Kanske är det coronapandemin, kanske är det de allmänt osäkra tiderna som gör att allt flera nu verkar söka förklaringar i allsköns vilda påståenden. Situationen i USA just nu är ett skrämmande exempel på hur det går när hela sanningsbegreppet börjar vittra sönder, skriver Jonas Jungar.
Man behöver inte tillbringa särskilt mycket tid på nätet (och utanför sina egna trygga flöden och bubblor) för att inse problemet. Citatet i rubriken plockade jag från en diskussion om USA-valet där en ilsken debattör i sten hävdade att hen hade rätt.
Sök själv på nätet!!!
Med sådana motargument blir en vettig diskussion omöjlig att föra.
Många verkar i dag, likt Alice i Underlandet, ha trillat ner i ett kaninhål och in i en värld där ingenting stämmer och allt är möjligt. Samtidigt.
En värld där Youtube-klipp, korta videosnuttar från anonyma twitterkonton, mem (en viss sorts skämt och bilder som sprids i sociala medier) och länkar till obskyra sajter bjuder på oändliga möjligheter att skapa sig en parallell verklighet.
En värld där det finns oceaner av “bevis” för den som vill stärkas i sin övertygelse om att det finns en “sanning” där ute som “mörkas”. Där “eliten” och “etablissemanget” håller varandra om ryggen, och “folket” förs bakom ljuset av diverse onda krafter.
Många verkar i dag ha trillat ner i ett kaninhål och in i en värld där ingenting stämmer och allt är möjligt. Samtidigt.
Det pågår nu dessutom en slags märklig korsbefruktning av olika konspirationsteorier - skräckhistorier om vacciner, 5G, “deep state”, QAnon, Bill Gates, George Soros, ett avsiktligt framställt coronavirus, pseudovetenskap kring munskydd - listan kunde göras lång.
Undervegetationen på nätet frodas och mår väl och när på sätt och vis sig själv.
I konspirationsteoretikerns värld inordnar sig allting på ett självklart sätt i ett elegant mönster.
Sök själv på nätet!!!
I USA har det redan skenat iväg bortom räckhåll för all faktagranskning, vilket den här artikeln förtjänstfullt redogör för.
Om det inte finns en outtalad överenskommelse om att det finns något sådant som en verifierbar sanning - hur ska man ens föra en vettig dialog? Vad exakt är det då man ska diskutera?
Det finns en vanföreställning om att folk som valt att tro på lögner nog tar sitt förnuft till fånga bara de konfronteras med fakta om hur det faktiskt förhåller sig. Men effekten kan faktiskt bli den motsatta, visar forskning.
Det enda som finns kvar när det har gått så långt är högljutt skrik och en jättelik krutdurk av hat
Det är ett av de mest frustrerande dragen i den tidsanda som råder i dag: det har ofta ingen betydelse om något stämmer eller inte.
Vilket i princip gör så kallade faktakollar meningslösa. Få orkar bry sig, och de som bryr sig är de redan frälsta som inte behöver övertygas om vad som är sant eller falskt.
Det enda som finns kvar när det har gått så långt är högljutt skrik och en jättelik krutdurk av hat. Måtte situationen på andra sidan Atlanten verka som avskräckande exempel för oss.
För vi är inte där än. Det är lyckligtvis få här hos oss som sväljer teorier som de ovannämnda med hull och hår.
Men många verkar ändå känna en (i och för sig helt förståelig) lockelse till enkla förklaringar på komplexa problem.
Sanningen är ju nämligen sällan särskilt spännande eller överraskande, snarare tråkig och förutsägbar.
Då är det frestande att söka fram något mera. Kanske det finns bakom nästa klick?
Måtte situationen på andra sidan Atlanten verka som avskräckande exempel för oss
Jag var i ärlighetens namn inte särskilt oroad för det här fenomenet tidigare. Finland har besparats från den värsta typen av desinformation, tänkte jag.
Vi har en hög utbildningsnivå och medieläskunnighet, en livskraftig press och en samhällelig stabilitet som brandmur mot dylikt. Vi har till och med hyllats för just det - omvärlden har beundrat vår motståndskraft.
Men jag har smått börjat tvivla. Kanske det är naivt att tro att just finländarna vore immuna? Vi kanske inte är den välfärdsstat vi tror vad gäller mediekunskap och källkritik?
Osäkra tider, med ett virus som skakar om hela världen i sina grundvalar, verkar göra att många nu söker något slags tröst och förklaring i vilda teorier.
Sanningen är sällan särskilt spännande eller överraskande, snarare tråkig och förutsägbar
Verkligheten är så komplex och svårbegriplig att många instinktivt ryggar tillbaka och undrar vad som egentligen händer. Och då är det enkelt att googla bort sig. För bevisen finns ju som sagt “bara du orkar leta”...
Jag vet ärligt talat inte hur den seriösa journalistiken ska lyckas svara på den här utmaningen. Eller hur samhället överhuvudtaget ska tackla sådant.
Men jag tror inte det längre räcker med att vädja till förnuftet.
I sin bok Post Truth - the new war on truth and how to fight back skriver den brittiska journalisten och författaren Matthew D´Ancona att hela debatten om s.k. post-sanning framförallt är ett känslomässigt fenomen.
Det handlar inte om sanningen i sig, utan vår attityd till den.
Vad är det som gör att vissa börjar hysa en misstro mot myndigheter eller andra auktoriteter? Vad är det för fel i själva presentationen av fakta som gör att många vägrar ta till sig den?
Tänk om faktaresistensen istället bottnar i en känsla av utanförskap
Hur kan man förmedla fakta på ett sätt som tar i beaktande att människan är en varelse som också styrs av känslor?
Tänk om faktaresistensen istället bottnar i en känsla av utanförskap - att många överhuvudtaget inte känner sig sedda och bekräftade i samhällsdebatten? I vilken mån är marginalisering och ekonomisk ojämlikhet en grogrund för desinformation?
Vidgar man frågeställningen så här, så blir försvaret av sanningen en utmaning som sträcker sig långt bortom fakta och rationellt tänkande.
De enkla svaren finns inte på den här frågan (heller).
Hur man än söker på nätet.
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.