De myter, sägner och berättelser som människan skapat fascinerar oss än i dag. Folktron har fungerat som ett sätt att förstå världen vi lever i. I dag kanske en del av folktron gått förlorad, men den har också tagit nya former.
Längs den finländska kusten hittas kring 200 jungfrudanser. De labyrintaktiga stenformationerna har kommit till under oklara omständigheter och av okända upphovsmän, de äldsta redan på 1300-talet.
Även om det forskats länge i fornlämningar som jungfrudanser, är det ganska få svar man fått. Troligen finns kopplingen till vidskepelse och folktro, där man konstruerat de stenlagda labyrinterna som en barnslig lek eller för att utöva mera seriösa riter, antingen kopplat till liv och död, till fiskelycka eller till att hitta rätt partner.
Man får ju en bild av någo forntida jungfrun som har snurrat runt här.
Två Närpesbor som fascinerats av jungfrudanserna på orten är guiden Britta Hannus-Gullmets och hennes man Håkan.
– Själva det här namnet, jungfrudans, är ju ganska suggestivt. Man får ju en bild av några forntida jungfrun som har snurrat runt här. Och det vet man ju inte så noga, vad de har sysslat med, säger Britta Hannus-Gullmets.
Håkan Gullmets lekte redan som barn vid Svartlidens jungfrudans.
– Hit kom jag första gången, för nästan 80 år sedan. Så jag var ju barn då. Och det första vi började göra var ju då att börja gå runt här i ringarna för att se då om vi kom in till centrumstenen. Och vi blev ju överraskade, för där under centrumstenen så hittade vi ju pengar. Och vi uppfattade det där liksom kollekten i kyrkan, att man offrade och gav bort.
Ännu i dag finns det flera jungfrudanser längs den österbottniska kusten finns flera jungfrudanser, som idag är populära besöksmål, speciellt för de som rör sig ute i skärgården.
De är skyddade och sköts om, så de ska bevaras för eftervärlden, även om den ursprungliga funktionen för platsen inte är densamma som det kanske någongång varit. Men känslan av samhörighet med historien och den omkringliggande miljön kvarstår.
– När man kommer till ett sådant här ställe, så får man ju nog fundera på människans historia och människans plats i naturen och i historien Och tänka att här har människor gått i många släktled och kanske ungdomarna har roat sig här och att här är jag nu en kedja i en lång länk av människoöden, säger Britta Hannus-Gullmets.
På jakt efter bortglömda heliga källor
I Åbotrakten är doktorand John Björkman på jakt efter heliga källor. Offerkällor eller heliga källor lär ha funnits i var och varannan by, men i dag har många av dem glömts bort i Finland. Så här långt har han hittat ett fyrtiotal.
– Man vet inte hur långt bruket av källorna går tillbaka, men åtminstone till den katolska tiden, eftersom många bär namn av gamla helgon. Källorna låg ofta i skogen men i närheten av byarna.
Till källorna gick man för att hämta hälsobringande vatten mot olika krämpor och då kunde man offra ett litet metallföremål som en nål, ett smycke eller ett mynt. En del regler och ritualer var också förknippade med användningen av källorna.
– Man fick till exempel inte stanna och kissa på vägen, kanske måste man vara tyst och absolut förbjudet var det att ta något offrat föremål ur källan. Då kunde man drabbas av den åkomma som föremålet offrats för.
Det var också vanligt att vid olika högtider samlas vid källorna för att festa och då kunde det gå ganska vilt till. Det dracks och brändes bål. Ibland var myndigheterna tvungna att ingripa och avbryta festligheterna.
Under sin forskning har John Björkman ibland hittat mynt i källorna så kanske offertraditionen ännu finns kvar på något sätt.
– Hur allvarligt folk tar det idag vet vi inte – men inte vet vi heller hur allvarligt folk tog det förr.
Gamla myter inspirerar till nyskrivna berättelser med fokus på kvinnor
Det skapas också nya, finlandssvenska myter, till exempel inom fantasylitteraturen. Just myterna har legat författare Maria Turtschaninoff nära hjärtat ända sedan hon har varit liten.
– Det är nog mitt längsta intresse, det har jag alltid haft. Jag har alltid tyckt om sagor, folksagor, myter och mytologi. Jag tror man måste ha läst mycket sådant för mig när jag var liten och sen när jag blev lite äldre och började läsa själv så älskade jag den här samlingen med sagoböcker från hela världen.
Att hon nu själv använder mytologin som ledande verktyg i sitt berättande är en sak som kommer henne naturligt.
–- För mig är det ett sätt att berätta om allt det som det är svårt att sätta ord på. Som är obegripligt som är osynligt som inte går att fånga på något annat sätt än genom myter, mytologi, genom ett arkaiskt språk som talar till vårt undermedvetna, som talar till oss på ett annat plan, säger Turtschaninoff.
Det finns också en del äldre myter som hon väver in i sina egna böcker.
– Jag gör både och, det beror lite på projektet. Till exempel i Underfors använder jag direkt finlandssvensk folktro. Jag läste böcker, samlingar med finlandssvenska myter och sagor och sägner som fanns på Svenska litteratursällskapet. Det var absolut avgörande för mycket i den berättelsen.
Flickor, unga kvinnor och äldre kvinnor har ofta en ledande roll i Turtschaninoffs böcker, vilket inte är särskilt vanligt inom fantasylitteraturen.
– I vissa böcker har jag alldeles medvetet velat lyfta fram den traditionella kvinnliga kunskapen, eftersom fantasylitteratur har haft en tendens att vara ganska manligt kodad. Det förekommer mycket “rädda världen med svärd” i fantasylitteraturen och jag vill lyfta fram det kvinnliga kunnandet och ge det en likvärdig position, säger Turtschaninoff.