När Ilkka Herola närmade sig den definitiva världseliten i nordisk kombination började allting kännas motbjudande. Hans överdrivna självrannsakan och ohälsosamma förhållningssätt till idrotten fick honom att må dåligt. Han insåg att han behöver hjälp.
Knappt några fåglar alls har synts till under höstmorgonens långa vandring i kärrmarkerna söder om Puolanka, drygt hundra kilometer öster om Uleåborg.
– Den här formen av jakt njuter jag av allra mest, förklarar Ilkka Herola för den flåsande Sportlivredaktören som försöker hålla jämna steg med toppidrottaren.
Herola verkar inte gräma sig det minsta över att ha blivit utan fångst under inledningen av fågeljakten.
Det är en förändrad man som tar sig fram genom buskar och snår med geväret på axeln och det aningen för stora patronbältet hängande runt höfterna.
Han har lärt sig njuta av livet. Inte genom att göra saker annorlunda än tidigare, utan genom att tänka annorlunda och uppleva saker på ett annat sätt än för bara några år sedan.
De dystra tankarna som plågade honom tidigare tvingade honom att genomgå en grundlig attitydförändring.
I Sportliv berättar Ilkka Herola om de tunga åren och sitt nya gladare jag:
I tonåren var Ilkka Herola betydligt svagare på att åka längdskidor än att hoppa backe, vilket i dag kan låta överraskande. Det handlar trots allt om den för tillfället starkaste längdåkaren i världen i nordisk kombination.
Tonåringen hoppar in i centrum av rampljuset
Det är åtta år sedan som den då 17-årige Herola tog en plats i A-landslaget i nordisk kombination. Bara två år innan hade Siilinjärvibon vunnit FM-guld i backhoppning för under 16-åringar.
Då Herola kom in i landslaget våren 2012 hade Finlands framgångsvåg i nordisk kombination med Hannu Manninen och senare Anssi Koivuranta i spetsen ebbat ut.
Under Herolas första säsonger i världscupen riktades de största förväntningarna på Janne Ryynänen. När Ryynänen valde att lägga av i ung ålder redan 2014, stod plötsligt 19-årige Ilkka Herola som galjonsfigur i ett landslag mitt i en svår generationsväxling.
Samtidigt som det i övrigt stapplande landslaget svettades med att samla enstaka världscuppoäng då och då, var det i mångt och mycket Herolas framgångar och misslyckanden som definierade hela grenens status i publikens ögon.
– Stämningen i hela laget påverkades i väldigt hög grad av mina personliga resultat. Det blev tungt då det inte fanns någon annan som med sina framgångar kunde hålla stämningen uppe de gånger som det gick dåligt för mig, berättar Herola.
Jaktstugan i Puolanka.
Herola gjorde enorma framsteg under de sena tonåren. Efter debutsäsongens 40:e plats i världscupsammandraget var placeringarna åren efter 22:a, 17:e och 10:e.
– Framgången och den snabba utvecklingen gav mig ingen anledning att stanna upp och reflektera. Det var bara att köra på.
Utvecklingskurvan kunde ändå inte peka uppåt i all oändlighet. När framstegstakten mattades av, och resultaten inte motsvarade Herolas skyhöga förväntningar, saknade han verktyg att hantera känslorna.
Han var obarmhärtig mot sig själv efter minsta lilla misstag. Han ville fortsätta utvecklas i samma takt han gjort tidigare och kände publikens och mediers höga förväntningar väga tungt på sina 20-åriga axlar.
– Det tog länge innan jag kunde medge för mig själv att det känns tungt. Jag stretade emot. På sätt och vis kastade jag bort flera år av min karriär.
Akut behov av förändring uppstår
Ett lågtryck sveper över Finlands mittpunkt. Den något fuktiga veden ryker i den öppna brasan utanför jaktstugans strandbastu.
Herola plockar fram tändstickorna. Efter en stund vaknar elden till liv igen.
Han tittar ut över den mörka sjöns stilla yta och fortsätter berätta om de tunga åren.
– Jag skämdes över att jag blev en börda. Det fanns andra i laget som hade haft en bra stämning om det inte var för mig som förpestade luften med mitt deppande.
Säsongen 2016–2017 slutade Herola sjua i den totala världscupen. Det är fortfarande hans bästa slutplacering – men han njöt inte det minsta av tävlingarna. Han förväntade sig betydligt mer av sig själv.
Han plockade massvis med topp tio-placeringar, men fullträffarna – prispallsplaceringarna – lyste med sin frånvaro. Herola hade uppnått en hög nivå i längdåkningen men backhoppningen fungerade inte som han önskade.
Mörka moln hopade sig i hans huvud.
De besvikna gesterna han visade upp efter sina misslyckade backhopp i hemma-VM i Lahtis var bekanta från säsongens tidigare tävlingar. Kommentarerna i tv-intervjuerna var uppgivna – de individuella VM-placeringarna 12:e och 17:e.
– Det kändes tyngre och tyngre för varje dag. Mot slutet av säsongen kändes det outhärdligt.
Tre veckor efter VM befann sig Herola i Schonach i Tyskland där världscupsäsongen avslutades.
Ångesten hade slagit sina klor i honom. Han önskade att tävlingarna blåste bort – att han inte behövde misslyckas och bli besviken än en gång.
Varningsklockorna började ringa.
– Jag insåg att det aldrig ska behöva kännas riktigt så tungt. Även utomstående märkte att allt inte står rätt till. Jag är tacksam över att mina närmaste hade mod att styra mig i rätt riktning.
Herola vände sig till landslagets psykolog Terhi Lehtoviita för att bli av med ångesten. Han inledde en lång process som skulle komma att omforma hans tankemönster och värderingar från grunden.
"Det är ju helt absurt att man ens kan tänka så!"
Ett skott avfyras endast några hundra meter från jaktstugan. Den korta rundan Herola bestämt sig för att gå på egen hand före lunch har gett resultat. Han har skjutit ner en tjäder.
Han visar stolt upp fågeln, årets unge som uppnått en vikt på närmare tre kilo, innan han rensar och hänger upp den för mörning.
– Det tog ungefär två år för mig att bli av med den ständiga ångesten. Efter det har läget varit under kontroll och mina tankar i rätt proportioner.
Det första steget hade varit att medge för sig själv att någonting i hans sätt att tänka måste ändra. Sedan behövde han identifiera sina tankar, och först efter det kunde han ta itu med att få till stånd en förändring.
Han var tvungen att gå till botten med sina värderingar, och insåg att en del av hans prioriteringar inte var sunda. Som exempel nämner han synen på relationen med partnern.
– Jag inbillade mig att idrotten alltid är viktigare än alla mänskliga relationer. Jag kunde till och med säga det rakt ut. Det är ju helt absurt att man ens kan tänka så!
Han behövde sätta idrotten i rätt proportioner i förhållande till livet i övrigt. Han började förstå att idrotten är något som ska förgylla livet – inte sluka det i sin helhet.
Processen att komma fram till insikten var varken kort eller enkel.
Att konstatera faktum ändrar i sig ingenting. De nya insikterna måste finnas med i varje tankegång. För att det ska vara möjligt måste värdegrunden ändra.
Ilkka Herola
Får befriande flankstöd
Även om den svåra ångesten präglade säsongen 2016–2017, medförde samma vinter avlastning på förväntningarna som tidigare riktats enbart mot Herola.
Den sju månader yngre Eero Hirvonen hade äntligen blivit kvitt sina långvariga hälso- och skadebekymmer, och slog igenom i världscupen med buller och bång. Efter att först vintern innan ha knipit sina första världscuppoäng var Hirvonen plötsligt lika bra som Herola – stundvis till och med bättre.
Sedan dess har Hirvonens starka flankstöd tidvis gett Herola möjligheten att misslyckas i skymundan. Det har varit befriande för den 25-årige "veteranen" efter många år i blickfånget.
– Eero har lättare att förstå mig än någon som inte ännu slagit igenom. Vi vet hur det känns när man plötsligt är värdelös i en tävling efter att precis innan ha stått på prispallen.
Hirvonen sitter utanför jaktstugan i Puolanka och försöker vifta bort de ständigt anfallande älgflugorna. Han plockar bort några från håret.
Även om landslagets två frontfigurer är nästan jämngamla har den mer erfarna Herola varit en förebild för Hirvonen – och är det i viss mån fortfarande.
– Jag beundrar hur Ilkka medvetet ändrat på sin inställning, och hans förmåga att mogna som person och idrottare.
Hirvonen berättar om Herolas roll som ledargestalt i landslaget. I flera års tid har Herolas inställning och sinnelag präglat stämningen i hela laget där dystert grubblande bytts ut mot en ljusare livssyn.
– Hela landslagets inställning har blivit mer konstruktiv och positiv i takt med Ilkkas förändring de senaste åren. Vår förhållning till idrotten har blivit hälsosammare.
Musiken som avkoppling
Ilkkas yngre bror Veikko Herola sitter i stugan med gitarren i famnen. Han knäpper några toner.
Ilkka är nervös. Han befinner sig utanför sin komfortzon.
Han har tidigare spelat trummor och gitarr inför tv-kameror, men nu visar han för första gången upp sin sångtalang offentligt.
Röda lampan lyser, Ilkka blundar och börjar sjunga.
And there are words I could have said But I walked away instead...
Bröderna framför låten Blue som Ilkka skrivit orden till, medan Veikko stått för melodin.
Låten är den första singeln av bandet Zen & Tonic som de startat tillsammans med Tomi Tajakka, som är känd från det internationellt erkända bandet Steve 'n' Seagulls.
Att Ilkka sjunger för Sportliv är ett undantag. I normala fall är det Tajakka som är vokalist, medan Ilkka spelar trummor och sjunger bakgrundsstämmor.
Musiken är en kär hobby för Herola. På tävlingsresor och läger kopplar han av genom att skriva nya låtar. I framtiden kan det bli aktuellt med livespelningar.
– Det kunde vara kul, men vid sidan om idrotten blir det knappast upp till hundra spelningar om året, flinar han.
Rädslan är borta
I över ett års tid har den ljusare livssynen underlättat Ilkka Herolas liv. Resultatmässigt var förra säsongens åttonde plats i totala världscupen hans näst bästa i karriären. Känslomässigt var säsongen ändå klart bättre än någon av de föregående.
Det är mycket enklare att njuta av idrotten. Det är också lättare att fokusera på det väsentliga inom idrotten då känslorna är frikopplade från störande negativa laddningar.
Ilkka Herola
Det är inte endast tävlandet som blivit behagligare. Tidigare kunde Herola bli stressad och förstöra hela träningspass genom att klamra sig fast i små negativa detaljer.
– Man måste våga låta bli att analysera resultaten och prestationerna jämt och ständigt. Man gör sin träning så gott man kan, och det kvittar hur bra den går just den gången. Man måste lita på att träningen ger önskat resultat i sinom tid.
– Det hör liksom till att allting inte går som på Strömsö alla gånger.
Herola tar sitt idrottande på fullaste allvar fortfarande. Han vill nå framgång. Han vill ta sin första individuella världscupseger och vinna sina första stortävlingsmedaljer – men ångesten och den hårda självkritiken har bytts ut mot ett annat sätt att närma sig tävlingar.
Han känner ingen rädsla för att misslyckas längre. Han känner inget behov att piska sig själv om en tävling går åt pipan.
– Det ska inte vara så att man alltid är på dåligt humör och fokuserar på det negativa, förutom de få dagar då allting går perfekt. Jag strävar efter att känna mig neutral, eller till och med positiv ibland.