Sjuttonåriga Erika och Anna väljer amfetamin istället för sprit. Och det är de inte ensamma om. Anna och Erika är personer i Maria Saaristos debutroman Tomma simbassänger, som handlar om drogberoende i Finland. "De ser ju att det inte går tokigt för alla som prövar", konstaterar Saaristo.
Universitetsforskaren Maria Saaristo har nyligen disputerat med en avhandling om det svensk- och tvåspråkiga föreningsnätverkets utveckling i Finland. Dessutom har hon debuterat med romanen Tomma simbassänger.
Saaristo konstaterar att drogmissbruk är lite av ett tabubelagt tema inom det finländska samhället. Bland annat det har hon velat bryta med i sin roman.
Den handlar om sjuttonåriga Erikas och Annas sista gymnasiesommar 1991. De är ensamma kvar i stan i det lilla villasamhället Grönkulla intill huvudstaden.
- Något som kanske präglar samhället Grönkulla i stor grad är att här finns många tomma hus med ensamma barn i gymnasieåldern. Föräldrarna är alla välmenande på sitt sätt, även om vissa är insnärjda i sina egna problem och vissa bara är ute och firar sommar- och stugliv, berättar Saaristo.
När vi träffas utanför Saaristos hem i huvudstadsregionen och hon talar om sin skildring tänker jag att den är högaktuell just nu då vi är mitt uppe i en ny ekonomisk kris:
- Det var också tiden för den ekonomiska recessionen i början av 90-talet, som ju drabbade många väldigt hårt i det finländska samhället och det är berättelsen om ett gäng ungdomar, hur det drabbar dem, säger Saaristo.
På Den gråa Måsen möter Erika och Anna några spännande unga män, som visar sig tillhöra ett gäng med annorlunda festvanor. Efter en viss rädsla och tvekan får viljan att höra till gemenskapen Erika och Anna att pröva på det hasch de bjuds på.
När Erika senare inte mår bra serveras hon också amfetamin för att lindra illamåendet. Snart använder sig flickorna parallellt av cannabis, amfetamin och bensodiazepiner där amfetaminet får följande effekt:
Herregud så vi såg bra ut, också jag, inte bara Anna. Jag hade inte riktigt förstått det tidigare. Inte sett det, men jag såg det nu och det fick mig att känna mig stark, oövervinnelig. Annas och mina blickar möttes i spegeln. Vi log mot varandra. Hela världen var vår.
Denna helt nya känsla av social kompetens utövar en stark dragningskraft på dem. Och när de jämför alkohol och droger förvånar de sig över dem som väljer att dricka alkohol framom att ta droger.
De upplever fulla människor som obehagliga. De tycker också att det är helt sjukt att det finns de som bestämmer att man får köpa sprit i butiken men inte amfetamin.
Drogernas inverkan förändras
Under sommarens lopp blir drogernas inverkan annorlunda. Så småningom upphör de att ge flickorna socialt självförtroende och snart uppstår en rad negativa bieffekter.
- Amfetaminet är en drog som åstadkommer sömnlöshet. Och sömnlösheten åstadkommer i sin tur kanske den här paranoian som börjar komma fram här, säger Saaristo.
Ensam hemma i sitt föräldrahem blir Erika vettskrämd när hon tycker sig se ett lik strax intill tomtgränsen. Försedd med en köttyxa kryper hon fram i terrängen. Jorden tränger in under hennes naglar och på hennes knän.
Den genuina gemenskap i gänget som Erika hoppats på uteblir för hennes del och istället känns det som om drogerna går före allt annat. Alla överlever dem heller inte.
- Det är ju kanske det som jag också försöker föra fram här att … de flesta överlever ju förstås men man vet inte i förväg vem det är som inte gör det … att det är ju det sorgliga att sådana här upplevelser klarar inte alla, säger Saaristo.
Vad känner yngre droganvändare igen i Saaristos berättelse?
Beni Köhler kommer från Korsholm. Han berättar att han nuförtiden lever nomadliv och befinner sig i Tyskland när jag når honom.
I hans kretsar används mestadels cannabis. Om sina år i södra Finland säger han att det kanske mera är den här festkulturen där man använder olika slags psykedeliska preparat.
- Själv använder jag cannabis från och till. Det är avsevärt mycket liberalare i Tyskland, när det gäller cannabis speciellt, men också andra substanser. Och användningen ses mer som någonting normalt, som alkohol, som kaffe, som tobak, berättar Köhler.
Han tycker att det är roligt att läsa Maria Saaristos bok framförallt på grund av att handlingen utspelar sig i Helsingfors med omnejd. Beteendet att det oftast är män som skaffar substanserna och bjuder av dem, det känner han igen.
- Och sedan blir det ett sådant här konstigt, vridet maktupplägg. Det har jag upplevt ända sedan jag började hänga mera med folk som använder olika substanser och där vissa drar sig till dem som har drogerna.
Om Tomma simbassänger säger han att den känns lite mera som en sådan här bok som visar hur dåligt det kan gå. Men å andra sidan verkar den här huvudpersonen i boken ju förstå sin läxa och lär sig någonting, tycker han.
Köhler uppfattar absolut att sådana här upplägg som i boken förekommer, i Finland antagligen mest i huvudstadsregionen. Och speciellt där det gäller folk som har pengar, fyller han i.
En liten skepsis väcks i alla fall i Köhler inför det att Erika redan som sjuttonåring är så öppen inför amfetamin. Att kalla amfetaminlinor för streck överraskar honom också, som i Svenskfinland kommit i kontakt endast med begreppet linor.
Även en annan läsare av Tomma simbassänger, som vill vara anonym, upplever skildringen som trovärdig. "Hen" har själv också rökt cannabis i sjuttonårsåldern, ibland en gång i månaden, ibland upp till fyra.
Hen rekommenderar Tomma simbassänger som en berättelse om hur det kan se ut när man tappar bort sig själv. Och hur enkelt det sedan kan eskalera i synnerhet när det inte finns några tidtabeller att förhålla sig till som här under ett sommarlov.
- I boken försvann flera dygn när de använde amfetamin och rökte hasch och så, så då hade man ju inte kunnat leva sådan där vanlig vardag, säger hen.
Hur har läget förändrats sedan början av 1990-talet?
En stor förändring, om inte den största är både enligt Beni Köhler och hen sannolikt den att det är avsevärt mycket lättare att få tag på droger nuförtiden. Det kan ske så som det skildras i boken, att man ringer ett samtal och sen far efter och så här, säger Köhler. Speciellt för cannabis vet han att man i Helsingfors träffas face to face.
Och på Dark Web är det möjligt att beställa vad man än vill ha för droger, berättar Köhler. Syntetiska droger skickas främst från olika länder per post och de flesta verkar passera gränsmyndigheterna.
En annan förändring är att åldern verkar ha sjunkit. Användarna är yngre i dag, berättar Köhler.
- Men då skulle jag också vilja påstå av min egen erfarenhet att många är väldigt medvetna om vad de sysslar med. De tar mycket reda på om preparaten, upplever Köhler.
Också hen talar om hur lättåtkomliga alla slags droger är i dag, även för mycket unga personer. Det är bara att ladda ner appar i sin mobil och komma överens om mötesplats.
- Jag har en väldigt…, en nära familjevän som redan sedan hen var tretton år… har handlat cannabis på detta sätt. Det chockerade mig jättemycket för jag var själv tre-fyra år äldre när jag för första gången var i kontakt med det här. Nu behöver man inte känna någon eftersom det finns att få tag på så där bara, vem som helst och var som helst, berättar hen.
Inre dialog som gör intryck
Det som Beni Köhler tycker att hör till det starkaste i Saaristos skildring är Erikas inre dialog och hennes oförmåga att till en början se vad hon sysslar med. Hennes tankar är också intressanta att följa när hon blir superparanoid, säger han.
Hen minns för egen del att även hen varit lite paranoid som drogpåverkad. Hen tänker sig att det för dem som är sjutton år eller yngre nuförtiden kan vara ännu mera sannolikt att de prövar på sådant.
- Det jag kom att tänka på när jag läste den här boken var också det att huvudpersonernas föräldrar inte hade någon aning om vad deras barn var med om. Och jag tror att det stämmer jättebra in på dagens läge.
Beni Köhler lyfter fram den schweizisk-skotska författaren och journalisten Johann Haris bok Lost Connections som en god läsupplevelse. I den för Hari fram att beroendebeteendet för de flesta grundar sig i depression, berättar Köhler.
Som det är nu blir man lite dömd om man använder sig av någon substans, folk pratar skit om dem som röker, säger Köhler.
Han uppfattar för sin del att det är vars och ens eget val om man vill röka eller inte och att det mer handlar om hur man själv ser på sin substansanvändning.
Hen säger för sin del att det är lite som med alkohol, att när användandet börjar ta över ens vardag och ens hela sinne, då är det fel. Och använder man inte droger av sin egen önskan är det också fel.
Bland hens nära, jämnåriga vänner har det uppkommit lite bråk eller drama om cannabisbetalningarna. Gräset har alltså fått gå före vänskapen, berättar hen.
- Och det tycker jag att är jättetrist. Det är där små alarmklockor borde ringa om vad som egentligen är viktigast: den här vänskapen eller mitt rus liksom? Och om man bara försöker täcka trauman eller sin sorg med det så är det också fel.
- Men jag tycker att det säkert finns sätt att röka gräs utan att det är så skadligt, säger hen.
- Droger ett tabubelagt tema i Finland… vad säger de unga om det?
Hen håller med Maria Saaristo om att droganvändning verkar vara ett tabubelagt tema i Finland.
- Nuförtiden läser man ofta artiklar om att alkoholkonsumtionen går ner och att unga inte är intresserade av alkohol, säger hen.
- Men jag skulle säga att det bara har skiftat till att de experimenterar med gräs och droger istället. Och det tror jag nog att är ett tabu. Det blir liksom genast ett dåligt rykte även om det inte i varje enskilt fall skulle vara nödvändigt att trampa ner på användaren, säger hen.
Hen tror också att följande frågeställningar skulle vara viktiga att ställa gällande droganvändning: Är det som underhållning? Är det för att dämpa någon sorg eller något trauma? Eller är det ett beroende?
Hen kan tänka sig att det finns väldigt varierande historier och olika slags behov, som till exempel cannabis för smärtlindring.
Men det att det går så lätt att få tag på droger på nätet helt anonymt och i vilken ålder som helst, det ser hen som något som nu verkligen borde vara alarmerande och som något som bör diskuteras.
- Och att det borde tas som ett faktum att det brukas mycket mera än tidigare. Det är mycket vardagligare än man tänker sig, påpekar hen.
Beni Köhler anser också att det hjälper att prata nyanserat om droganvändandet, så stigmatisering inte skall ske. Tabubelagt bör det absolut inte vara, säger han.
Samtidigt tror han att det alltid kommer att finnas problemanvändare.
Men det hjälper inte om användningen av droger på grund av det ses som ett alltigenom negativt fenomen.
Tabubeläggandet förefaller också kunna leda till att de olika generationerna kan ha svårt att mötas i en balanserad diskussion om droganvändningen. Maria Saaristo, författare till boken Tomma simbassänger, säger att det i dag många gånger verkar saknas en saklig diskussion kring temat, en diskussion som kunde gynna unga som är i en mer sårbar position än andra.
- Kanske det blir en obalans i diskussionen mellan generationerna i och med att de yngre möjligen ser att man diskuterar på en annan nivå på något vis. De ser ju att det inte går tokigt för alla som prövar. De ser ju att människor kan få ut något positivt och så här.
- Men samtidigt stämmer det ju att det inte går bra för alla som ger sig in på sådana här vägar. Så jag tänkte att det var ett tema som det skulle finnas ett behov av att försöka skriva om, säger Maria Saaristo och påpekar att Tomma simbassänger är tänkt för alla, uppbyggd kring utvecklingen av en drogaddiktion och dess olika skeden.
