Kan kvinnor lyfta tungt? Hur ser situationen vad gäller styrkelyftare ut på Åland? Vad är orsaken bakom att sporten plötsligt fick ett uppsving efter år 2012 och fler kvinnliga styrkelyftare började hitta sin väg till gymmet? De frågorna diskuterar Marcela Sandvik i veckans förbundspenna.
Huruvida kvinnor kan lyfta tungt är en fråga som många har ställt. Om någon pratar om stänger och vikter tänker man på ett gym med svettiga karlar med stora muskler och en stark lukt av magnesium i hela träningssalen.
Om man gör en tillbakablick i Ålands styrkelyfthistoria kan man snabbt konstatera att det finns gott om framgångar. De ålänningar som känner till sporten nämner oftast herrarna Ove Lehto och Kenneth “Kenta” Sandvik. Men åländska kvinnor då? Kan de lyfta tunga vikter?
Den första kvinnliga styrkelyftaren från Ålands Kraftsportklubb (ÅKK) som slog igenom nationellt var Linda Rosbäck. Det var i slutet av 90-talet.
Rosbäck öppnade dörren
Dock blev det en kort karriär på grund av en ryggskada. Men hon vågade börja träna i samma träningslokaler som alla muskulösa och svettiga pojkar och gubbar, och öppnade dörren till styrkelyftsvärlden för andra kvinnliga intressenter.
Linda höll bra takt med de övriga finländska kvinnliga juniorlyftarna och tog även flera finländska juniorrekord i marklyft utöver hennes FM-guld.
För närmare 15 år sedan flyttade jag, Marcela Sandvik (född Balogová), efter kärleken till Åland och gifte sig med Kenneth “Kenta” Sandvik.
Kenta hade jag lärt känna på internationella tävlingar. Jag fortsatte min tävlingskarriär i ÅKK och har haft en lång rad internationella framgångar, med ett VM-guld i bänkpress som främsta merit.
Under min tid som SFI-idrottare har jag tagit 21 internationella medaljer varav 5 är av den ädlaste valören.
Uppsving av kvinnliga styrkelyftare på Åland
Medaljregnet tog extra fart då en annan lyftare av världsklass, Sandra Lönn, flyttade till Åland. Även hon följde kärleken, då hon träffat ÅKK:aren Ove Lehto och bestämt sig för att bli ålänning.
Hon valde ändå att fortsätta tävla internationellt för Sverige och har tagit flera VM-guld. I ett flertal lokala tävlingar samt SFIM har hon ändå tävlat för ÅKK. Hennes motsvarande internationella medaljskörd är nio medaljer varav sju av dem är guld.
Glädjande nog har överraskande många tjejer på senare år valt att prova på styrkelyft på Åland. En av orsakerna till uppsvinget är att några tjejer, som inte var på världsnivå, vågade prova på sporten.
Man kunde alltså ha helt egna mål på lokal nivå, och kanske till och med ha målsättningen att ta sig till FM någon dag.
Den andra enormt bidragande orsaken var att man 2012 införde klassisk styrkelyft vid sidan om den traditionella utrustningssporten.
Utrustningen – i form av trånga dräkter, skjortor och knälindor – var och är ännu avskräckande för de allra flesta. Det är krångligt och framför allt är man beroende av mycket hjälp, både på träning och tävling.
Tillströmningen tog fart ordentligt 2014
Så vad var det som hände 2012 och vad fick det för konsekvenser? Sporten lade i en helt ny växel och fullkomligen exploderade. Det sades att styrkelyft var en av de sporterna där deltagarna ökade mest i hela världen!
Det märktes i alla länder. Och tillströmningen av damidrottare var enorm. Bara efter ett par år var det till exempel fler startande damer än herrar i de svenska mästerskapen.
Det märktes också på Åland. Väldigt få nya damer hade visat intresse under de senaste åren, men 2014 fick klubben fyra damdebutanter.
En av dem är Stina Lindell som fått dra på sig landslagsdressen vid ett flertal tillfällen, och som har ett EM-brons i klassisk styrkelyft som största merit (hittills).
2019 fick ÅKK tre nya tävlande damer, och i början av 2020 ännu en. Och fler hade halva foten inne, tills Covid-19 viruset förstörde tävlingssäsongen.
Intresset för klassisk styrkelyft ökar hela tiden
Så vad är det som gör att kvinnor hittat till sporten nu när det klassiska tävlingsalternativet blivit verklighet?
Kan det vara så enkelt att man trivs med att få träna och tävla mer eller mindre självständigt, utan att vara beroende av andras hjälp?
Eller kan det vara så att man inte tidigare hade tid att hänga på gymmet och harva på i timmar – vilket utrustningsträningen kräver –utan vill riva av sitt pass och sen skynda iväg till annat? Eller vill man bevisa att också kvinnor kan lyfta tungt?
Klassisk styrkelyft är fortfarande på stigande utveckling och antalet utövare ökar, medan utrustningssidan är på nedgång.
Det internationella styrkelyftförbundet (IPF) ser förstås gärna att sporten blir större, och de försöker lyfta fram damerna i hopp om att vinna folkets intresse.
Det stora målet i deras kikare är att vinna internationella olympiska kommitténs (IOK) gunst och få deras erkännande som en olympisk gren.
Den som lever får se hur det går med det.
Marcela Sandvik, styrkelyftare
Ålands Kraftsportklubb