bråttom, världen är ny och full av under och på väg att öppna sig för dem.
Om vi inte vet med säkerhet hur det kommer att gå får vi lita på att det går bra. Så sa Koivisto och jag tänkte på dessa ord redan när tvillingarna föddes alltför tidigt och jag oroade mig.
Vi vet inte, inte nu heller. Men också då gick det bra. Riktigt bra.
Visst kommer detta att gå över. Någon gång tar detta undantagstillstånd slut, viruset är besegrat och världen har med största sannolikhet inte gått under. Och även om det inte känns som om allt kommer att gå bra just nu, är det trots allt inom rimlighetens gränser.
Kanske detta är en inbromsning som måste ske. Ett varningstecken som vi inte kan förbise, ett slut på någonting och en början på någonting nytt. Jag vet inte. Verkligen inte. Egentligen är det underligt att skriva så här långt och veta så lite.
Å andra sidan är skrivande inte att veta. Det är att leva och att försöka, att vara människa i världen. Att andas, kan man också säga – i själva verket nödvändigt eftersom man tagit det för vana. Att skriva till dig mitt i allt detta har känts som att andas. Jag väntar på svar, att få höra din andning, din röst.
Din vän,
Juha
Översättning från finska till svenska: Marit Lindqvist
Läs originaltexten på finska här.