Antalet mjölkgårdar minskar i hela landet. De kämpar med ekonomin och fysiskt tungt arbete. Mjölkbonden Jesse Mårtenson i Mörskom försöker se positivt på framtiden.
I augusti 2018 valde Maria Rustanius på Långmarkusas gård i Liljendal att efter 18 år som mjölkbonde lägga ner verksamheten för att istället odla spannmål.
– Den största orsaken är att jobbmängden är enormt stor, sa Rustanius då hon lade av.
Samma år uppskattade specialforskare Arto Latukka vid Naturresursinstitutet Luke att upp till 1100 mjölkgårdar upphör med sin verksamhet fram till 2020.
År 2018 fanns det 6 179 mjölkgårdar i Finland, men enligt den dåvarande uppskattningen skulle det nu finnas 5 079 gårdar.
Orsakerna uppskattades vara dåliga skördar, dålig lönsamhet och utmattning.
I östra Nyland finns idag omkring fyrtiotal mjölkgårdar, varav ungefär hälften har svenskspråkiga ägare.
Så här ser landsbygdsföretagaren Jesse Mårtenson på Grevnäs gård i Mörskom på arbetsförhållandena idag. Mårtenson är dessutom ordförande för Svenska lantbruksproducenternas centralförbunds
(SLC) lokalavdelning i Mörskom.
- Det är så sjuttons hårt arbete att hålla på med mjölkproduktion, och det finns inte alltid riktigt någon som vill ta över. Det är alltid fråga om miljoninvesteringar och så sjuttons många år som man blir bunden med det, säger Mårtenson.
Husdjursrådgivare Bodil Lindqvist besöker regelbundet gårdar i södra Finland och ser hur vardagen ser ut för lantbrukare i regionen.
- Det är ett tungt jobb. Mjölproducenten är bunden och de flesta kämpar med ekonomin. Det varierar beroende på gårdstyp, storlek och inre resurser, men många kämpar med ekonomin. Det är ingen dans på rosor, säger Lindqvist.
Lindqvist menar att naturens makter är a och o inom lantbruket, och de drar inte alltid medhårs.
- Det är en tusans regnperiod när du ska skörda ensilage, och så har du bara uselt ensilage i lager, och så får du inte kossorna att mjölka. Du ska ha rätt mängd och kvalitet för att ha ekonomi i mjölkproduktionen.
Snedvriden fördelning av EU-stöd
I vårt samtal återkommer Jesse Mårtenson ofta till stöden inom lantbruket. De är avgörande för verksamheten.
- Det stöds mycket mera där i norr på C-området. Dom får in en peng där varje månad, men vi måste vänta retroaktivt på våra stödpengar här.
Han anser att stöden kunde höjas över hela linjen, det vill säga även för spannmåls-, svin- och fjäderfäproduktion.
- Till exempel på spannmålssidan är timlönerna ännu sämre än för mjölkproducenterna.
15 euro i timmen är bara fantasi.
Landsbygdsföretagare Jesse Mårtenson
Mårtenson är kritisk till hur landets norra del ofta favoriseras när det gäller EU:s lantbruks- och investeringsstöd, även inom SLC.
- Där har det alltid varit norr som gäller. Också inom Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter är det oftast södra Finland som tar smällen, och så räddar man norra Finland vid förhandlingarna. Det finns någon underlig förkärlek för norra Finland och lantbruket där. Jag har aldrig kunnat förstå det, men det är södra Finland man offrar, säger Mårtenson.
Ökad inkomst men ännu större utgifter
Enligt Naturresursinstitutet (Luke) ökade lantbruks- och trädgårdsföretagens företagarinkomst under året 2018 med i medeltal åtta procent, till 17500 euro per år.
Samtidigt ökade kostnaderna med 2,56 procent till 185200 euro.
År 2018 sjönk också lönsamhetskvoterna på mjölkgårdar och övriga gårdar med nötboskap i landet till 0,36 respektive 0,39. Det uppger forskningschefen för Lukes lönsamhetsbokföring, specialforskare Arto Latukka i branchtidningen Landsbygdens folk.
Enligt Latukka är det eftersträvansvärt att en mjölkproducent kan lyfta en lika hög timlön som en lantbruksarbetare, det vill säga omkring 15 euro i timmen. Men det är få som når denna summa.
- Just den där 15 euro är bara fantasi. Ibland funderar jag om jag har gjort det rätta valet att hålla på med mjölkkor. Det är nu bara att kämpa på, säger Mårtenson.
Hålla humöret uppe med en positiv livssyn
Dålig skörd, sjuka djur, problem med ansökningar och andra motgångar tär på humöret, orsakar stress och leder i värsta fall till att lantbrukaren ger upp sin näring som mjölkproducent.
- Man måste försöka hålla sig positiv, se framåt och försöka göra sådana val på gården som gör det bättre ekonomiskt, säger Mårtenson.
Lindqvist ser också att byråkratin och myndigheters agerande vid till exempel granskningar kan orsaka huvudbry och stress.
- Lag och paragraf kan stå skrivet hur som helst, men det är granskarens tolkning som hänger kvar, så att säga, och ibland kan toleransen för fel vara väldigt trång.
Det kan vara fråga om en länsveterinärs eller miljötillsynens beslut i samband med en inspektion på en så kallad dålig dag. I värsta fall kan det leda till upprepade granskningar och eventuella sanktioner.
Lindqvist nämner till exempel olika tolkningar som kan uppstå när stöden granskas.
- Alla krav ska uppfyllas på gården varje dag, men där är så många levande faktorer och "x-faktorer", så att säga. Mjölkproducenten kan hamna i håven och så blir det flera granskningar. Och när orken tryter så slutar allt annat.
Avbytarna är viktiga
Mårtenson betonar också vikten av att komma bort från gården, att försöka fara någonstans ibland. När man bor hemma och jobbar hemma så är man aldrig ledig hemma.
Gården har möjlighet att få kommunens lagstadgade avbytarservice.
- Vi har en jätteduktig avbytare. Och så har jag gården tillsammans med mina föräldrar, så på det sättet är jag gynnad. Men det finns ensamföretagare och föräldrar som börjar vara äldre och inte har barn som är intresserade och kan hjälpa till.
Enligt Mårtenson är någon i familjen oftast tvungen att arbeta på gården trots avbytarhjälpen.
Många gårdar är dessutom så pass små att de inte har råd att anställa folk för att själva kunna vara lediga.
- Jag känner inte någon som är en månad ledig, det är för det mesta någon vecka hit och någon vecka dit, säger Bodil Lindqvist..
Förutom lönsamhet och utmattning är den stigande medelåldern bland lantbrukarna i östra Nyland en stor utmaning inför framtiden.
Jesse Mårtenson som är i 30-årsåldern hör till en minoritet av unga lantbrukare i regionen.
- Den är grym den här procenten äldre bönder som finns. Vid största delen av gårdarna är folk 55-60 år.
Bodil Lindqvist träffar ofta lantbrukare som hållit på med mjölkproduktion i kanske 30 år och där inspirationen inte längre är på topp.
- Åldersstrukturen är sådan att de här ladugårdarna börjar närma sig någon slags pensionsålder. Hälsan kanske säger stopp och du får sjukpension. Men då kanske du börjar med en bisyssla som bär sig, säger Lindqvist.
Mårtenson är inte helt övertygad om att vi står inför en stor pensioneringsboom om tio år.
- Många fortsätter tills de är 70 år, eftersom stödsystemet nu för tiden tillåter det. Du kan odla och dö med stövlarna på som man säger i lantbrukskretsar, säger Mårtenson.
Tungt om man känner sig ensam
I sitt jobb som rådgivare möter Bodil Lindqvist lantbrukare som kämpar med sjuka djur, egen sjukdom, en skilsmässa eller kostsamma byggprojekt som är på hälft.
Även om det finns andra lantbrukare i en liknande situation i samma region kan arbetet på gården upplevas som väldigt ensamt, i synnerhet på mindre gårdar.
- Man pratar på finska om "yhden robotin yksinäisyys", en robots ensamhet. Du bor då någonstans där du har din ena mjölkningsrobot, och där jobbar du, och det är allt, säger Lindqvist.
Hon undrar hur lantbrukarna verkligen orkar.
- Mjölkbönderna är ett envist släkte, säger hon med ett skratt.
Trots allt arbete med produktion och byråkrati ser Jesse Mårtenson positivt på framtiden.
- Det måste man så länge man har lån kvar som ska betalas. Så länge måste man ju hålla på.