Med sitt författarskap vill östnyländska författaren Benita Backas-Andersson bryta förbannelsen så att trauman från krigstiden inte fortsätter föras vidare till nya generationer.
Det finns ett mycket beskrivande ord på finska "taakkasiirtymä". Det betyder transgenerationell börda, en ärvd börda av skam. Den här formen av skam kan uppstå i sammanhang där man inte haft ord för ett upplevt trauma.
Ett trauma som man inte kan ta fram i ljuset ärvs av följande generationer. Det visar sig ofta genom missbruk, depression och våldshandlingar.
Det var ett krig som vi barn inte fick fråga om
Benita Backas-Andersson
– Jag har lärt mig att förstå den generation som inte kunde tala om sina krigsupplevelser, och följaktligen inte heller fick någon hjälp, berättar författaren Benita Backas-Andersson.
Benita växte upp i ett hem i en liten östnyländsk by. Hennes barndom var präglad av krigstrauman och alkoholism.
Barn anammar rädslor och skuld
Benitas pappa for ut i kriget som en ung pojke. Han kom tillbaka som vuxen man med en granatskärva i benet och en ångest som påverkade allas liv.
– Det var ett krig som vi barn inte visste så mycket om och som vi inte fick fråga om, säger Benita.
Att man inte kan berätta om det upplevda kan handla om skuldkänslor.
Det kan ha handlat om hur krigsfångar behandlats och om order om grymheter som genomförts. Kanske för att permission skulle beviljas. Sådant berättar man inte för en liten flicka.
– Barn anammar rädslor och skuld som tillhör någon annan, konstaterar Benita.
Ett barn med för tung börda
Barn som växer upp i otrygga förhållanden med en verklighet som de inte kan påverka och som är helt obegriplig kan börja ta för mycket ansvar. Det gäller de allra flesta barn i familjer med liknande problem.
Benita minns att hon kände att hon hade ansvar för tryggheten och stämningen i familjen. Situationerna kunde ändras snabbt och man måste vara på sin vakt.
– Jag vågade aldrig sova djupt eller slappna av. Under natten lyssnade jag på alla ljud i huset.
Som barn kände Benita att det också var hennes ansvar att skydda sin mamma, som en ofrivillig sköld.
– Jag var ett barn som bar en för tung börda. Jag hade skuldkänslor för att jag inte klarade av att skydda mamma alla gånger som det skulle ha behövts.
Pappa skulle skydda mig från ryssen
Benita minns en söndag då pappa var full och satt i tamburen med ett vapen i handen. Han sade att han ska skydda Benita mot ryssen. Han trodde att han var vid fronten i Jandeba och Svir igen.
Mamma gömde Benita bakom ett skåp.
– Jag kom ihåg att en vän skulle komma på besök och då skulle hon ju öppna ytterdörren. Jag var så rädd att jag inte kunde gråta, så jag bad tyst. Efter vad som kändes som en evighet somnade pappan.
Söndagsskolan gav en trygghet i Benitas barndom och hon säger att hon trodde för hela familjen.
– En enda trygg vuxen kan rädda ett barn, säger Benita som minns sin söndagskolelärarinna med värme.
Krisen kan komma senare i livet
Barn som har upplevt trauman förtränger ofta det som varit och de kan utåt sett klara sig bra i många tiotals år.
Men det kan hända saker i livet som gör att man måste känna efter hur man egentligen mår.
En livskris gjorde att Benita sökte hjälp hos en terapeut. Då började sambandet med hennes barndomsupplevelser komma fram.
Samtalsterapeuten gav Benita rådet att skriva ner minnen och drömmar. Hon blev uppmanad se på det svåra.
Råttorna på bordet
– Jag skrev ner mina mardrömmar. I mitt fall gällde mardrömmarna ofta råttor. För mig betyder råttorna i drömmarna äckel och skam.
Men hon behövde lyfta fram råttorna på bordet och fråga sig själv; Är de levande eller döda? Håller de på att dö?
Till det krävdes tid, mod och skicklig hjälp.
Det som kväver en människa är inte att hamna under vattnet, utan att bli kvar där.
Benita Backas-Andersson
Vi kan påverka nuet
Benita har under sin terapi fått lära sig att det är tungt att processa svåra upplevelser. Men det är ännu tyngre att leva bakom stängda dörrar.
– Det som kväver en människa är inte det att hamna under vattnet, utan det att bli kvar där. Det som har varit, har varit och det som kommer vet vi inget om, säger Benita.
– Det enda som finns är nuet. Det är häftigt, för det kan vi påverka.
Att bearbeta sin barndom kan ge en mental frihet. Och om man ändrar sina tankar så ändras hela livet.
Rum för ljus
– Ju mer rädslor, bitterhet och mörker vi gör oss av med, desto mer rum får vi för ljus, säger Benita.
Benitas skrivande blev en läkande process. Hon gick med i en skrivarkurs där hon fick rådet att publicera sina texter.
– Tanken på att min bok kan hjälpa någon att se barn som bär på för tunga bördor, gjorde att jag ville publicera den.
Boken heter När rädslan vilar och är översatt till finska. Benita mottog Svenska litteratursällskapet pris för boken år 2015.
Skador vänds till välsignelse
Benita har upplevt att en känsla av empati kan födas ur en skada. Hon kunde lämna skam och skuld bakom sig och börja känna att hon duger.
– När jag hade gett ut min första bok kändes det som om skadorna vänts till kraft och blivit till en välsignelse.