På onsdag eftermiddag är parkeringsplatsen vid Wilenius båtvarv i Borgå full av fiskare. Porvoon Talvionkijats metetävling ska strax dra igång.
Deltagarna består av ett tjugotal personer. En knapp fjärdedel av dem är kvinnor, bland annat Yvonne Eriksson.
– Det far nog åt skogen idag, säger Eriksson till Yle Östnylands förskräckelse.
Hon syftar på att fiskfångsten varit dålig hittills i år.
Då är den väl det också för de andra tävlande?
– Jo, men de är proffsigare än jag. Jag är bara med för att det är roligt.
När klockan slår kvart över fem samlas Eriksson och hennes medtävlande. Det är dags att lotta ut startordningen.
– Den som får lägst nummer får börja med att välja metplats, förklarar Eriksson.
Tyvärr får hon ett högt nummer. Men hon är inte särskilt uppgiven över det.
– Minst 15 minuter måste vi sitta och meta på den första plats vi väljer. Får vi ingen fisk där så får vi byta till en annan plats.
Eriksson har inte funderat så mycket över vilken plats hon ska välja.
– Det går enligt humöret.
Eriksson går inte många steg från startplatsen förrän hon slår sig ner. Vi befinner oss fortfarande vid Wilenius varv.
– Jag såg att det fanns fisk här i söndags, så jag tänkte att det kanske finns det idag också, säger hon.
När klockan blir halv sex börjar tävlingen. Eriksson och de andra tävlande kastar i sina metspön.
– Den som har mest fisk, i vikt, vinner. Ibland blir det sju kilo, ibland ett, ibland bara några hundra gram.
Drömfångsten skulle vara en braxen.
– För att de är så stora. Du behöver inte många för att komma upp i hög vikt.
Braxarna lyser ändå med sin frånvaro, konstaterar Eriksson. Men plötsligt drar det till i metspöet.
Eriksson tar fram håven och försöker dra metspöet mot den. Till slut lyckas det.
– Det är en id, utbrister hon. Kring ett kilo tippar jag att den väger.
Efter en kvart av metande är det här en välkommen fångst.
– Det är verkligen en bra fångst. I söndags fick jag 800 gram på hela fem timmar. Nu fick jag den här så här snabbt. Fina pipor och goda drag!
Det var larverna som gjorde susen den här gången, konstaterar Eriksson. Trots att de inte alltid funkar.
– Jag börjar alltid med mask som bete. Om det inte funkar provar jag med larver, eller med både och.
Efter en timme av metande hinner Eriksson få upp två fiskar till. De är ändå små, små abborrar.
– Allt är hemåt!
När tävlingen tar slut vid halv nio har hinken fyllts med ännu mer småfisk. Totalvikten blir ett kilo och 340 gram, vilket innebär en andraplats för Eriksson i damklassen.
– Jag är riktigt nöjd. Jag fick också en muminmugg i pris, så nu kan jag utöka min samling.