Bland vårens finlandssvenska bilderböcker finns tre verk som på olika sätt tar fasta på frågor om barns välbefinnande, om ensamhet, sorg och saknad.
Och i alla tre böcker spelar hundar en central roll.
En liten killes kamp med alltför stora känslor
Leonard är en kille som tycker om schack, fotboll och vilda djur:
”Måndagar är det schackklubb. Tisdagar och söndagar är det fotboll. På torsdagar går jag i terapi.”
I Sanna Tahvanainen och Jenny Lucanders bilderbok min svarta hund får vi stifta bekantskap med Leonard som har många och stora känslor, han säger saker som ”skär som svärd”, han river och slår.
För att lära sig att leva med sina känslor går han i terapi hos Siv Sund (som i Jenny Lucanders illustrationer bär stora likheter med författaren Sanna Tahvanainen).
Siv Sund ger Leonard en hund att ta hand om, en låtsashund som ska ge honom något att fokusera på när känslorna hotar ta överhanden.
Leonard har fått sitt namn efter den brittiska politikern och författaren Sir Winston Leonard Spencer-Churchill som led av återkommande depressioner. Sina mörka perioder kallade han för ”The Black Dog”, den svarta hunden.
Siv Sund ger Leonard i hemuppgift att bli vän med hunden, att ge den ett namn.
Till en början har Leonard svårt att förstå vitsen med en låtsashund, men så småningom tar hunden allt större plats i hans fantasi. När Leonard förmår bejaka och benämna hunden vid ett namn, ”min svarta hund”, blir den en tröst och en trygghet att ty sig till.
Psykisk ohälsa är ett tema som Sanna Tahvanainen skrivit om också i tidigare bilderböcker, men då har ansvaret legat tungt på barnet som tvingats ta hand om en förälder som inte klarar av att sätta gränser (Dröm om drakar från år 2015) eller en förälder som ofta har migrän och är skör som en tekopp (Silva och teservisen från år 2011).
I en intervju för Svenska Yle 2017 konstaterade Sanna Tahvanainen att hon tycker att det är viktigt att lyfta fram mentala problem i böcker för barn, att ge barnen berättelser de kan känna igen sig i:
- Det finns många barn med liknande erfarenheter, och det är viktigt att dessa barn får se att det här finns och att det till och med är vanligt. Att de kan gå in i en berättelse och titta på de svåra sakerna på avstånd via en bok. Jag vill inte skriva om lyckliga små trädgårdspromenader, det kan andra göra bättre. Jag vill skriva om svåra och såriga saker. Det gör jag i mina vuxenböcker, så varför skulle jag göra det lättare för mig när jag skriver för barn, snarare tvärtom.
Sanna Tahvanainen skriver naket och skört om en liten killes kamp med stora och överväldigande känslor, men också om föräldrarnas oro och smärta, deras rädsla för att inte räcka till.
Jenny Lucanders illustrationer är omsorgsfulla och omtänksamma, i hennes illustrationer kan vi verkligen avläsa Leonards (och föräldrarnas) färd på känslornas bergochdalbana.
Mat, kärlek och frihet
En annan finlandssvensk barnboksförfattare som inte heller väjer för att skriva om brännande och angelägna ämnen i sina böcker är Minna Lindeberg.
I Lindebergs böcker möter vi ofta barn som inte vill eller kan foga sig i ledet eller gjutas i en form eller en norm. Barn som inte vill anpassa sig efter vuxnas regler och rollmönster, eller andra barns vilja och vägledning. Barn som vill vara (för) sig själva och utforska världen på egna villkor.
I Tillsammans ska det vara vi två möter vi en ung flicka som önskar sig en egen hund, men hennes längtan ”sitter fast i de vuxnas nej”.
På lekis har flickan svårt att leka ifred, tänka och bygga med pinnar och stenar eftersom det finns de som bara flinar och förstör. De vuxna på lekis har svårt att förhålla sig till flickan som drar sig undan och inte vill delta i gemensamma aktiviteter.
När de andra barnen bråkar och retas tänker flickan intensivt på hundar – hon vet att det finns en hund därute någonstans som väntar på just henne.
Kanske hennes hjärtehund finns bland de hemlösa gatuhundarna i Viborg? Hon drömmer om att en dag kunna rädda hundarna från fångenskap, hunger och hemlöshet. Ge dem mat, kärlek och frihet. Behoven är de samma vare sig man är en liten flicka eller en hund.
Minna Lindbergs text är full av omsorg om barnets integritet och förståelse för barnets vilja och egenart.
Malin Ahlsveds illustrationer är känsliga och lyhörda för olika nyanser och undertexter i Lindbergs text, samtidigt som de står helt och hållet på egna ben.
Berättelser för oss samman i såväl sorg som i glädje
Aki-Pekka Sinikoski debuterar som författare med bilderboken Under månen som handlar om sorg och saknad efter en mor som flugit sin kos:
”När jag var liten flög min mamma till månen. Hon jobbade på cirkus och den natten sköt de upp henne i luften som vanligt. Men det var inte en vanlig kväll. Det var en magisk kväll.
Efter att hon flugit upp, kom hon aldrig mera ner. Hon bara flög och flög. Först genom tältet, sen genom molnen, hela vägen till månen. Nu sitter hon där på månen, tittar på oss och ler.”
I likhet med flickan i Minna Lindebergs bilderbok trivs jaget i Under månen bäst för sig själv – då kan han göra som han vill och slipper förklara för andra varför han är som han är:
”Jag har alltid varit speciell. Både mamma och pappa har sagt det och nu vet jag det själv också.”
En kväll när jaget badar sjunker han ner genom avloppet och förflyttas till en annan värld – en öde skattkammarö som befolkas av tre skeppsbrutna män och en deprimerad hund.
Här finns tryggheten, omsorgen och omtanken – man spelar schack och olika kortspel, lyssnar på radio, äter pannkakor med jordgubbssylt och pratar om mammor, vågor och båtar.
Det visar sig att hunden Jaffa har drabbats av dödsångest, men när jaget får trösta Jaffa känner han ett slags närhet till sin frånvarande mamma. Att kunna tala om döden och sorgen gör saknaden lättare att bära.
När jaget återvänder till verkligheten har han Jaffa med sig som ett slags låtsaskompis och fantasihund.
De senaste åren har det utkommit ett flertal finlandssvenska bilderböcker som handlar om död, sorg och saknad ur lite olika synvinklar – som Annika Sandelin och Linda Bondestams Silkesapans skratt (2019), Vi är lajon! av Jens Mattson och Jenny Lucander (2019), Skuggorna av Anssi och Maija Hurme (2018) och Burman av Anna Härmälä (2016).
Döden är ett tema som också Aki-Pekka Sinikoski tar sig an med en blandning av vemod, lekfullhet och fantasi, och inte minst en stor tillit till berättelsens förmåga att föra oss samman, både i sorg och i glädje.
Ilja Karsikas detaljrika illustrationer i vattenfärg för tankarna till såväl den svenska barnboksförfattaren och -illustratören Lena Anderssons bildvärld (inte minst berättelserna om Storm-Stina och morfar på landet), Eva Erikssons illustrationer till Barbro Lindgrens berättelse om mamman och den vilda bebin, och likaså den norska barnboksförfattaren och illustratören Stian Hole vars collagebilder till sin yttre utformning är helt annorlunda än Karsikas verk, men i illustrationerna i Under månen finns samma melankoliska stämning som t.ex. i Holes bok Hermans sommar.