Ultralöparen Noora Honkala innehar sju finska rekord i uthållighetslöpning. 28-åringen från Lojo bor och tränar i Grekland och säger att hennes dröm som ung var att bli professionell ultralöpare. Nu är hon det.
Vi har stämt träff på en för oss båda ganska bekant plats, nämligen Harjuplanen i Lojo. Harjuplanen finns vid ett idrottscenter med ishall, simhall, idrottsplan och naturstigar för rekreation.
Noora Honkala kommer före bestämd tid till vår mötesplats. Hon är strålande glad och trevlig och vi har inga problem att hitta en gemensam röd tråd.
Hon pratar mycket och öppet om sin passion ultralöpning. Jag låter bandspelaren rulla.
Den 28 år gamla ultralöparen eller uthållighetslöparen innehar finska rekorden på alla ultralånga sträckor från 50 kilometer till 24 timmars löpning.
För några veckor sedan förbättrade hon tre finska rekord: 50 kilometer, 50 miles, 6 timmars löpning och 100 kilometer.
Hon löpte hundra kilometer på 7 timmar 46 minuter och 57 sekunder. De tre kortare sträckornas finska rekord kom lite ”på köpet” och uppmättes som mellantider i loppet på 100 kilometer.
Det handlar nog om någon form av förkärlek till löpning
Noora Honkala om sin passion ultralöpning
Noora Honkala skrattar glatt då jag ställer min första fråga:
Hur i all världen ids någon löpa hundra kilometer eller 24 timmar i ett streck?
- Det handlar nog om någon form av förkärlek till löpning. Varför samlar någon till exempel på frimärken? Kanske det här är något som man på något sjukt sätt njuter av.
Hur började det hela? Hur väcktes intresset för ultralöpning?
Det här kunde vara berättelsen om en flicka som gillade att spela fotboll. Men egentligen handlar det här om en kvinna som alltid gillat idrott och motion. Och idrottandet började väldigt tidigt för henne.
- Strax efter att jag lärde mig gå deltog jag för första gången i en skidtävling, skrattar hon.
Sedan började hon spela fotboll och det spelade hon i tolv år.
- Då märkte jag att 90 minuter löpning inte riktigt räckte till. Jag var kanske inte den snabbaste spelaren på planen, men jag var nog den som orkade kuta mest, säger hon.
Seppo Leinonen var första mentorn
Under intervjun nämner Noora Honkala den tidigare ultralöparen Seppo Leinonens namn flera gånger. Det var han som gav de första tipsen åt den blivande ultralöparen.
- Seppo Leinonen var också tränare i fotbollslaget där jag spelade.
Senare har Leinonen också fungerat som tränare för henne. Noora Honkalas man Sami Vaskola fungerar också som hennes tränare.
Vaskola agerar också manager, fotograf och bollplank för henne.
Egentligen ser jag ett hundra kilometers lopp som en vanlig dag på jobbet.
Noora Honkala
Hon småler åt min följande fråga:
Vad i all världen tänker en uthållighetslöpare på strax före startskottet för ett lopp på hundra kilometer ska gå?
- Egentligen ser jag ett hundrakilometerslopp som en vanlig dag på jobbet. Jag kommer hem till natten och är inte tvungen att springa dygnet runt, säger Noora Honkala.
Det här gäller förstås inte om tävlingen ordnas nattetid. Ibland ordnas ultralopp på nätterna då det är för hett att löpa på dagen.
- Det som är skönt med ett lopp på 100 kilometer är att man vet att det är över efter hundra kilometer.
Då det handlar om att löpa hundra kilometer är det viktigt att inte fumla bort de första kilometerna och det är viktigt att inte springa för fort heller i början. De på förhand planerade tidtabellerna ska hålla.
- Börjar man för snabbt springer man enkelt benen av sig, säger hon.
Lika mycket kvar
Hon kallar alltså det att springa ett hundra kilometer långt lopp för en vanlig dag på jobbet. Att springa ett helt dygn, 24 timmar, är någonting helt annat.
Inför sitt första 24 timmars lopp var 64 kilometer, alltså den där sextimmarstävlingen, den längsta sträckan hon någonsin sprungit.
Noora Honkala funderade hur det känns när hon sprungit hundra kilometer. Känslan var först euforisk, säger hon, men…
- Sedan fattade jag att jag ännu ska springa nästan lika mycket till.
Till slut blev det omkring 174 kilometer som hon sprang i sitt första 24 timmars lopp.
Nu tänker hon att de första tolv timmarna ska gå så smärtfritt som möjligt för att hon ska klara av att springa ett helt dygn.
Första halvmaraton som 16-åring
I några år har Noora Honkala kunnat titulera sig professionell uthållighetslöpare. Vägen har varit lång, riktigt lång, och krävt tusentals träningskilometer på landsväg, bana och skogsstigar.
Noora Honkala löpte sin första halvmaraton då hon var 16. När hon var 17 år löpte hon sitt första hela maratonlopp, 42 kilometer och 195 meter.
År 2012 då hon var tjugo år löpte hon sitt första sextimmarslopp.
- Då sprang jag visst 64 kilometer, om jag minns rätt. Det var då gnistan för ultralånga lopp väcktes.
Noora Honkala säger att hon sedan unga år har drömt om att kunna idrotta på heltid.
Disciplin och tålamod
Nu är hon proffsidrottare tack vare sponsorer och ett hårt jobbande team bakom sig.
- Jag lever min dröm varje dag, säger hon med ett brett leende.
Att vara ultralöpare kräver mycket av en människa. Förutom hängivenheten till löpning krävs förstås disciplin och tålamod.
- Den här grenen passar inte åt en person som vill se resultat genast. Det krävs tålamod. Speciellt de fyra första åren utvecklar man sig själv och sin kapacitet, säger hon.
Också positivt tänkande hjälper mycket.
Det kräver hårt arbete i många år om man vill bli en ultralöpare. Noora Honkala pratar om förberedelser på fyra år. De första åren handlar det om något som hon kallar för lugna kilometrar.
- Benen lär sig att klara av belastningen, för det blir mycket belastning på fötterna och benen då man löper ultralånga sträckor. Stötarna är hårda och många då man till exempel löper ett helt dygn.
Vaderna ska vara av stål, säger hon.
Numera tränar Noora Honkala väldigt mångsidigt.
120 kilometer i veckan
Då träningen siktar på att nå den största möjliga belastningen löper hon kanske 120 kilometer på en vecka. Den längsta träningsrundan under en dag hon någonsin löpt är åttio kilometer.
- Att löpa 120 kilometer är ganska mycket tycker jag även om vissa inte ser det som särskilt mycket.
- Utöver löpning ingår i en veckoträning också till exempel simning, cykling och muskelvård. Jag anser att det är bättre med mångsidig träning än att endast belasta kroppen med löpning, säger hon.
Hon säger att hon inte har någon aning hur många kilometer hon löpt under de senaste tio åren. Under de första åren hon sysslade med den här idrottsgrenen tror hon att hon sprang omkring 5 000 kilometer om året.
- Numera löper jag inte lika mycket, säger hon.
Ultralöparens mardröm
Ultralöparens mardröm är då jag under en tävling märker att kroppen inte tar emot vätskan och energin jag tankar, säger hon.
- Då blir det en kamp mot tiden. Om du under ett 24-timmarslopp halvvägs märker att kroppen inte tar emot någonting utan att allting blir och skvalpa i magen, energilagren är redan tömda och man mår riktigt illa, det är ultralöparens mardröm.
Tänker du någonsin tanken "vad i all världen sysslar jag med"?
- Inte egentligen, säger Noora Honkala.
- Jag är så inne i löpningen. Vissa löpare tänker i något skede att jag aldrig mera kommer att göra det här. Jag har inte haft sådana tankar. Åtminstone inte ännu.
Spartathlon nästa för Noora Honkala
Alla stora tävlingar som skulle ordnas i år har inhiberats på grund av coronapandemin. I slutet av september kommer Noora Rantala att tävla nästa gång. Hon deltar i ett ultralångt lopp som heter Spartathlon och ordnas i Grekland.
- Jag har löpt tävlingen tre gånger tidigare och nu fick jag ett så kallat wild card till tävlingen.
Hon säger att hon fick sitt wild card, alltså rätten att delta, för att hon bor och tränar i Grekland. Hon har bott i Grekland i ett par års tid.
- Loppet är 246 kilometer och går från Aten till Sparta.
Hon deltog första gången i den tävlingen då hon var 22 år gammal och i och med det är hon fortsättningsvis den yngsta löparen som klarat av att fullfölja loppet.
- Träningsmöjligheterna är perfekta där. Jag kan träna på asfalt eller löpa på stigar, jag kan simma i havet året om, nämner hon som orsakerna till varför hon och hennes man valt att bo i Grekland.
Lyx att kunna träna ensligt
Vi bor nära fiskebyn Gytheio som ligger 40 kilometer söderut från storstaden Sparta, säger hon.
- Speciellt under hösten, vintern och våren är det att området där vi bor ganska ödsligt. På sommaren finns där lite turister men annars är det lugnt där, förklarar Noora Honkala.
Det är sådan lyx som få idrottare kan drömma om, att då jag cyklar till exempel hundra kilometer på vägarna där, möter jag kanske två bilar under hela turen, beskriver hon med glädje i rösten.
Inga coronafall i Lakonien
Tack vare den något ensliga boningsorten berördes Noora Honkala egentligen inte alls av coronaviruset under våren och början av sommaren.
- Där vi bor i regionen Lakonien konstaterades inte ett enda fall av coronasmitta. Jag kunde röra mig fritt ute och såg egentligen bara kossor på mina träningsrundor.
Då vi pratar om framtiden och om hennes fortsatta karriär konstaterar Noora Honkala att hon har sina bästa år framför sig.
- Ultralöpare brukar vara som bäst i 40-årsåldern. Jag tror mina bästa åt kommer då jag är lite över trettio år.
En topplacering i VM
Hon säger att hennes mål är att nå en topp fem placering i VM i 24 timmars löpning.
- Nivån på damerna som löper ultralånga lopp är nog väldigt hård ute i världen. Damerna är snart bättre än männen, säger hon.
Jag frågar henne försiktigt hur länge hon tror att hennes kropp kan hålla.
- Jag hoppas att jag ännu som 50-plussare kan löpa till min egen glädje, säger hon.
Noora Honkala har vistats i Lojo i flera veckor under sommaren, men åker tillbaka till Grekland i slutet av augusti.
