I en absolut samtid visar Westö att villkoren för mänskligt liv är eviga – nederlag, trasighet och krossade drömmar, men också stunder av svindlande skönhet, så lyder prismotiveringen. – Jag är stum av glädje. Man vill inte bli lyft upp på en avlägsen hylla bara för att man är en veteran, säger Kjell Westö.
Kjell Westö hör till våra mest uppskattade författare och har också tidigare belönats med flera pris, bland annat Finlandiapriset 2006 och Nordiska rådets litteraturpris 2014.
Ändå blir Westö uppriktigt glad då han får höra att han får Svenska Yles litteraturpris för sin roman Tritonus – en skärgårdsberättelse.
– Jag är faktiskt jätteglad. Många fina författare har genom åren tilldelats priset. Som veteran är man kanske inte det självklara valet, säger Westö och fortsätter:
– Man unnar förstås alla yngre och nyare förmågor allt beröm och alla utmärkelser, samtidigt som man själv hela tiden försöker bli bättre och inte vill bli lyft upp på en avlägsen hylla bara för att man är en veteran.
Växlar mellan mörker och ljus
På ytan är Westös åttonde roman Tritonus en berättelse om den osannolika vänskapen mellan stjärndirigenten Thomas Brander och skolkuratorn Reidar Lindell. Det är också en samtidsroman som behandlar allt från metoo och klimatfrågan till coronapandemin.
Den enväldiga juryn består av författaren och programledaren Mark Levengood. Så här lyder hans motivering:
Denna skärgårdsberättelse tar läsaren på en resa mellan
gemenskapens fastland och ensamhetens yttersta öar. I en absolut
samtid visar Westö att villkoren för mänskligt liv är eviga –
nederlag, trasighet och krossade drömmar, men också stunder av
svindlande skönhet.
Tritonus är en storslagen roman, såväl enligt finlandssvenska som
internationella mått.
Prismotiveringen gör Westö “stum av glädje”.
– Mest glad är jag över meningen som påpekar att det, trots att det är en berättelse om trasighet och ensamhet, faktiskt också är en berättelse där det finns skönhet, och där det finns en stor längtan efter både vänskap och kärlek, och ett försök att hitta dem och leva dem, även om det är med förhinder.
Öser av sig själv i karaktärerna
Kjell Westö som själv har vistats i Åbolands skärgård i över 30 år, hade länge drömt om att skriva en skärgårdsroman. I Tritonus tog han steget fullt ut.
Han började skriva boken 2016, och det hotfulla fanns med redan då. Men i våras tvingade coronapandemin honom att tänja ut och flytta fram tidsaxeln i boken istället för att, som i normala fall, enbart slipa på språket.
– Det här var en typ av finslipning jag aldrig tidigare gjort så här i slutskedet. Det var ett tufft jobb, för när man ändrar tidsaxeln i ett så här sent skede av arbetet så rör allting i romanen på sig.
Precis som i många tidigare centrala rollkaraktärer finns det också drag av Westö själv i romanens protagonister.
– Givetvis öser jag av mig själv och mina egna inre konflikter i mina romankaraktärer. Jag inbillar mig att det är så de blir levande. Men jag sysslar inte med autofiktion, det är aldrig jag själv i romanerna.
Vem liknar du mer, dirigenten Thomas Brander eller skolkuratorn Reidar Lindell?
– I vissa drag liknar jag båda. Om jag måste välja så tror jag att jag är mer lik Lindell, åtminstone som musiker, det vill säga tafflig. Brander är väldigt vilsen i sitt liv, så jag hoppas att likheterna med honom inte är alltför stora.
Många har spekulerat kring vilken dirigent som har inspirerat Westö i karaktären Thomas Brander.
Alla och ingen, lyder svaret.
– Branders bakgrund liknar den som generationen Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste och Magnus Lindberg hade. Men så länge jag tänker på någon existerande person går jag alltid helt i baklås när jag skriver. Jag är aldrig mig själv när jag skriver, det är som att jag är någon annan.
För blyg för dirigentyrket
Många känner till Westös starka musikintresse för i synnerhet pop och rock, men den klassiska musiken har också alltid funnits där.
Redan i tonåren gick han ofta tillsammans med sina föräldrar på konserter med klassisk musik. Men han har själv aldrig drömt om att bli dirigent.
– Då jag var skolelev var jag så blyg att jag inte ens kunde hålla föredrag framför klassen. Jag skulle aldrig ens ha kunnat drömma om att stå framför hundra proffsmusiker och börja styra och dirigera dem. Senare skolade jag mig hårt för att som författare kunna hålla tal framför en större publik.
Thomas Brander är stjärndirigenten som börjar vara på fallrepet men fortfarande vill se sig som en man i sina bästa år. Westö, som under snart 25 års tid har gett ut den ena hyllade romanen efter den andra, känner också själv av samma vånda som Brander i sin egen kreativa process.
– Visst känner jag igen kopplingen. Men när jag skriver känner jag inte av pressen. Då skulle jag gå i baklås, vilket hände oftare när jag var yngre än det händer nu.
Under årens lopp har han utvecklat ett sätt där han går in i sin egen värld och isolerar sig från skvaller och spekulationer och annat brus.
– Det är en förutsättning för att jag ska kunna gå in de egna världarna och skapa alla de fiktiva människorna ur mitt eget inre.
Tävlar med sig själv
Som privatperson och mellan böckerna dyker våndan ändå upp ibland. Westö menar att det ändå handlar mer om hans egna ambitioner än om en rädsla för att framgången ska ta slut.
– Jag fyller snart 60, och jag tävlar med mig själv. Jag vill fortfarande bli bättre, vassare och djupare som författare. Det är klart att det ibland finns en oro för att jag ska ha nått så långt jag kan nå, och i någon mening börja bli sämre. Men jag försöker hålla den rädslan borta när jag skriver.
Westö säger att det också är viktigt att en författare förstår att det finns fenomen och villkor som drabbar den yngre generationen och som äldre författare kanske inte på ett trovärdigt sätt kan skildra.
– Jag gör vad jag kan. Vad gäller att skildra framtiden finns det helt klart en gräns och en kulmen någonstans, men jag hoppas att jag ännu inte nått den.
Tillsvidare nöjer sig Westö ändå inte med det han hittills har uppnått. Han har redan två nya romanidéer, och har börjat på den ena där han ämnar återvända till Finlands historia, till 1930 och -40-talet.
Till skillnad från många andra författarkollegor berättar han gärna öppet om sina planer.
– Det är ett sätt för mig att motarbeta min egen lättja. Om jag har lovat att göra en viss sak offentligt blir jag också tvungen att göra det.
Lärt sig vårda vänskap
Manlig vänskap är ett tema som går igen i Westös romaner, och Tritonus är inget undantag. Den spirande och sträva vänskapen mellan två 50-åriga män är ett av bokens bärande teman.
Westö hade själv en period i 50-årsåldern då han ställde sig frågan om han ska vara misstänksam och cynisk eller öppen och lite naiv mot människor som tar kontakt med honom.
– Naivitet medför ju alltid risken att man kan få på käften. Men jag bestämde mig för att jag hellre är naiv och godtrogen än cynisk. Det var ett bra beslut. Den vägen har jag fått flera riktigt goda vänner efter 50.
Hans introverta sida i kombination med den djuplodande satsningen på att skriva har gjort att han också har förlorat många vänner.
– Felet har varit mitt, jag har inte vårdat mina vänskapsförhållanden. Nu, på gränsen till 60, försöker jag vara klokare.
Vad är det svåraste för dig i ditt skrivande, din akilleshäl?
– Min akilleshäl är faktiskt att våga. Varje gång jag börjar skriva de första scenerna i en roman känner jag hur jag svajar eller dignar under trycket från vad jag vet att jag är påväg att ge mig in i.
Westö beskriver skrivprocessen som en oerhört intensiv process som skakar om honom i hans mentala grundvalar.
– Varje gång jag blivit klar med en bok tänker jag: tänk att det gick en gång till, det kommer säkert inte lyckas flera gånger. Men jag hoppas ju att jag ska våga åtminstone ett par gånger till.
Här kan du se prisutdelningen av Svenska Yles litteraturpris 2020.