Många filmer bygger på att vackra skådespelare ger uttryck för vackra känslor i vackra miljöer. Inte alla lyckas övertyga. Här är ett par underbart vackra undantag.
Skönhet kan se ut på många sätt. Den kan vara visuellt storslagen eller göra sig påmind i talande detaljer. Den kan vara smärtsam eller smeksam.
Den kan ackompanjera en känsla eller fungera som kontrast.
Poängen är att det inte räcker att ”bara vara vacker” - skönheten måste betyda något för att fungera. Även på film.
Så skimrande var aldrig havet – The Big Blue, 1988
En amerikansk försäkringsagent (Rosanna Arquette) anländer till en mätstation vid en frusen sjö i Anderna.
På väg in i den enkla byggnaden möter hon dykaren Jaques Mayol (Jean-Marc Barr) som deltar i ett vetenskapligt experiment under isen.
Exakt i det ögonblick som kvinnan och mannen passerar varandra går allting i slowmotion.
För ett ögonblick är det som om bilden och musiken drog efter andan. Ingendera stannar upp helt – de bara smälter samman i några långsamma hjärtslag.
Samtidigt glider de mötandes blickar in i varandra och vi vet att ingenting någonsin mer kommer att bli som förr.
Det här är ett magiskt möte i en magiskt vacker film. Luc Bessons The Big Blue ses som ett led inom den franska filmrörelse som kallas ”cinéma du look”.
En filmrörelse som betecknas av visuellt storslagna verk där färg- & ljudvärlden effektivt förstärker varandra.
Trots en svartvit inledning utgör den bitterljuva historien om mannen som är lyckligast under ytan en explosion i blått.
Glittrande krusningar över klarblåa djup. Knivskarpt månsken över mörka vatten. Långsam fridykning varvad med delfiners livliga rörelser.
Här är skönhetsupplevelsen total, men ändå inget självändamål. Det vackra fungerar närmast som femtio nyanser av längtan. Den typ av längtan man gärna upplever trots att den gör ont.
En längtan som kan vara en sekund och en evighet. Samtidigt.
En stilig konstruktion – Parasite, 2019
Skönhet är kanske inte det första man förknippar med den sydkoreanska Oscarsvinnaren Parasite. Men tittar man bara lite närmare på Bong Joon-hos film inser man vilket sanslöst vackert bygge den utgör.
En arkitektonisk dröm vars effekt uppstår i mötet mellan kontraster. I centrum står ett hus i ett välbärgat område. Byggnaden är stor, rummen stilrena, trädgården hårt tuktad.
Mot ljuset och rymden på de övre våningsplanen kontrasteras Källaren. En labyrint av mörka gångar och hemliga skrymslen.
En portal till en annan verklighet.
På samma sätt kontrasteras den centrala villans stilrena skönhet mot en liten lägenhet i stadens fattigare kvarter. Här är rummen klaustrofobiskt unkna, låga och trånga.
Precis som havet i The Big Blue blir en sinnebild för längtan får det vackra huset i Parasite fungera som målet för en dröm.
En dröm som lätt kan övergå i en mardröm om man går för långt i sin strävan efter att fånga den.