Visst skall man vara försiktig med att dra paralleller mellan fiktion och verklighet, men ibland lyser kopplingen mellan dessa som ett ilsket bromsspår i varm asfalt. Svart och tydligt.
Helt klart är att Ville Jankeris filmatisering av Miika Nousiainens roman Metsäjätti (2011) går upp på repertoaren vid exakt rätt tidpunkt. Något ingen kunde förutse när höstens premiärdatum slogs fast.
Men nu råkar alltså lanseringen sammanfalla med debatten om storföretagens samhällsansvar. Och medan det stormar kring stängningen av UPM:s pappersfabrik i Jämsä ställs vi inför den fiktiva storyn om en hotad fanerfabrik i Törmälä.
Men innan vi går in på hotbilden gäller det att presentera Pasi Kauppi – dramats huvudperson.
Pasi (Jussi Vatanen) är en man med flyt - han är lyckligt gift, har ett barn på kommande och en befordran i sikte.
Det är bara ett litet uppdrag som står emellan honom och det stora klivet uppåt på karriärstegen.
Ett litet uppdrag på en mindre ort.
Något måste nämligen göras åt fanerfabriken i Törmälä. Vinsten måste öka och utgifterna minska, vilket innebär att någon måste gå. Hur många och vem – det är delvis upp till Pasi att avgöra.
Problemet är bara att Törmälä råkar vara Pasis gamla hembygd och de som hotas av uppsägning hans gamla vänner och bekanta.
Till råga på allt har han aldrig berättat sanningen om sin bakgrund för sin finlandssvenska Hanken-hustru Linda (Sara Soulié). Det är med andra ord bäddat för trubbel.
Välberättat
Medan Nousiainens bok följer händelserna ur flera personers synvinklar väljer Jankeri att i filmen enbart utgå ifrån Pasis perspektiv.
Det är ett lyckat grepp som gör det lätt att hänga med i hoppen mellan tonårens 1980-tal och berättelsens nutid. Många gånger fungerar musikanvändningen som en bro mellan de olika tidsperspektiven.
Överhuvudtaget är tillbakablickarna snyggt införlivade i helheten och fyller dessutom en innehållsmässigt viktig funktion.
De fördjupar bilden av Pasi, får en att förstå vilka händelser som format honom och varför han agerar som han gör.
Det behövs inga vidlyftiga beskrivningar och analyser, det räcker med enskilda scener eller en bärande replik för att man skall få bilden klar för sig.
Välspelat
Metsäjätti är ganska långt Jussi Vatanens film. Han är suverän i rollen som killen som gett sig ut på en klassresa utan att ha koll på slutdestinationen.
Killen som någonstans på vägen trängt in minnen och känslor i resväskans minsta skrymslen tills han glömt att de en gång fanns.
Efter framgångar i komedier som Napapiirin sankarit och tv-serierna Kimmo och Putous uppvisar Vatanen här en ny nivå av nyanser.
Visar att han förmår handskas med de små justeringar som får ett anletsdrag att gå från uttryckslöst till mångbottnat.
En fin motspelare har han i Hannes Suominen som gestaltar barndomsvännen Janne. Mellan dessa två utspelar sig en av de finaste vänskapsscener man kan föreställa sig.
En scen som skildrar Pasis första besök i Jannes hem efter ankomsten till Törmälä. Pinsam tystnad följer på enstavig dialog tills Metallica läggs på skivtallriken.
Plötsligt upphör tiden att existera medan isen smälter och murar rasar. Ett litet leende, en trummande hand och en antydan till ett rytmiskt kastande med håret bildar tillsammans en perfekt bild av samhörighet.
Välgörande
Metsäjätti är något så ovanligt som en finsk feelgoodfilm om ett smärtsamt ämne. Humoristisk, men med skärpa.
Visst kan man tycka att den sista svängen blir onödigt tillrättalagd, men på det hela taget lägger sig historien om Pasi och hans Törmälä som en varm filt över ens höstkalla fötter.
Den lyckas bjuda på hopp trots att den visar hur skrämmande starkt ens förutsättningar kan dikteras av barndom och uppväxt.
Och så lyckas den med det där som bra filmer ofta gör – den får en att ta sig an verkligheten med ny iver.
Det är fullt möjligt att även den som inte tidigare följt diskussionen om skogsindustrins företagsstrategier får lust att göra det efter Metsäjätti.
