Donald Trumps första mandatperiod har varit en stormig tid för de transatlantiska relationerna.
Nu hoppas många européer på en återgång till tiden före 2016, men det är osannolikt oavsett om USA:s nästa president är Biden eller Trump.
Även om Biden på ytan står för en helt annan utrikespolitik än Trump så står han inte för en återgång till Obama-eran.
Som Obamas vicepresident var Biden ofta glädjedödaren i Vita huset. Han var kritisk till Obamas mer idealistiska projekt i Mellanöstern och upptrappningen av den amerikanska insatsen i Afghanistan.
Han föreslog i stället ett avtal med talibanerna för att garantera att al-Qaida inte återvänder.
Biden fick inte som ville i de här frågorna under Obama. Men president Donald Trump politik under de senaste åren har däremot inte skiljt sig stort från Bidens förslag.
Biden verkar också att liksom Trump ha kommit till slutsatsen att Kina utgör ett hot mot amerikanska intressen. Biden är också mer intresserad av att ta med europeiska allierade i USA:s försök att minska Kinas inflytande.
Ur europeisk synvinkel är problemet att Europa stegvis har blivit mindre viktigt för USA medan Europa fortfarande är säkerhetspolitiskt beroende av USA.
Under kalla kriget erbjöd USA Västeuropa militärt beskydd mot Sovjetunionen i utbyte mot geopolitiskt inflytande. Relationen var stabil och gynnade båda parterna.
Kräver stöd i Asien
Men den konstellationen gäller inte längre.
USA har sedan en längre tid stegvis vänt sig mot Asien och konfrontationen med Kina har accelererat den utvecklingen.
I Washington anser man nu att det är dags för Europa att erbjuda ordentliga motprestationer i utbyte för de amerikanska säkerhetsgarantierna.
Det gäller speciellt den gryende maktkampen mellan USA och Kina. Washington kommer att sannolikt att förvänta sig att Europa ställer sig bakom kommande amerikanska åtgärder mot Peking.
Med andra ord finns det stor risk för att Europa tvingas välja mellan amerikanska säkerhetsgarantier och lukrativ handel med Kina.
– USA utgår naturligtvis ifrån att de amerikanska säkerhetsgarantierna är så viktiga för Europa att den ekonomiska nyttan från Kina inte har så stor betydelse, säger Utrikespolitiska institutets direktör Mika Aaltola.
Dyr egen väg
Europa kan naturligtvis välja att inte följa USA:s geopolitiska ledning och i stället satsa på sina närområden.
Det vill säga frågor som demokratiutvecklingen i Ukraina och Belarus, migrationen över Medelhavet och de infekterade relationerna till Turkiet.
Men det skulle medföra nya problem. Europa är i dagsläget beroende av USA:s tyngd också i närområdena. Och det beroendeförhållandet kommer inte att försvinna under de kommande fyra åren.
– Om Trump blir återvald kommer han att driva sin politik att splittra den globala ekonomin till sin slutpunkt. Då tvingas Europa välja mycket tidigare än under en första Biden-mandatperiod, säger Aaltola.
Men faktum är att Europa riskerar att ställas inför det valet förr eller senare, oavsett vem som sitter i Vita huset.
Handelskonflikter
Trumps aggressiva och tidvis oberäkneliga utrikes- och handelspolitik har skapat en rad större och mindre kriser de tidigare stabila transatlantiska relationerna.
Trump inledde sin mandatperiod med att begrava det omtvistade frihandelsavtalet TTIP. Några ersättande mekanismer är inte att vänta inom den närmaste tiden.
Inom handelspolitiken har de senaste åren i stället kantats av hårda uttalanden, strafftullar och strandade förhandlingar.
Om Trump blir återvald kommer Europa att ställas inför ytterligare fyra år av handelspolitisk konfrontation.
– Med Trump kan man vänta sig tullar, tariffer och problem, säger Aaltola.
Hett inom Nato
Trump har också ifrågasatt militäralliansen Nato och krävt större insatser av de europeiska medlemsländerna. Det har lett till att alliansens säkerhetsgarantier har tappat i trovärdighet.
Men samtidigt har USA:s satsningar i Natoprojekt, speciellt i östra Centraleuropa och de baltiska länderna ökat under Trump, säger Mika Aaltola.
– Det är det man ofta hänvisar till då man säger att man inte ska fästa för stor uppmärksamhet vid vad Trump säger utan vi de signaler som USA sänder genom sina handlingar, säger Aaltola.
Nato har också fortsatt att koordinera insatser i Afghanistan och Natoländerna samarbetade också i kriget mot terrorsekten IS.
Däremot löpte avslutningen av insatsen mot IS inte lika smidigt. Då Trump efter diskussioner med Turkiets enväldiga president Tayyip Recep Erdogan beslutade att dra bort de amerikanska styrkorna lät han bli att förvarna sina europeiska allierade.
USA agerar ensamt
Aalto håller med om att USA blivit mer benäget att agera unilateralt under Trump.
– USA har inte visat samma sorts respekt för sina allierade som man tidigare gjort. Det gäller både retoriskt och delvis också i handling.
Under Biden skulle tonen mot allierade bli mer diplomatisk och USA skulle överhuvudtaget satsa mer på diplomati – något Trump varit helt ointresserad av.
Men det betyder inte nödvändigtvis att läget skulle bli lättare under Biden. Demokraterna är i dag ett annat parti än under Obama. Partiet domineras inte längre av Nato-vänliga frihandelsförespråkare.
Biden skulle komma med egna krav på Europa och hans administration skulle utgöra en annan slags utmaning än vad Trumps ofta kaotiska utrikespolitik gör.
– Under Biden skulle påtryckningarna bli mer systematiska. Europa tvingas då att mycket noggrant tänka igenom de strategiska förslag som kommer från Washington, säger Aaltola.
Aaltola konstaterar att Trump representerar den mest nationalistiska amerikanska politiska traditionen – det vill säga Amerika ensamt.
I motsats till Trump förstår Biden multilateralism, men det betyder inte att Biden själv är multilateralist.
– Han kan spela det spelet. I amerikansk kontext är han varken hök eller duva utan något däremellan, säger Aaltola.