Skådespelaren Tobias Zilliacus sommarpratar i Yle Vega om magiska händelser – på scenen och i livet. Det kan faktiskt regna glass från himlen. I alla fall i Norge. Han har upplevt det – i alla fall nästan.
Hans största dröm var att få rädda någon. Och det fick han göra, mitt under julskådespelet på Hangö högstadiums julfest i slutet av 1980-talet.
Som barn var hans hjältar Stålmannen, Tarzan och Bruce Lee. Men störst av dem alla var Jonatan Lejonhjärta, som knappt ens behövde skada någon då han räddade alla från både Tengil och Katla.
– Vi spelar Skattkammarön av Robert Louis Stevenson, under ledning av vår biologilärare Thomas. Vi har övat hela hösten, fixat kläder och till och med lösskägg och peruker. Och jag njuter!
Som barn var Tobias en drömmare och tänkare – han tog ofta betraktarens roll.
På scenen i Hangö stadshus får han platsen och uppmärksamheten.
– Det är en överenskommelse. Det är min plats, min tid, beskriver Tobias situationen.
Rädd för att benet ska behöva amputeras
Det är premiär och enda föreställning. Ungdomarna är uppspelta och taggade.
– Vissa är så taggade att de redan i pausen har börjat dricka av den sprit vi har lyckats införskaffa för festen efteråt, minns Tobias.
Han spelar en av huvudrollerna, piratkungen Long John Silver, som är enbent.
– Det har vi löst genialt genom att böja upp och surra fast min fot mot baklåret. Det funkar fint förutom att jag tappar känseln i benet redan innan föreställningen börjar och misstänker att benet kommer att behöva amputeras på riktigt.
Skottet i Hangö stadshus
Äventyret närmar sig sitt slut, lika obönhörligt som syret i festsalen. I en av de sista scenerna konfronteras John Silver av en annan pirat.
– De grälar om var skatten är gömd, det är väl i stort sett det enda pjäsen handlar om, och den andra piraten hotar Silver med en pistol.
Då händer plötsligt det oväntade.
– Den andra piraten skjuter Long John Silver. Så skrev inte Stevenson och så regisserade inte vår biologilärare.
Pistolen är laddad med en knallpatron för att den ska avfyras i nästa scen.
– Samtidigt som skottet går av ser jag in i ögonen på min klasskamrat. Förvåningen är ömsesidig och nästan lika stor som om pistolen hade varit laddad på riktigt, säger Tobias.
“Du räddade oss”
Under bråkdelen av en sekund tar han beslutet som räddar Long John Silver.
– Jag vänder mig om, som om jag skulle kunna se kulans färd, tätt förbi mig.
Tobias säger med en isande röst, till hälften John Silvers och till hälften hans eget budskap till medskådespelaren: "Tur för dig att du missade, din fähund. Försök inte en gång till."
Resten sker som i en dimma.
– De sista scenerna, publikens applåder, mina kompisars ryggdunkar. Vår lärare Thomas, som tårögd kommer fram till mig, tar tag i mina axlar och säger de magiska orden: "Du räddade oss".
Tobias hade alltid längtat efter att få göra stordåd.
– Att få rädda, om inte världen, så åtminstone en klasskamrat eller ens någon hundvalp eller gammal tant. Jag har alltid gått igång på problem och katastrofer. Nu måste någon stiga in och fixa biffen. Jag! Jag!
Avgörande ögonblick
I efterspelet av Skattkammarön står Tobias kvar med de berömmande orden ekande i sina öron.
– Jag har räddat, om inte hela världen så åtminstone en del av Hangö den här kvällen. Men samtidigt fylls jag också av en annan känsla. En lust och en hunger efter mera.
– Om jag ska definiera ett enda ögonblick som har varit avgörande för mitt yrkesval är det nog skottet i stadshusets festsal.
I sitt sommarprat i Yle Vega berättar Tobias Zilliacus om magiska händelser – på scenen och i livet.
Vegas sommarpratare sänds varje vardag kl. 10:03 och 22:15. Du kan lyssna när som helst på Arenan.
Den musikfria podcasten kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.
MUSIK
Laleh: En stund på jorden
Paul Simon: Me and Julio down by the Schoolyard
Miss Li: Här kommer natten
Emil Jensen: Inte vackrast i världen
Queen: Don’t Stop Me Now
Egotrippi: Sininen
Bo Kaspers Orkester: Dansa på min grav