Nedläggningen av pappersfabriken i Jämsä väcker många minnen till liv i Kaskö. Där hände samma sak år 2009. När fabriken läggs ner finns det inte mycket att göra, varken för facket eller för kommunen. Det vet politikerna som var med.
Det var år 2008 som förvarningen kom. Metsä Botnia ville lägga ner sin lönsamma cellulosafabrik i Kaskö och göra 300 anställda utan arbete.
Det skedde nästa år. Tillverkningen koncentrerades till färre orter. För Kaskö var det en katastrof minns några av stadens politiker.
"En tung tid, en chock"
– Det var en oerhört tung tid att vara med på, minns Carl-Gustav Mangs. Då var han medlem i stadsfullmäktige för SFP.
Idag leder han stadsstyrelsen som fortfarande kämpar med efterverkningar och underskott, och dessutom Pensionärsföreningen.
– Det var en chock helt enkelt, så många arbetsplatser som försvinner på en liten ort, minns Kari Häggblom. Det var den tyngsta tiden jag haft inom arbetslivet när jag visste att många av mina arbetskamrater miste jobbet.
Häggblom jobbade inom produktionen på Metsä Botnias fabrik och var ordförande för fackavdelningen. Idag är han deltidspensionär, turistföretagare och ordförande för stadsfullmäktige, SDP.
Finlands minsta stad blev ännu mindre
Kaskö gör sedan länge reklam för sig som “Finlands minsta stad”, både till ytan och till antalet invånare.
Ytan har man bestämt att inte utöka. Nyligen förlorade fusionsanhängarna knappt i stadsfullmäktige. Det blir ingen sammanslagning med Närpes.
Invånarantalet har sjunkit till cirka 1 300. En tredjedel av de sparkade på cellulosafabriken fick jobb inom företaget på andra orter. Andra sökte sig bort till andra jobb eller utbildning.
Rekordstor arbetslöshet, inga nya jobb
Arbetslösheten steg till närmare 20 procent i Kaskö. Ändå kunde en tredjedel av de uppsagda pensioneras.
Det fanns också möjlighet till omskolning och omställning. Strukturomvandlingsstöd beviljades.
Men de utlovade nya arbetsplatserna och företagen kom aldrig. Missnöjet verkar pyra med de konsulter som skulle skaffa fram nya företag till orten.
- Vi fick löfte om pengar av staten för att försöka få igång det hela och anställde två konsultbolag för projektet. Tyvärr var det väldigt svårt att få hit nya företag. Vi har egentligen inget kvar av de företag som ville starta i Kaskö.
Viktigt få mer än sympati
Kommunerna fick inga pengar för egen aktivitet, så de kunde inte göra så mycket, säger Carl-Gustav Mangs, SFP. I Kaskö sjönk både skatteintäkterna och hamnens intäkter drastiskt.
Kasköpolitikerna har inte så många goda råd till kollegerna i Jämsä som nu står inför samma dilemma.
Visserligen verkar Jämsä ha fått mer politikeruppmärksamhet än Kaskö. Då kom bara några få partiordförande på besök.
Frågan är om fredagens trippelministerbesök i Jämsä gav mer sympati än rena pengar.
Enighet om samhällsansvar
Statsminister Sanna Marin (SDP) var mycket tydlig när det gäller företagens samhällsansvar både under fredagens besök i Jämsä och intervjuer under helgen.
Frågan är hur stora vinsterna måste vara för att företagen inte ska lägga ner fabriker.
Marins partikamrat Kari Häggblom i Kaskö är inne på samma linje.
Han försökte på sin tid presentera spar- och effektiveringsplaner där de anställda kunde flexa. Det hjälpte inte.
Man kan inte fortsätta med något som inte lönar sig. Men vinsterna måste inte heller vara så stora att man köper för en och säljer för två. Det kunde räcka med lite mindre, tycker Kari Häggblom.
Carl-Gustav Mangs vill inte konkret ställning till hur stora vinster som ska tillåts eller krävas.
– Huvudsaken är att man har ett företag som går bra och kan anställa människor så kommunerna får skatteintäkter, säger stadsstyrelsens SFP-ordförande Mangs.
Han har svårt att förstå företagens vinstresonemang i fallet Kaskö. Möjligen tänkte man göra en större vinst på att rationalisera all tillverkning till fabriken i Äänekoski.
"Samarbetsförhandlingarna – bara kukku"
Till saken hörde att Metsäliitto och UPM år 2009 gjorde upp om ägarskapet i Metsä Botnia. Det finns spekulationer om att Kaskö blev den österbottniska spelbricka som offrades när båda företagen skulle skära ner.
Kari Häggblom vet att varken fack eller kommun kan göra så mycket.
– Tyvärr har man inte mycket att säga till om där. Man är så liten att man inte kan göra något eller säga till om något. Samarbetsförhandlingarna är bara kukku, det meddelas från fabriken att så här gör vi, och så är det slut, förklarar Kari Häggblom.