Tävlingarna försvann i rask takt under våren då pandemin lamslog en hel värld. Då tävlingar inte finns, vilka är egentligen motiven bakom den disciplinerade vardagen frågar sig simmaren Fanny Teijonsalo.
Under min normala dag ringer väckarklockan redan klockan 5:15, och dagen innehåller sammanlagt tre till fyra timmar simning, en timme styrketräning plus kroppsvård och coreträning.
För att orka utföra allt detta på en hög nivå behövs också mycket sömn och en rent absurd mängd mat. Vardagen är rätt hektisk och det blir inte mycket tid över för andra intressen, studier eller jobb, för att inte tala om den oerhört lilla mängden av ekonomiskt stöd som det finns inom simning.
Ändå är alla uppoffringar värda möjligheten att varje dag få arbeta sig närmare sina drömmar och målsättningar. Som så många andra idrottare, hade jag länge väntat på året 2020.
Det år det fanns möjlighet att nå den allra högsta nivån och största drömmen inom idrott, de olympiska spelen. När först de flesta kvaltillfällena för OS och senare själva spelen annullerades, vändes hela vår värld upp och ner.
För mig själv började OS-drömmen äntligen se mer och mer realistisk ut igen under våren 2019. Bättre resultat efter en lång väntan bar med sig en nyfunnen iver, glädje och beslutsamhet till min träning. På vintern och våren tränade jag bättre och snabbare än någonsin och resultaten på säsongens första tävlingar började se lovande ut.
Tävlingar föll bort och faciliteter stängde
Under våren annullerades ett evenemang efter det andra, tills hela säsongen var slut före den ens riktigt börjat. Till och med den normala träningen som tidigare fullkomligt dikterat hur vardagen ser ut, lyckades inte längre eftersom faciliteterna stängdes ner.
Jag blev tvungen att återvända till Finland från Arizona där jag tränade och arbetade som terapeut för barn med autism.
Ändå var det först då jag återgick till min normala träningsrytm, som jag förstod att en större fråga än hur och när jag kunde träna, var vad jag egentligen tränar för. Det finns inga internationella mästerskap före våren 2021, och hur det kommer att gå för OS är ännu oklart, för att inte tala om hur kvalprocessen kommer att se ut.
Då tävlingar inte finns, vilka är egentligen motiven bakom den disciplinerade vardagen?
Självklart njuter jag av simning och idrotten i sig, och brinner för att träna hårt och utvecklas inom min gren så långt jag kan, men utvecklingen är svår att mäta utan tävlingar.
Hitta tillbaka till glädjen
I jämförelse, skulle du gå på ditt jobb varje dag, även om det var ditt drömjobb, utan att få någon ersättning? Då ekonomiska ersättningen i idrotten överlag är rätt låg, och speciellt i simning så gott som obefintlig, kommer vår ersättning från möjligheten att tävla och själva se resultaten av allt hårt arbete vi gjort.
För mig själv har det gällt att ta mig tillbaka till tiden då ivern för sporten hittades för första gången. Då glädjen bakom sporten inte drevs av tävlingar, mästerskap och rekord. Då man ville gå och simma bara för att det var roligt att lära sig nya saker i vattnet.
Ändå finns längtan till tävlingen kvar, och fast träningen i vissa fall smakar bättre nu än före corona, kommer nog största motivationen från möjligheten att en dag kunna dyka i OS-bassängen, vare sig den kommer nästa år eller ännu senare.
Det är också klart att man inte går miste om alla tidigare träningstimmar, och själv vill jag ju se den nuvarande situationen som extra tid för att utvecklas.
En sak är säker; elitidrott är inte elitidrott utan tävling, och när tiden för tävling igen är här, kommer idrottarna inte att ta den som en självklarhet.
Fanny Teijonsalo, simmare
Svenska Finlands Idrottsförbund