Fyra unga i Helsingfors flyttar ihop i en tom affärsfastighet där man egentligen inte får bo. Stora känslor brakar loss när huset fylls av udda karaktärer. Kärlek, svek, vänskap och till och med mord. Det är ungdomsserien Full House från 1996. Serien är tvåspråkig och textas till finska och svenska. Och är ett måste för alla vänner av Hype och 16.
Full House var FST:s storsatsning 1996, en tvåspråkig serie för unga i tolv avsnitt. Hela serien finns nu på Arenan i ett år.
Ungdomarna Mika (Paavo Kerosuo), Sanna (Eva Hankalin), E-P (Jesse Kamras) och Patrick (Kim Svennblad) flyttar ihop i en tom affärsfastighet i Helsingfors där man egentligen inte får bo. Sedan dyker ännu Tove (Nina Sederlöf) upp.
Bakom serien Full House stod delvis samma personer som gjorde ungdomsserien 16 och musikalen Hype.
Manusförfattana var Johan Finne och Hasse Moring, samt Irina Krohn som hjälpt till med de finska dialogerna. För regin svarade Micke Rundman. Av skådespelarna var Paavo Kerosuo, Nina Sederlöf och Eva Hankalin bekanta från Hype.
Serien blandade svenska, finska och engelska. Det satsades hårt på det visuella med steadicams, kranar och snabba klipp. Jarkko Valtee ansvarade för de färggranna kostymerna. Speedy Saarinen för soundtracket.
Ungdomarna som medverkar intervjuas i en artikel i Hbl i januari 1996. De är eld och lågor över serien. Enligt dem är den smidig och naturlig och de berömmer också det att man valt att filma den tvåspråkigt.
- Det har på alla sätt varit roligt att jobba med det här, säger Nina Sederlöf och Jesse Kamras. De vill gärna fortsätta i den här branschen.
Personregin har inte varit hård, menar Kim Svennblad. Han gillar att spela Patrick, som på många sätt påminner om honom själv, en till synes tuff yngling, som kanske är något av en blyg enstöring.
Jesse Kamras alias E-P
Jesse Kamras jobbar 2020 som nyhetsredaktör på MTV3. Han var Erkki-Pekka, E-P, i Full House. Vi samtalar kring hans minnen från inspelningarna.
- 1995, när TV-serien spelades in, gick jag gick andra årskursen i gymnasiet och hade varit programvärd i FST:s ungdomsprogram Kontakt. Regissören Micke Rundman frågade mig en dag på Yle om jag skulle vara intresserad av att spela en av huvudrollerna i en ny TV-serie. Hur tackar man nej till sådant?
Jesse var inte en van skådespelare.
- Trots att jag var med i skolans, Mattlidens dramaklubb MaDraK, hade jag enbart haft små roller i våra teaterproduktioner. Min grej i de musikaler vi satte upp var att komponera musik och spela trummor i bandet. Mickes erbjudande att skådespela på TV var ändå så lockande, spännande och ganska skrämmande, att jag fattade mod och hoppade med i äventyret.
Kim Svennblad, som var en de fem unga, hade Jesse lärt känna via programmet Kontakt. Det kändes tryggt att ha en bekant med i produktionen.
- Spänningen steg ändå, när jag fick höra att flera av succémusikalen Hypes stjärnor skulle medverka i Full House. Paavo Kerosuo, Eva Hankalin och Nina Sederlöf utgjorde resten av gänget, som flyttade ihop. Under de 9 månader, som vi filmade in seriens 12 avsnitt blev vi goda vänner och träffades också utanför inspelningarna. Med Paavo hade vi senare ett radioprogram på Radio X3M i flera års tid, säger Jesse.
- Inspelningarna skedde runt om i Helsingfors och speciellt minns jag en scen, som filmades mitt i centrum under en hel natt. Huset där de unga bodde hade fattat eld. Brandbilar, polisbilar, rök…lite hollywood-action över det hela. Och förstås minns jag hur Finland vann sitt första VM-guld i ishockey under den våren då vi jobbade med serien.
Jesse Kamras säger att Full House var en otrolig resa, som gav fina minnen för livet. Han blev inte skådis, men jobbar ännu framför kameran.
Tror att det kommer att känns lika pirrigt att se serien nu, som då när kamerorna började filma och Mika, Patrick, Sanna, E-P och Tove träffades för första gången.
Jesse Kamras om Full House, 2020
- Det blir roligt att kolla på serien och se om mina barn känner igen sin farsa med lång ponnysvans. Och kanske vi fem från Full House får försöka samlas, för att tillsammans resa 25 år tillbaka i tiden och kanske skratta en skvätt, slutar Jesse Kamras sina minnen.
Full House - en virrig fullträff?
När Full House sändes recenserade erfarna äldre kritiker ungdomsserien. Vissa av dem gillar inte den snabba rytmen.
Klas Fransberg kallar i Hufvudstadsbladet Full House för en tvålopera och menar att det hela kunde vara riktigt intressant om seriens skapare skulle ha läst det andra kapitlet i ”Hur man gör en bra tvålopera". Till och med den allra billigaste amerikanska tvålopera har nämligen något som Full House saknar, nämligen moralisk botten, tycker han.
Berättelsen utspelar sig i ett kulturellt vakuum. Eller i en postmodernistisk värld, där all kulturell bakgrund verkar vara utplånad till förmån för flipperspelande neonljus. Det enda som visar var serien har sitt ursprung är den relativt naturliga tvåspråkigheten, som är njutbar att se.
Klas Fransberg recenserar Full House i Hufvudstadsbladet, januari 1996
Fransberg undrar om alla ungdomar i dagens Svenskfinland känner sig så här rotlösa.
Klas Fransberg har dock endast sett ett avsnitt, där det inte händer något enligt honom. Han påpekar att det hela görs på ett formmässigt mycket snyggt sätt, med smarta klipp och dunkande rockmusik i bakgrunden. Men det är oklart om han gillar det eller ej.
Också Jukka Kajava i Helsingin Sanomat gillar den fräscha tvåspråkigheten. Men där slutar hans beröm. Kajava har även han bara sett första delen. Utgående från den bedömer han serien som virrig och onaturlig. Berättandet är enligt honom trögt och rytmiskt hackigt. Och han förstår knappt vad som händer.
Full House pulserar av liv!
Kirsti Salokangas i Seura
En som är av helt motsatt åsikt är Kirsti Salokangas. Salokangas skriver i Seura i hyllande ordalag att Full House är en fullträff, som pulserar av liv.
Full House är inte en fortsättning på Hype, trots att de har många samma skådisar, utan något som verkligen står på egna ben. Och alla skådisarna är enligt Salokangas lysande. Dialogen känns naturlig och äkta på båda språken.
